Hur ska kristna förhålla sig till politik? Frågan är brännhet i svensk kristenhet idag, och det är något som vi på Hela Pingsten genom åren har försökt belysa från flera olika vinklar. Torbjörn Johansson från församlingsfakulteten i Göteborg ger i tidningen Dagen en presentation av den lutherska tvåregementsläran som ”vägledning” för hur vi ska se på stat och samhälle.
Tvåregementsläran går kortfattat ut på att Gud har två regementen: det världsliga och andliga. Genom det världsliga regementet styr han med svärdet och skipar lag och rätt, och genom det andliga regementet förkunnar han evangeliet om nåd och frälsning. Det andliga regementet har ett ”väktarämbete” som kan kritisera staten om den går utöver sina befogenheter, men enligt Johansson ska kyrkan inte ”kritisera staten för våldsanvändning så länge denna står i rättens och rättvisans tjänst.”
Många av Dagens frikyrkliga läsare tycks hålla med honom. Men den lutherska tvåregementsläran är något som både frikyrkliga och lutheraner egentligen inte alls håller med om idag. Det syns genom att Johansson själv beskriver en annan lära än den som Luther förkunnade, och genom att han försöker skriva om historien när det gäller hur lutherska nazister använde sig av läran.
Luther och våldsanvändning
Johansson skriver om ”tvåregementsläran” i singular, vilket antyder att han menar sig porträttera samma lära som Luther förkunnade i Marburg 1528. Det kristna idag behöver vara medvetna om är att detta är samma lära som möjliggjorde för lutheraner att med gott samvete förfölja oliktänkande och försvara diktaturer.
Luther var inte demokrat eller respekterade religionsfrihet, som anabaptisterna gjorde. Han använde tvåregementsläran för att kringgå Bergspredikans ickevåldsliga och kärleksfulla budskap så att det skulle vara gott och rätt använda tvång och avrättningar gentemot anabaptister, judar och katoliker. Luthers syn på att skipa rätt med våld inkluderade att avrätta dem som tycker ”fel”.
Vi har tidigare uppmärksammat Luthers syn på våld och tvång. Han sa bland annat:
”Om [heteretikern] inte håller tyst, låt överheten överlämna den skurken till hans sanna mästare, nämligen Mäster Hans [bödeln].”
”Anabaptisterna har vedervärdiga åsikter, och vi bedömer att… de envisa sekteristerna måste avrättas.”
”Om vi straffar tjuven med skamstock, upprorsmän med svärd och heretiker med eld, varför anfaller vi inte dessa fördärvets monster, dessa kardinaler och påvar och hela svärmen i det romerska Sodom, som korrumperar ungdomen och Guds kyrka. Varför anfaller vi dem inte med vapen och tvättar våra händer i deras blod?”
Håller Torbjörn Johansson och Dagenläsarna med om detta? Naturligtvis inte. Vi har alla blivit anabaptistiska i vår syn på tolerans och religionsfrihet. Problemet är att Johansson inte talar om en ny luthersk syn på politik, utan han pratar om samma gamla tvåregementslära som om det han beskriver var det Luther stod för.
Min syn
Går det då inte att plocka russinen ur kakan och tro på en modifierad tvåregementslära utan allt det blodiga Luther själv inkluderade? Det är det Johansson gör. Men just det uppenbarar ett annat problem med tvåregementsläran: att den är fruktansvärt godtycklig.
Låt mig kontrastera tvåregementsläran med min egen syn på hur kristna ska förhålla sig till politik, som ligger mer i linje med vad de tidiga kristna ansåg. Kristna ska alltid följa Jesu bud, vilket inkluderar Bergspredikan, vilket i sin tur inkluderar att älska sina fiender och vända andra kinden till. Dessa bud ”upphävs” inte om vi tjänar staten, utan om tjänande för staten innebär att vi bryter mot Bergspredikan ska vi helt enkelt inte tjäna staten. Jag tror därför det är fel att ha yrken som innefattar våldsanvändning.
Jag är naturligtvis väldigt kritisk till den konstantinska sammanblandning mellan kyrka och stat som dök upp på 300-talet och som statskyrkorna, vilket inkluderar de lutherska, använde sig av. Däremot anser jag att det är viktigt att kyrkan använder sig av sitt profetiska uppdrag att recensera och kritisera makten när den gör sådant som är moraliskt fel, likt profeterna Natan eller Johannes Döparen (2 Sam 12, Matt 14:1-12). Det är därför jag och Stefan Swärd i boken Jesus var också flykting identifierar en biblisk moral angående invandrare och flyktingar och värderar politiken utifrån den moralen.
En vanlig luthersk respons på Jesus var också flykting har varit att så kan vi inte göra, därför staten lyder under ett annat regemente och har därför andra spelregler än kristna individer. Att kristna är kallade till att välkomna och hjälpa flyktingar påverkar inte hur stater ska behandla dem.
