Jag lämnade ateismen – idag mår jag bättre än någonsin

Debattartikel inskickad till (och nekad av) Metro.

Hanna Larsdotters text om att lämna frikyrkan berörde mig verkligen. Smärtan och svårigheten i att befinna sig mittemellan två världar är något jag verkligen kan relatera till. Att Hanna kallas för ”avhoppare” och behandlas illa av kristna släktingar är verkligen inte okej.

Jag känner också igen mig i Hannas berättelse av att byta världsbild. Jag är uppvuxen i en prästfamilj men slutade tro på Gud i yngre tonåren. När jag fyllt 15 insåg jag de förfärliga existentiella konsekvenserna av att leva i en ateistisk värld. Allt liv kommer utplånas. Det finns ingen frälsning och andra chans. De som dött före mig är borta för alltid.

Jag hade så mycket ångest, maten slutade smaka. Jag försökte döva det med spel och underhållning, och hade antagligen lyckats om jag inte hade följt med pappa på gudstjänst och hört trosbekännelsen: ”Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Förstås! Gud kan rädda mig från döden. Jag öppnade Bibeln och fann att evigt liv var ett ämne Jesus återkom till gång på gång. Men hur visste jag att det inte var för bra för att vara sant?

Jag bad innerligt att Gud skulle visa sig för mig, och under ett års tid hände något märkligt: varje gång jag lade mig för att sova på kvällen såg jag Jesus framför mig. Oavsett om det var honom eller hemläxan jag tänkte på.

Under åren har jag sett och dokumenterat många mirakulösa händelser som har stärkt min tro på Gud. Idag mår jag bättre än någonsin.

Det är viktigt att gå dit bevisen leder, och om Hanna till skillnad från mig inte ser goda skäl till att vara kristen ska hon naturligtvis inte vara det. Men att välja ateism istället tycker jag är ett dåligt val.

Ateism är inte bara existentiellt deprimerande, den kan omöjligen motivera varför det skulle finnas saker som ett människovärde, mänskliga rättigheter eller objektiva moraliska fakta. Det är inte saker som observeras vetenskapligt. Om de skulle finnas, hur vi fick reda på dem och varför har vi någon moralisk plikt att bry oss om dem?

Kanske är det detta Hanna syftar på när hon beskriver hur hon är fri från ”regler och system”. Från ett ateistiskt synsätt är det, för att citera Richard Dawkins, lika evolutionärt godtyckligt att vi tycker att våldtäkt är fel som att vi har fem fingrar istället för sex.

Jag tror dock inte att Hanna Larsdotter egentligen tror att moralen är en godtycklig illusion, och därmed bekänner hon sig fortfarande till regler och system. De kanske inte är uppenbarade i en helig skrift, men det förvärrar bara problemet: hur vet vi då att de är sanna?

Detta är ett av många skäl till att jag inte tror att ateismen är sann, och det är jag djupt tacksam för. Om du som läser detta också är besviken på ateismen finns det många poddar och böcker att tillgå som hjälper dig finna en rationell grund för gudstro. Jag garanterar att det du finner där är mycket mer hoppfyllt och ångestdämpande!

Micael Grenholm

Pastor och författare

---

Micael Grenholms podd- och boktips för sökare:

Tips på poddar:

Reasonable Faith

Unbelievable

Jesusfolket

Tips på böcker:

Kristen på goda grunder av Stefan Gustavsson 

Ateisten som visste för mycket av Andy Bannister

---

Är Metro partiska?

Jag har frågat Metro varför de inte tog in min text och har än så länge inte fått något svar. Det är möjligt att de tyckte att den var för lång eller svår. Men när jag söker på vilken typ av material som tidningen publicerar under kategorin ”kristendom” och ”religion” framträder ett tydligt mönster. Nästan alla artiklar är kritiska till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet.

Några artiklar som sticker ut är prästen Karin Öhagens kritik av kvinnoprästmotståndare och Lisa Magnussons kritik av humanisterna – den senare är väldigt uppfriskande. Men även där är konfliktbilden en öppen, tolerant och postmodern tro vs en tro som gör exklusiva sanningsanspråk och är säker på sin sak (något som kallas fundamentalism både vad gäller evangelikala kristna och humanister).

Hanna Larsdotters artikel är märklig, den kategoriseras som debatt men erbjuder podd- och boktips. Att Metro inte aktivt söker upp någon från ett annat perspektiv, och inte accepterar försök till sådant, tyder på partiskhet. Det saknas evangelikala röster i Metro.

Att evangelikala kristna ofta är dåliga på att nå ut till ”sekulär” media spelar säkert in, men det kan i sin tur förstärkas över att de har försökt och inte fått utrymme. Kristna medier såsom tidningen Dagen startades för att pingstvänner marginaliserades i allmän media.

Om Metro enbart publicerade perspektiv från den politiska högern och utmålade vänsteråsikter som extrema hade nog många reagerat. Visst, tidningar får publicera vad de vill, men en grundläggande journalistisk spelregel är att sträva ”efter att återge alla parters ståndpunkter.” Metro har vid flera tillfällen publicerat kritiskt material mot frikyrklig kristendom, men låter så vitt jag kan se nästan aldrig frikyrkliga komma till tals.

Det är inte något vi ska rycka på axlarna åt och ignorera, utan vi bör kontakta Metro och be dem skärpa sig.