Vad säger Bibeln om mänskliga rättigheter?

Nu i december är det 70 år sedan FN:s deklaration för mänskliga rättigheter antogs, det är värt att fira. Kort sagt skrevs de ner i och med slutet av andra världskrigets skede, då det uppmärksammades att en internationell överenskommen specificering av mänskliga rättigheter inte fanns. Det ledde fram till dagens 30 artiklar, rättigheter som varje människa besitter, fantastiskt!

Inför detta inlägg funderade jag på de mänskliga rättigheterna. Vad har människor för rättigheter, egentligen? Var kommer de ifrån? Men det som intresserade mig var tanken på vad bibeln säger om mänskliga rättigheter. Det i sin tur ledde mig vidare till reflektioner och samtal huruvida det är en rättighet eller ett privilegium att följa Jesus.

Under veckan har jag trasslat med bibelverser och begrepp, jag har lyssnat på podcasts, bett om hjälp och synvinklar från flera håll och kanter, tack till alla er! – ingen nämnd, ingen glömd. Det har varit lika givande som frustrerande.

I fredags satte jag mig framför tangentbordet och försökte få ner mina tankar, då blev det plötsligt uppenbart för mig. Jag tror inte att det är en rättighet att följa Jesus, utan ett privilegium. Samtidigt är jag övertygad om att Gud väntar, längtar och vill att vi ska bygga en relation med honom, så pass mycket att han gav oss nåden att välja själva om vi vill ha med honom att göra eller inte. Men jag ser en fara i att blanda ihop nåden med en rättighet, och att anta att jag har ”rätt” till nåden och ”rätt” till relationen, bara för att jag är människa.

För mig är en rättighet något som inte kan tas ifrån en. FN:s deklaration för mänskliga rättigheter kvarstår oavsett om man byter namn, jobb eller bil. De är givna av det enkla skäl att vara människa. Men som berättelsen om Den förlorade sonen (Luk 15) så har vi fått nåden att vända hem till ett dukat bord i Guds hus.

Visst vore det oförskämt att anta den inbjudan som en mänsklig rättighet?

På grund av att vi är människor och hur vi handlat tidigare är vi inte värda den platsen i Guds hus. Vi kommer heller aldrig att kunna göra oss förtjänta priset för det. Men å andra sidan tror jag inte heller att det går ut på att vi ska leva ett liv värdigt hans nåd, det vore ett sisyfosarbete för att hälla en droppe i havet. Allt beror på Guds kärlek för oss. Den kärleken som var större än kärleken till sin egna och ende son.

Jag ser det därför inte som en rättighet att följa Jesus, utan mer som ett privilegium. Inte därför att Gud, som alltid handlar i kärlek och som själv kallar oss till sig, skulle beröva oss det valet – men för att vi själva kan ta det ifrån oss. Det är ingen rättighet som inte kan rubbas.

Den fria viljan är mer än valet att välja Gud, jag tror också det är att aktivt inte välja Gud. Guds gåva till människan är nåden att själv välja om hon vill ha med honom att göra eller inte. Han är varken beroende eller skyldig oss något, men han älskar och vill ha en genuin relation med oss, så som det var i Edens lustgård från början, så som han hade tänkt.

Gud är helig, vilket betyder avskild. Han är inte lik oss människor. Han är helig och avskild från synd, alltså skapades en splittring mellan Gud och människa från och med syndafallet i Edens lustgård. Människan i sig själv kan inte vara med Gud, för där Gud är finns ingen synd, det vore en paradox.

Därför tvingas Israels folk bland annat att följa lagar och offra enligt särskilda föreskrifter. De var tvungna att renas från synd för att kunna ha en gemenskap med Gud.

Men Jesus bröt med dessa lagar i och med sitt kors på Golgata. Han blir det största offret genom tiderna, som ger lösen för alla människors liv. Därför handlar det inte längre om hur vi lever utan vad vi med våra hjärtan tror (Rom 10:9).

Åter igen, Gud är helig – människan inte. Jag tvivlar på att människan i sig själv kan leva så felfritt som Gud. Hur vackert är korset inte då, när våra handlingar inte längre betyder något, utan vad vi i våra hjärtan tror att Jesus gjorde korset för oss? Tror vi att Jesus tog våra synder med sig på korset, dog, uppstod och besegrade döden – eller lever vi kvar i ett mörker av prestationskrav och försöker förtjäna vår egen nåd?

Jag är tacksam för att jag tillsammans med församlingen får bekänna mina synder inför Gud innan nattvardsfirandet börjar. Dels påminner det mig om att det inte bara är jag som gör fel, nåden räcker både för mig och mina bänkgrannar. Det blir också en påminnelse om att jag i mig själv inte är värd att leva i en nära relation med Gud. Jag riktar min tacksamhet till Jesu kors.

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” – Joh 3:16

Hur svårt är det att komma ihåg korsets betydelse utanför kyrkan? Det spelar inte längre någon roll vilket land vi kommer ifrån, vad vi äter eller vart vi är påväg. Genom Jesus gav Gud oss nåden att välja själva om vi vill tro på honom som det ultimata offret. Vad som också är fantastiskt är den gemenskap vi får vara del av när vi bestämmer oss att tro på Jesus Kristus som Guds son. Han som dog för alla människor, det gör att vi får del av samma nåd! Om vi väljer att ge våra liv till honom är vi medlemmar i hans församling, där vi delar privilegiet att följa honom.

Jag tror att den fria viljan är den vackraste, väldigaste och mest vitala gåvan människan någonsin är given. Det är ingen mänsklig rättighet som vi föds med, eller som har en livstids garanti så fort det hörs ett ja. Han flyttar gladeligen in i hjärtat, men frågan är om vi kommer att ”vräka” honom, och vad som tar hans plats?

Därför vill jag inte ta nåden för givet, hur skulle min tacksamhet se ut då? Gud valde att offra sin ende son för att återupprätta relationen med människan. Den nåden är värd att firas, genom alla tider.

En kommentar

  1. Hej!

    Personligen anser jag att nåden är ett mycket problematiskt begrepp, inte minst i relation till just mänskliga rättigheter. Ett av de värsta brotten mot de mänskliga rättigheterna är den nazityska utrotningen av Europas judar. Vilken nåd kommer det att finnas för dessa människor? De flesta av dem förnekade den enfödde Sonen i Joh 3:16. Så vad kommer att hända med dem tror du? Kommer de att upprättas i himlen? Kommer Gud att torka deras tårar?

    Mvh Johan

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s