Detta motiveras oftast med Romarbrevet 13, som jag har skrivit mer om här. Rom 13 säger att överheten är en Guds hämnare, och några verser tidigare säger Paulus att kristna inte ska hämnas (Rom 12:19). Skillnaden mellan min syn och tvåregementsläran är att jag tolkar det som att kristna inte ska bli en del av överheten och på så sätt bryta budet i Rom 12, medan tvåregementsläran menar att den kristna individens kallelse att följa Rom 12 upphävs när han eller hon blir en del av överheten. Jag anser att Rom 12 trumfar 13, medan tvåregementsläran säger tvärtom. De flesta kyrkofäder höll med mig.
Vad är gott för staten?
Frågan är då förstås: utifrån tvåregementsäran, vad är det som avgör vad som är gott för stater att göra om det inte är Bibeln? Svaret är ingenting. Tvåregementsläran innebär att det blir fullständigt godtyckligt vad staten ska göra, eftersom Bibelns moraliska undervisning inte nödvändigtvis gäller. I praktiken lägger människor som tror på tvåregementsläran in sina egna värderingar, oberoende av Bibeln, när de kommenterar hur stater bör bete sig.
Johansson argumenterar för att de nazistiska lutheranerna under 1930- och 40-talet inte följde tvåregementsläran. Jag håller inte med. Min käre lutherske far Carl-Henric Grenholm argumenterar i boken Tro, moral och uddlös politik för att dessa lutheraner må ha varit dåliga kristna, men inte särskilt dåliga lutheraner. Luther själv uttryckte en otroligt hög syn på överheten, där kungen eller fursten fick överta roller som påven hade i katolsk tradition (det var därför Gustav Vasa lockades så mycket av lutherdomen). Både Luthers antisemitism och hans betoning av att lyda överheten användes flitigt av nazisterna. Tvåregementsläran var väldigt central i deras världsbild – att hävda att nazismen strider mot kristen moral hjälper inte, för kristen moral kan inte appliceras staten.
Missförstå mig inte, min poäng är natrligtvis inte att lutheraner är nazister. Min poäng är att inga lutheraner idag, för att inte tala om frikyrkliga, håller med Luther om hans syn på politik. Tvåregementsläran funkar inte som vägledning, för den är ingen vägledning. Den är i grund och botten en ursäkt till att ignorera Jesu moraliska undervisning när vi tänker kring hur stat och samhälle ska fungera. Istället bör vi sätta Jesu undervisning i centrum för allt vi relaterar till, inklusive politik.
Hela Pingsten 
Om en kvinna blir misshandlad av en man, är det då fel att tillkalla det statliga våldsmonopolet, dvs polisen? Eller bör vi hellre ta hjälp av Bergspredikans ord om att vända andra kinden till?
GillaGilla
Hej Micael!
Inte helt oväntat ser jag ett antal problem med denna framställning:
1) Du gör ett stort nummer av att Johansson talar om ”tvåregementsläran” i singularis, och därmed måste mena exakt samma sak som Luther, utifrån dennes kulturella och politiska kontext. Detta känns krystat. Det finns ju många läror i kyrkan som har formulerats vid en viss tidpunkt, men som sedan har utvecklats i olika riktningar – inte minst gällande tillämpningen.
2) Få nutida människor delar förstås Luthers syn på hur man ska behandla oliktänkande. Värt att notera är dock att han inte var värre än sin samtids katoliker. Och om du bara kan tänka dig att lyssna till kristna som varit mot dödsstraff, blir de ganska lätträknade under kyrkans första 1800 år.
3) Du är konsekvent i det att du förkastar tanken på att kristna skulle kunna vara poliser, militärer, domare och liknande. Men huvudproblemet med detta är för min del dels att det faktiskt är något GOTT att ondskan hålls tillbaka och även får sitt (tillfälliga) straff här på jorden, dels att Rom 13 uttryckligen beskriver dessa funktioner som inrättade av Gud. Varför skulle det vara otänkbart för kristna att ta del i något som är gott och som därtill återspeglar Guds eget heliga väsen?
4) Gällande kyrkans profetiska uppdrag håller vi med varandra. Men det jag saknar i din vision är ju att också som kristen kunna ge ett positivt och konstruktivt bidrag i kultur och samhälle – inte bara ett profetiskt/kritiskt. Det är detta som tvåregementsläran fångar upp på ett förhållandevis bra sätt. Det blir helt enkelt problematiskt när kyrkan driver en linje som är så apart att det faktiskt vore SKADLIGT för det gemensamma samhällsbygget om kristna var engagerade i politiken. Din vurm för fri invandring är ett bra exempel på detta. För att spetsa till det hela: Jag skulle alla dagar föredra en hyfsat vettig hedning som statsminister än dig, eftersom jag menar att din hållning i invandringsfrågan skulle underminera hela vårt existerande samhällsbygge. För mig är det problematiskt när goda kristna (till vilka jag räknar dig) har en politisk hållning som är så inkongruent med vad jag i övrigt anser som vettigt och rimligt.
