Varför transsexualitet och könsbehandling för barn väcker så starka känslor

Jag är född i mitten på 90-talet. Min generation, 90-talisterna, kallas tydligen för Generation ångest, för så många av oss är tyngda av psykisk ohälsa. Det har skrivits om tidigare på Hela Pingsten, men jag vill fokusera på att man de senaste åren sett ett snabbt växande antal ansökningar om könskorrigerande behandling. Det är främst unga med kvinnligt biologiskt kön som utgör den växande gruppen, rapporterade Uppdrag Granskning (UG) i början av april (här finns allt som sägs i programmet i text). Förmodligen del av generation ångest alltså. De har ofta flera andra psykiska diagnoser, vid sidan om sin könsdysfori. För er som inte är bekanta med könsdysfori är det alltså diagnosen för ”ett psykiskt lidande som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön personen tilldelats vid födseln”.

I UG-avsnittet visades att vården i flera fall utan omsvep har tagit barns upplevelser, föreställningar och beslut på så stort allvar att man bejakat dem omgående. Det visade sig vara ett rejält misstag, eftersom flera personer sedan har ångrat sin behandling med hormoner och kirurgiska ingrepp på bröst och könsorgan. Det framgår inte hur vanligt det är att det går så fort i transvårdens könsutredningar, men andra transpersoner vittnar om att deras och många andras utredningar varit väldigt noggranna.

Frågorna i programmet var dock vem som har ansvar för de misstag som görs och hur evidensbaserad transvården av dessa nya grupper är. Det framgick att de två personer som medverkade som hade “detransitionerat”, det vill säga ångrat sin övergång från biologisk kvinna till man, bar på mycket skam och frustration. Föräldrar till andra barn som fortfarande ville genomgå könsbehandling uttryckte oro och berättade om hur proceduren gått till. Programmet väckte starka känslor både hos transpersoner och andra, varav många är kritiska till dessa behandlingar. Kritiken mot UG baseras på att man menar att detta ökar transpersoners utsatthet genom att “misstänkliggöra” samtliga transpersoners identitet. UG och en av de detransitionerade svarar i sin tur med att deras berättelser också måste få höras.

Jag ser flera saker som gör hela diskussionen så svår och lättinfekterad.

Den första är att en kärnvärdering i vår kultur är att var en ska “lyssna till sitt hjärta”. Vi ska lyssna till våra känslor och bli respekterade när vi gör det. Utan tvekan ligger det mycket gott i detta: att varje person är värd att tas på allvar, bli lyssnad på och bemyndigas att fatta egna beslut.

Allt det är otroligt viktigt eftersom många har levt och fortfarande lever under förtryck. Under andra människors godtyckliga maktutövande. Frihet för pre-feministen och upplysningsfilosofen Mary Wollstonecraft var att få slippa detta. Hon kämpade utifrån egen erfarenhet för kvinnor och fattiga i 1700-talets England. Sedan dess har många feminister, medborgarrättskämpar och andra vunnit segrar med utgångspunkt i samma tankegångar: “Vi är också människor, också värda att tas på allvar! Lyssna på våra erfarenheter och ge oss makt över våra egna liv på samma villkor som alla andra!”

Än idag finns marginaliserade grupper som behöver bli lyssnade på och få sina upplevelser tagna på allvar. Enormt mycket lidande orsakas av att folk inte blir lyssnade på och tagna på allvar. Se bara på #metoo.

Den som försöker spela ner betydelsen av enskildas upplevelser riskerar alltså att försvara status quo i fråga om makt och privilegier. Ofta är ju privilegierades upplevelser underförstådda i språk och kultur, så när man förlöjligar eller tystar ner “upplevelser” blir det de upplevelser som sticker ut som förminskas. Alla som blivit utsatta för en härskarteknik vet något om hur smärtsamt detta är. Hela ens identitet kan kännas attackerad.

Inte konstigt då att människor med könsdysfori reagerar starkt på det som uppfattas som förminskande behandling. Den så grundläggande könsidentiteten känns misstänkliggjord. Dessutom mot bakgrund av att det skett och sker många hemska kränkningar av och attacker mot transpersoner.

