”Är du liberal eller konservativ?”

Gästinlägg av Anton Johnsson, ursprungligen publicerat på hans blogg.

”Du är väl inte liberal, va?” Jag fick den frågan för ett tag sedan. Den sas i en viss förhörande ton. Med frågan menas inte om jag var medlem i Folkparitet eller skrev för Timbro utan om jag var en liberal kristen. En liberal kristen tar inte Bibeln på allvar. En konservativ gör det. Är jag konservativ eller liberal? Det är en binär fråga. Etta eller nolla.

Jag gillar inte de här kategorierna. Det första man kan anmärka på denna uppdelning är att den, enligt min mening, inte håller sig inom ramarna för ett kristet spårkbruk. Orden liberal och konservativ är inte begrepp du hittar i Bibeln, och det är ord som är laddade med en politsk-ideologisk bakgrund. Detta märks också av i vad man förväntar sig att en liberal och en konservativ kristen faktiskt ska tycka.

En konservativ kristen tenderar att sätta familjen högt, försvara traditionella värden, vara tveksam mot samtiden, gärna tala i kategorier som ”nationer” och hur deras relation med Gud är. Och, i alla fall vad jag sett, inte ha några problem med tanken på ett starkt försvar och en vapenexport.

Jag skulle vilja hävda att flera av dessa värden inte är särskilt kristna. Istället avspeglar de en konservativ politisk idé som man sedan använder Bibeln som en bioduk som man kan projicera sina ideal på. För att ta ett exempel: är det verkligen så att den kristna kyrkans ansvar att få ”världen”, dvs de som ännu inte tror på Kristus, att leva på ett kristet sätt utan den helige Ande? Går det ens? Ska vi lagstifta fram den heliga Andes verk? Sverige är inte Guds folk. Det är kyrkans uppdrag att leva kristet, inte världens. Jag är ingen familjehatare men relativiserar inte Jesus familjens betydelse en hel del i ett samhälle med starka familjeband (Mark 3:31-35)? Här kan vi tydligt se hur konservativ ideologi och värderingar från ett tidigare förment kristet Europa har målats över med lätt biblisk fernissa. Konservativ ideologi handlar inte om att ära Gud utan om att skapa starkt sammanhållna nationalstater.

Liberal är å andra sidan ett frigörelseprojekt. Det hadlar om att skapa fria individer som får göra som de vill, under statens skyddande hägn och med ont hotande öga mot alla utomstående fiender som möjligen skulle kunna tänkas hota friheten. Krig i frihetens namn har vi en del erfarenhet av under 2000-talet.

Traditionellt sätt har för starka religiösa anspråk varit hotande för den liberala nationalstaten, därför vill t ex Liberalerna förbjuda religiösa friskolor. Överlag ska religion relegeras till en privat sfär, där den inte kan störa de verkligt viktiga saker som pågår i det offentliga rummet. Detta verkar för mig gå stick i stäv med det ganska grundläggande kristna påståendet ”Jesus är Herre”. Det vill säga den som har anspråk på hela våra liv. Frigörelseprojektet kanske heller inte går ihop med tron att befrielse finns i att gå in under Kristi ok – inte genom gränslöst självbestämmande. För att inte nämna att den liberala nationalstaten är ytterst våldsam. Obama, den trevlige presidenten, avrättade mängder av människor med drönare (de flesta civilia) i frihetens namn. Den klassika liberala kristendomen har använts för att relegera kristen tro till det privata, och ofta använts som något som gett legitmitet åt den dominerande ordningen. Det var t ex många liberala teologer som stöttade den tyske kejsaren krigspolitik under första världskriget.

Kort sagt, ingen av dessa termer är särskilt bra. Dessutom används de ofta som vapen för att slå ner på motståndare. ”Liberal” är ett skällsord i ”konservativa” kyrkor och används som skällsord, utan att bemöta argument. På liknande sätt kan jag tänka mig att ordet ”konservativ” används i liberala kretsar.

Jag föredrar att kalla mig kristen.
Anden, Bibel, ideologi

Läs mer om Bibeln och VH-skalan här.