5) När du skriver att ”ingenting … avgör vad som är gott för stater att göra om det inte är Bibeln” illustrerar du hur exklusiv (och därmed verklighetsfrånvänd) din hållning blir. Vad hände med samvetet? Vad hände med den grundläggande rättsuppfattning som alla människor oavsett tro har gemensamt? Du vänder dig här inte bara mot tvåregementsläran, utan sågar hela den katolska naturrätten m fl etiska hållningar till fotknölarna. För mig är det en oerhört snäv syn på mänsklighetens förmåga att förstå rätt och fel.
6) Det är fullt möjligt att förankra tvåregementsläran även i Jesu agerande, t ex i mötet med den romerska ockupationsmakten (inklusive passionsberättelsen) – där han bl a godtar gudfruktiga officerares yrke och protesterar mot det rättsövergrepp som sker när han blir slagen i samband med ett förhör. Men mitt syfte här och nu är inte att hålla något brandtal för tvåregementsläran, utan att peka på bristerna i ovanstående artikel.
GillaGilla
Tack för din konstruktiva kritik, Olof! Låt mig ge ett kort svar.
1. Johansson borde ha talat om en ny tvåregementslära eller skippat ordet helt, för det han beskriver är inte den klassiska tvåregementsläran.
2. Även om jag tycker att Luther är en väldigt dålig inspirationskälla håller jag med om att man kan lära sig A från en person utan att hålla med om B. Här pratar vi dock om Luthers syn på politik, så det blir som att lära sig A utan att hålla med om A.
3. Det som är verkligt gott är att följa Bergspredikan. Jag kan förstå när de tidiga kristna resonerade att hedningarna inte kan följa den utifrån att de inte får Guds hjälp (konsekvent ickevåld tror jag är beroende av Andens gåvor), men det är inte samma sak som att våldsanvändning kan vara gott eller att kristna ska pausa sin efterföljelse av Bergspredikan för något annat.
4. Absolut ska kyrkan vara konstruktiv och gratulerande också. Och fri migration ÄR bra för alla! Om jag inte trodde att alla vinner på att människor fritt från migrera från fattiga, krisdrabbade länder till rika, trygga länder skulle jag inte argumentera för det. Att begränsa sådan migration samtidigt som rika länder är rika för att de gynnas av fri handel med de fattiga länderna ser jag som något ondskefullt och grymt. Det som redan är raserat med att bevara status quo är en värld där miljontals fler får leva goda liv.
5. Jag tror inte att samvetet och den bibliska moralen säger olika saker. Ett fungerande samvete gör att man landar i samma etik som den Jesus uttrycker, och hamnar man i en annan etik har man inte uppfattat samvetet korrekt.
6. Som jag tidigare anmärkte relaterade inte Jesus till de kristna politiska ledare Luther skriver om, och vi ser hos de tidiga kyrkofäderna att de tolkade NT som jag: kristna ska inte ha våldsutövande yrken men be för överheten. Om Jesus och apostlarna verkligen stod för tvåregementsläran var de dåliga på att kommunnicera det till nästkommande generationer.
GillaGillad av 1 person
Nu kan jag inte länka till någon specifik websida eftersom att jag använder mig av en telefon för att skriva detta men sidan rightreasons.org hade en väldigt intressant artikel om den tidiga kyrkans syn på våld som du bör kunna hitta genom att gå in på deras hemsida och skriva in ”pacifism” som sökord
GillaGilla
”Kristna ska alltid följa Jesu bud, vilket inkluderar Bergspredikan, vilket i sin tur inkluderar att älska sina fiender och vända andra kinden till. Dessa bud ‘upphävs’ inte om vi tjänar staten, utan om tjänande för staten innebär att vi bryter mot Bergspredikan ska vi helt enkelt inte tjäna staten. Jag tror därför det är fel att ha yrken som innefattar våldsanvändning.”
Detta väcker några frågor:
1. Hur går detta ihop med att kristna ser på GT som Guds Ord? I GT uppmanar Gud ibland till våldsamma handlingar. Var det i så fall fel av Gud? Eller har Gud bytt moral?
2. Hur ska vi se på Johannes Döparens uppmaning till soldaterna att de inte skulle våldföra sig på någon eller pressa dem på pengar, utan nöja sig med sin lön (Luk 3:14)? Detta förutsätter ju att de stannade kvar i sina arbeten som soldater.