Så det finns goda skäl till att vi i vår kultur idag sätter individens upplevelse, och tolkning av den, som högsta moraliska vägvisare. Över allt annat ska du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet (Ords 4:23). Men mår vi alltid bra av detta? För många känns det nog som en konstig fråga. Svaret ges ju bara vi förstår vad det innebär att “lyssna till sitt hjärta” och att “må bra”. Eller är det verkligen så enkelt?

Uppenbarligen finns exempel på fall då man inte har sett någon poäng med vidare utvärdering av tonåringarna med könsdysfori. Det sågs som överordnat allt annat att bekräfta och uppmuntra. Barnets ord vägde inte bara tungt, det var det enda som vägde något. Man behövde ingen annan måttstock och rättesnöre. Och ändå blev det i slutändan fel.

Förutom upplevelser berör detta också föräldrars makt över sina barn. När min mormor växte upp fick hon höra av sin pappa att “din vilja sitter i trädtoppen”. Så mycket för barnperspektiv. Idag är barns rättigheter på ett helt annat sätt vägledande i Sverige, utan att för den sakens skull påstå att allt är bra (barn blir t.ex fortfarande utvisade till krig). Men ibland verkar man ha hamnat i diket att all vägledning och begränsning av barnets frihet är dåligt föräldraskap. Kärlekslöst. Vissa föräldrar anmäler lärare som fysiskt lyfter ut deras bråkiga barn ur klassrum, istället för att låta barnet lära sig konsekvenserna av dåligt beteende. Jag förstår att detta retar gallfeber på äldre generationer. 

Förstå mig rätt. Det ÄR viktigt att ta barns upplevelser och vilja på allvar. Givetvis. Jag är glad att vi idag inte har den kultur som min mormor växte upp i. Men barns TOLKNINGAR av sina upplevelser, och de beslut de baserar på dessa är inte alltid korrekta och kloka. Tonåringar har delar av hjärnan som inte är helt utvecklade än, vilket försvårar beslutsfattande och ökar risktagande. De kan dessutom fastna för vissa abstrakta idéer när de vinner förmåga att förstå dem och fästa väldigt starka känslor kring idéerna. Såsom en viss förklaringsmodell till varför de mår dåligt och inte är bekväma med hur andra behandlar dem.

Också Wollstonecraft var medveten om att en maktrelation mellan exempelvis en klok förälder och ett barn inte är av ondo. Barnet lever inte i ofrihet bara för att hen är begränsad av sin förälder.

Det här gäller dock inte bara barn. Vuxna med hallucinationer, borderline, missbruksproblematik och en rad andra tillstånd har också svårt att göra goda bedömning och fatta kloka beslut. Det gör inte deras lidanden eller problem mindre allvarliga eller falska, så vi andra ska givetvis lyssna in och känna med dem. Men det betyder inte att vi litar på deras förmåga att klara sig själva. Jag tror samma logik är rimlig gentemot en person, särskilt en tonåring, med könsdysfori. 

Förmodligen hamnar alla någon gång i ett sånt tillstånd då vi är beroende av andras vägledning. Vårt hjärta kan bedra oss med märkliga känslor och föreställningar (Jer 17:9). Jag har haft perioder då jag upphöjt mig själv till skyarna av stolthet, andra gånger har jag vältrat mig i skam och betraktat mig som hopplöst korkad eller syndig. Båda gångerna har jag format felaktiga självbilder, baserat på en viss upplevelse. Utan kloka personer i min familj och bland goda vänner skulle jag haft svårt att tänka om. Det har besparat mig mycket ångest. Alla de gånger jag misslyckats skulle annars bundit mig i skam, antingen för att just mitt hjärta inte leder mig rätt eller för att jag inte klarat av att lyssna – dvs att korrekt tolka – mina nyckfulla känslor.

I den dubbla insikten om att våra känslor är på riktigt och viktiga men samtidigt kan bedra eller vara svårtolkade finns befrielse. Vi behöver varandra för att urskilja korrekta upplevelser från illusioner. Och vi behöver Guds uppenbarelse genom Anden och bibeln för att kunna vara helt säkra. För hur vet vi annars vem mer som lever med illusioner?

 

 

– Jag hoppas att du som läser känner att jag försökt närma mig detta med respekt. Men om jag kommit till korta vill jag rekommendera denna video. –