Har Sverige och andra stater rätt att stänga ute invandrare? Eller finns en allmän rätt till fri rörlighet? Politiska filosofer är väldigt oeniga kring det, men bland filosofer, ekonomer och statsvetare är man i varje fall överens om en sak: i dagens globala värld har det enorm betydelse var du är född. Jag håller just på och avslutar en tvärvetenskaplig kurs om migration och har stött på en hel del matnyttigt. Så nu vill jag ta dig med på en upptäcksfärd i din fantastiska verklighet.
Om du är född i Sverige och tillhör medelsvenssons så…
… har du möjlighet att resa till 187 länder utan att behöva ansöka om visum före avresa. Bara passinnehavare från fyra länder i världen kan resa till fler (https://en.wikipedia.org/wiki/Henley_Passport_Index ). Så oavsett om du känner för att resa till Zimbabwe, Israel eller USA kommer du troligen in. Dina möjligheter att flytta utomlands är också stora: inom EU kan du exempelvis flytta vart du vill.
… har du och dina föräldrar sluppit betala direkt för din 12 år långa skolutbildning, och du har sen åtminstone (haft) goda chanser att studera på universitet utan studieavgifter och med extremt förmånliga studielån. När du blir sjuk eller arbetslös kanske du får slåss lite mot myndigheter för att få rätt till bidrag, men de finns där på relativt generösa nivåer och risken att du ska bli hemlös och till och med svälta är inte särskilt stor.
… lever du i världens tredje minst korrupta land. Risken att politiker, myndigheter och domstolar låter sig påverkas av mutor och att du drabbas av det är inte obefintlig, men den är radikalt mycket lägre än i exempelvis Jemen eller Somalia.
… litar du sannolikt på människor i allmänhet, och många andra har i sin tur lätt för att lita på dig. Det gör att du slipper oroa dig för om lönen faktiskt kommer i slutet på månaden som avtalat, och när du upptäcker att dina kommunpolitiker gjort ljusskygga deals med byggherrar känns det inte lönlöst att göra din röst hörd. Kort sagt blir livet som medborgare sjukt mycket enklare med hög social tillit. Även här ligger Sverige i topp globalt.
… har Sverige under din livstid inte drabbats av krig eller väpnad konflikt. Och inte under dina far- och morföräldrars heller, eller ens deras far- och morföräldrars. Skräcken av att höra ljudet av bombplan nära ditt hem har aldrig varit din. Du har sluppit leva under ockupation och du har löpt väldigt liten risk att bli utsatt för ett terrordåd eller en skolattack. Du som är kristen kan dessutom skatta dig lycklig över att slippa särskilt våldsamma former av förföljelse, något som många av våra syskon ständigt lever under hot om. Du har inte löpt särskilt stor risk att drabbas av dödligt våld rent allmänt, men det kan erkännas att Sverige här “bara” ligger på plats 51 på en global rankning, med sina drygt ett mord per 100 000 invånare.
… har du fötts in i en medborgarpremie. Enligt beräkningar av ekonomen Branko Milanovic motsvarar den här premien för en medelsvensson 329%, vilket innebär att enbart tack vare ditt medborgarskap har du en över fyra gånger så hög inkomst jämfört med om du vore född i ett av världens fattigaste länder, DR Kongo, allt annat lika. Platsen du bor på – medborgarpremien eller -bestraffningen – förklarar över hälften av din inkomst. Lägger man sen till andra faktorer såsom kön och etnicitet som är helt bestämda sen födseln så uppskattar Milanovic att dessa förklarar över 80% av ens inkomst. Så mycket för att ansträngning ska belöna sig.
”En av välståndets paradoxer är att människor i rika länder inte inser hur bra de faktiskt har det.” -Baumol m.fl
Har du gjort dig förtjänt av allt det här? Eller har dina föräldrar gjort sig förtjänta av att du ska få ha det så bra? Troligen har de inte riskerat livet på en flyktingbåt över Medelhavet för att du ska få det, men även om de hade det – kan DU genom deras slit förtjäna detta? Jag har svårt att se hur det går att påstå utifrån en biblisk grund. Och om det inte är förtjänat måste det ha kommit av nåd.
All nåd är förstås från Gud. Men vad vill Han att vi ska göra med det? Har vi en rätt att behålla något som vi själva inte har gjort oss förtjänta av, om det innebär att andra måste lida nöd för brister och svåra omständigheter som de inte heller gjort sig förtjänta av (i varje fall inte mer än vi)? Här är Bibeln tydlig: “Ge som gåva det ni fått som gåva” (Apg 3:6; Matt 10:8). Så resonerar dock inte världen.
För världens riken finns en logik i att ta sig rätten till privilegier, att prioritera några före alla. De är upprättade och försvaras av människor som är inkrökta i sig själva, som drivs av främlingsrädsla eller begär och som vill slippa dela med sig till fler. Av människor som inte ser något bättre rike och högre lojalitet än till dem som liknar de själva. Det är förståeligt för det är så man har fått lära sig att det ska funka, och att det inte kan funka på annat vis.
Men Jesus visade att det visst kan det! Han som Hade de största privilegierna och var värd dem avstod från dem för en tid för att bli som vi. I Hans rike är den förste sist och den siste först. Hans lärjungar har inget skäl att stötta ett partiskt skyddande av privilegier (Jak 2:1-9), för vi följer en opartisk kung.
Tänk på det nu när Sverige firar nationaldag. Be för mer öppna gränser, och mer omsorg om flyktingar och fattiga hos politiker och medelsvenssons. Men framförallt: tacka Gud!