3. Frågan har ställts tidigare, men den förtjänar att upprepas: Får en kristen ringa polisen och därmed se till att någon annan brukar våld, för att ett brott ska förhindras? Är det ok att leja någon att göra något som man själv är övertygad om är omoraliskt?
Det skulle vara betydligt mer intressant att läsa klara och tydliga svar på dessa frågor än de försök att leda bort uppmärksamheten som inlägget nu verkar vara.
GillaGilla
Hej Anders!
Att inte svara på alla möjliga invändningar på en gång är inte samma sak som att ”leda bort uppmärksamheten” – jag skulle aldrig få något skrivet om jag alltid behövde skriva om allt! 🙂 Lyckligtvis har jag och många andra kristna pacifister skrivit om det du undrar över:
1 https://helapingsten.com/2009/10/05/krig-del-7-krigen-i-gt/
2 https://helapingsten.com/2009/11/05/krig-del-10-soldaterna-i-nt/
3 relaterar till detta: https://helapingsten.com/2009/09/19/krig-del-5-en-bevapnad-man-anfaller-din-familj-%E2%80%93-vad-gor-du-da/ Jag tror vi behöver bli mycket bättre på karismatiskt, ickevåldsligt motstånd i kontrast till våld och dödande.
Guds välsignelse!
GillaGilla
Hej Micael,
Tack för svar! Jag läste igenom dina inlägg och är överraskad över hur nära varandra vi bitvis verkar stå när det gäller inlägget om krigen i GT. Dock kanske jag övertolkar dig, för vi landar i olika slutsatser och i de båda andra inläggen så ligger vi längre ifrån varandra, trots att alla dessa frågor är relaterade.
Krigen i GT.
Om jag förstår dig rätt så menar du att Gud i GT gav vissa befallningar som ligger i linje med lagens fördömande, medan Gud i NT har gett sitt folk befallningar som är kopplade till nåden. Detta betyder att det inte i sig finns något ont i en befallning att delta i ett krig eller i att vara med att utföra en avrättning. Frågan verkar istället vara om en kristen människa, som tror på nåden, kan få en sådan uppmaning.
I GT fick troende människor, som trodde på nåden, denna uppmaning. För de troende i GT trodde på samme Messias som skulle komma och de blev frälsta genom samma nåd. Det finns därför ingen motsättning mellan att vara troende och att samtidigt ha en tjänst som innefattar våldsutövning.
Soldaterna i NT.
Du skriver att soldatyrket i Romarriket innefattade mer än att man deltog i krig. Det är en viktig poäng. Soldaterna deltog inte så ofta i krig, utan de upprätthöll samhällsordningen och hade därför en funktion som påminner om dagens poliser. Frågan om polisens roll i samhället är förstås en fråga som också faller under frågan om NT har en tvåregementslära och kanske ofta mer praktiskt relevant för oss i Sverige idag.
Du skriver också att Johannes Döparen, i de texter som citeras, inte hade anledning att uppmana soldaterna att sluta vara soldater. Soldater kommer alltså till Johannes och frågar vad de ska göra. Och Johannes har då inte anledning att förklara för dem att de måste byta yrke, utan säger att de ska fortsätta att ta emot den lön de får? Enda situationen där jag ser detta som möjligt är om soldatyrket faktiskt inte ska betraktas som något som är mot Guds vilja. (Tänk dig att droghandlare eller prostituerade ställer samma fråga och får till svar: ”Nöj er med er lön och missbruka inte er ställning.”)
En beväpnad man anfaller min familj.
Min fråga gällde egentligen poliser i allmänhet och inte enbart extrema situationer och inte heller enbart våldsutövning som riskerar att bli dödlig. De flesta polisingripanden slutar inte med att någon dör eller blir allvarligt skadad. Men det finns ett våldsinslag eller i alla fall ett hot om våld bakom ett gripande av en brottsling.
De alternativ du lägger fram handlar om martyrskap och en bön om Guds ingripande.
Det finns då två möjliga slutsatser. Antingen så adresserar ditt inlägg inte riktigt min fråga. Eller så menar du att man som kristen inte ska ringa polisen när man känner till ett pågående brott.
Det jag menar med att avleda uppmärksamheten handlar t ex om att du diskuterar Torbjörn Johanssons användning av singular när han talar om ”tvåregementesläran”. Om det alls behöver diskuteras så är det fullt möjligt att avhandla den frågan i en enda mening, men du låter frågan ta ganska stort utrymme. Samtidigt utelämnar du svar på frågor som måste anses som helt grundläggande i detta ämne. Det innebär att din egen position i denna fråga som bäst kan sägas framställas på ett skissartat sätt i sitt blogginlägg.
Jag menar inte att du behöver skriva längre, utan det är mycket möjligt att om du håller dig till de mer centrala frågorna så blir dina inlägg ibland kortare. Och dessutom mer läsvärda.
GillaGillad av 1 person