Vi är kallade att vara ljus.

En dag efter skolan satt jag och väntade på bussen. Det var iskallt ute och jag frös något så ofantligt, trots att jag hade både mössa, vantar och halsduk. Bänken i busskuren var ledig när jag kom dit, så jag satte mig ner. Jag var fullkomligt dödstrött och kylan gjorde det ju inte bättre, så jag blev väldigt glad över att ha hittat en sittplats så att jag inte behövde stå upp och frysa. Efter att jag suttit där i kanske tio minuter kom det en kvinna med betydligt tunnare kläder än jag, och med 2 tunga kassar i händerna. Hon såg ut att vara helt slut.

Utan att hinna tänka några typiskt svenska tankar om att det skulle vara stelt eller liknande så studsade jag upp från min plats och erbjöd henne den. Leendet som snart infann sig i hennes ansikte var verkligen guld värt, och jag var nog nästan lite för nöjd över att jag hade hjälpt till att skapa det. Hon tackade mig och satte sig ner på platsen och man såg hur hennes muskler slappnade av. Men leendet stannade kvar. Och leendet som uppstod i mitt ansikte var minst lika stort och långvarigt som hennes.

Varför gjorde jag det här då? Det är nog ingen svår fråga. För att vara snäll, såklart. Men varför ville jag vara snäll? Därför att jag vill vara ett ljus. Ett Guds ljus.

Jag har många gånger haft en känsla av att alla andra har så klara bilder av vad Gud vill att de ska bli när de blir vuxna för att på bästa sätt sprida Honom, haft full koll på vad Gud kallar dem till. Antingen ska de bli läkare och på så sätt hjälpa människor i Jesu namn, eller också ska de bli missionärer mitt i de mest utsatta platserna på vår jord. Eller lärare på bibelskola, som rustar nya lärjungar. Men jag då? Jag planerar inte just nu att bli varken läkare eller missionär. Framförallt för att jag inte känner att Gud kallar mig till något av det. Kallar Han mig till att bli något över huvud taget? Tänk om Gud inte tycker att Han kan använda mig till något alls. En liten estet med en ostämd gitarr och hesa stämband. Wow, vilken gudskvinna! Eller inte.

När jag var i Idre i början av året fick jag en påminnelse som jag verkligen behövde.
Vi hade en kvällsamling och hade precis sjungit lovsång och bett. Tjejen som höll i samlingen startade en 4-hörns-övning. Ett av påståendena var ”Det svåraste med att tro på Gud tycker jag är…” och ett av svarsalternativen var ”Att det finns så mycket ondska i världen”. Detta ledde till en lång diskussion som till slut mynnade ut i att det är så viktigt att vi fortsätter vara ljuset i vår värld.

”Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.”
-Matt 5:14-15

Då slog det mig. Jag är ett ljus. Det är vad jag är kallad till. Det är vad du är kallad till, vad vi alla är kallade till. Självklart kallar Gud oss till andra saker också, men det Han i första hand kallar oss till är att vara ljus.
Jag behöver egentligen inte veta just nu vad Gud kallar mig till, därför att jag vet att Han vill ha mig som Hans ljus. Jag behöver inte känna den där hopplösheten eller fundera på om Jesus kan använda mig till något, för att Han gör det redan.

I johannesevangeliet 1:5 står det:
”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
-never will.

Det tillägget fick jag höra första gången av en kvinna i vår församling när hon undervisade på en kvällsamling för vår ungdomsgrupp.
Inte nog med att jorden aldrig kommer omslutas av mörker just för att Gud älskar den och sprider sitt ljus här, utan vi också. Vi hjälper till. Vi gör att mörkret aldrig vinner. Can I hear an AMEN?

Nu kanske du tycker att det verkar som ett ganska tungt lass att dra. Har jag hela världens mörker på mig? Är det mitt ansvar att bevara ljuset på jorden?

På ett sätt; ja. Jag tror att vi kristna måste känna ett visst ansvar för att behålla ljuset och sprida det, eftersom att vi faktiskt fått det uppdraget av Gud. Vi måste aktivt göra saker för att sprida ljus.
Men att sprida ljus måste inte vara att vi gör superstora saker. Vi kan sprida ljus genom att erbjuda någon vår sittplats i busskuren, dela vittnesbörd (utmaning; även bland människor som ännu inte mött Jesus), få någon att le eller plocka upp skräp från gatan. Vi kan sprida ljus genom att lyssna på någon som behöver det eller skänka vårt överflöd av pengar till en bra organisation. Att vittna om Jesus i allt vad vi säger och vad vi gör, och alltid sträva efter att bli mer lika Honom. Det är att sprida ljuset.

Låter det fortfarande tungt? Då ska jag berätta något fantastiskt. Något som vi inte får glömma.
Det är Jesus som gör jobbet.
Det är Han som drar lasset. Det är Han som vattnar fröet vi sått, Han som skapar ett skratt av leendet och välsignar pengarna vi skänkt. Det är Han som tänder en eld på gnistan vi skapat när vi gör något för att sprida ljus.

Det är inte så att Jesus “behöver” oss eller våra gnistor. Men Han kallar oss ändå till att fortsätta skapa gnistorna. Varför? Därför att när vi jobbar aktivt tillsammans med Gud och skapar de där gnistorna som Han tänder eld på så händer det även något med oss. Vi får också ljus. Och jag tror att vi, på samma sätt som vi är kallade att vara ljus, är kallade till att vara ett team med Gud. Han behöver inte våra gnistor, men Han önskar dem.

Visst känns allt plötsligt lite lättare? Jag sa ju det: det är bara att köra. För att, som jag sa, genom att sprida ljus får vi också ljus. Winwin-situation utan dess like!

Jag skulle vilja utmana dig som läser detta. Jag vill utmana dig att vara ett ljus, ett ljus som aktivt lyser i mörkret så att mörkret aldrig vinner. Det är så lätt att grotta ner sig i allt dåligt med världen, och om vi fortsätter att vara så kalla som vi ofta är mot varandra är chansen för en förändring bara något vi kan drömma om.
Vi måste vara förändringen. Vi måste vara de som möter med kärlek och ljus. Vi måste vara de som inte funderar på om det är stelt eller inte, utan studsar upp från våra sittplatser för att erbjuda dem till någon annan. Därför att vi är kallade till det. Därför att Jesus har sagt att vi är världens ljus.

Jag ska dela med mig av en sångtext till en låt som jag lärde mig när jag var liten. Det var en av kollektsångerna på Kalas-mötena på Torpkonferensen, där jag befunnit mig alla midsommarveckor hela mitt liv. När det var kollekt på Kalas-mötena var det ofta en sång om just det som jag pratat om nu: att vi är ljus, och att vi ska sträva efter att hjälpa varandra och andra. Det fanns många bra sånger, men denna har verkligen fastnat och jag kan ofta komma på mig själv med att gå runt och sjunga på den. Och texten är så viktig.

Välkommen att ta till dig vad vi sjöng om. Välkommen att stämma in i sången. Välkommen att vara ett Guds ljus!

Ljus, ett ljus vill jag va’ som lyser för andra
som inte har det lika bra som jag
Ljus, jag vill sprida det ljus som Gud gett till oss
ge det vidare till andra runt omkring
Gud, hjälp mig se mig omkring
om nån har det svårt, om nån är ledsen, nån som längtar efter ljus
Gud hjälp mig vara en vän
som sprider din vänskap, sprider glädje, tänder ljus runt omkring
Gud använd mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s