Citat: Baumol m.fl 2007, s 23: Good capitalism, bad capitalism and the economics of growth and prosperity. Newhaven and London, Yale University Press.
Översta bilden, skapare: Bengt Nyman. This file is licensed under the Creative Commons Attribution 2.0 Generic
Övriga bilder, skapare: Frankie Fouganthin, under licensen Creative Commons Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell
Hela Pingsten 
Du råkar vara medborgare i ett land där kristen tro har lång tradition. Vilka privilegier har du fått genom denna slump när det gäller chansen att bli insläppt i Guds rike? Jämför dig själv med en person som råkar vara född i Indien av föräldrar som är hinduer eller i Marocko av föräldrar som är muslimer. Hur stor är sannolikheten att dessa personer ska lyckas ta sig igenom gränskontrollen till Guds rike, jämfört med sannolikheten för din egen del?
GillaGilla
Hej Johan! Det stämmer att jag åtnjuter ett stort privilegium i det att jag haft enormt goda chanser att höra evangelium och lära känna Gud. Det gör att jag tycker mission i områden och till folk som inte alls eller nästan inte alls fått höra evangelium är otroligt viktigt 🙂
GillaGilla
Jämfört med resten av världen så är Sverige oerhört privilegierat, det håller jag med om. Men det kan vara oerhört tufft för många i Sverige och jag har full förståelse för att de och deras anhöriga inte delar samma bild av att vi borde dela med oss mer. De ekonomiska klyftorna i Sverige växer allt mer och det leder till ett större utanförskap än i länder där de flesta är fattiga. Sedan har de fattigaste i Sverige det ändå mycket bättre än i många andra länder, såklart, men just att man inte erkänner att det finns ett ekonomiskt och socialt utanförskap även i Sverige är sådant som gör att partier som SD växer. Det blir allt svårare att säga att vi måste hjälpa andra när man själv känner sig överkörd, bortglömd och värdelös i sitt eget land.
~ Svårt sjuka äldre som inte får plats på äldreboende med god omsorg
– Människor med funktionsnedsättningar som inte får plats på arbetsmarknaden
– Människor med psykisk sjukdom som inte får rätt stöd eller vård
– Människor i behov av stöd från kommunen som nekas
Det sociala skyddsnätet i Sverige fungerar allt sämre. På pappret set det fortfarande bra ut, men det är först när man blir i behov av hjälp som man ser hur dåligt det fungerar i praktiken. Hur kommuner ständigt gör nedskärningar och blir allt strängare i sin bedömning och hur dålig ekonomi man får och hur isolerad man kan bli om man på grund av funktionsnedsättning aldrig kan ta sig ut på arbetsmarknaden och istället får varaktig sjukersättning (tidigare förtidspension). Det är mycket, mycket värre än ni tror, ni som aldrig varit där själva eller sett en nära anhörig hamna där.
Jag är fortfarande tacksam att jag får bo i Sverige och att jag är född in ett väldigt privilegierat medborgarskap, men jag får allt svårare att hålla med om att vi ska hjälpa fler och fler. Jag önskar ingen behöva dö av svält, krig eller mördas av regimer, men jag önskar heller ingen att behöva bli svårt sjuk fattigpensionär eller födas med en funktionsnedsättning utan att få rätt stöd till utbildning och arbete här i Sverige. Den verkligheten är nämligen långt mer skrämmande och förnedrande än ”behöva slåss lite med myndigheter”.
GillaGilla
Frågan är väl vad man jämför med. Det finns helt klart brister i det svenska samhället och i de svenska välfärdssystemen. Men frågan är om den som har i övrigt samma förutsättningar (handikapp, sjukdom eller liknande) hade fötts i ett slumpvis utvalt annat land – hade denne haft bättre eller sämre utsikter då?
GillaGilla
Det jag ville lyfta fram var snarare att det finns grupper i Sverige som inte självklart kan hålla med om att Sverige är tryggt och bra. Den lite naiva hållningen ”du kanske får slåss lite mot myndigheter” där man verkar anta att allt ordnar sig efter lite kamp är det jag vänder mig emot. Men det finns många som aldrig vinner sin strid utan hamnar helt utanför systemet. I bästa fall har de anhöriga som kan försörja dem. Dessa anhöriga kan då också bli väldigt fattiga med svenska mått mätt, både på grund av egen sjukdom (långvarig utmattning är vanligt bland anhöriga) och på grund av att man kanske tidigare i livet gått ner i arbetstid som följd av andra familjemedlemmars behov och sedan blivit fattigpensionär.
Är man i den sitsen är man kanske inte beredd att sjunga Sveriges lov och säga att vi har det väldigt bra. Man är fullt upptagen med att hoppas på att kommunernas ekonomi inte blir ännu sämre, vilket de flesta kommuners ekonomi ständigt verkar bli. Att det finns andra som har det värre i världen tröstar inte den som känner sig sviken av sitt eget land.
GillaGilla
Hej Tjajka! Jag har förståelse för att det finns många utsatta grupper också i Sverige och att de har svårt att se och instämma i att de är priviligierade. Jag förstår också att min formulering om att ”behöva slåss lite mot myndigheter” verkar naiv och stötande och insåg det också då jag skrev, men jag valde den formuleringen med utgångspunkten att jag vände mig till en snittmedborgare, en som ”är född i Sverige och tillhör medelsvenssons”, och att poängen var att jämföra denne med en liknande snittmedborgare i andra länder. Jag tror – men kan ha fel – att de flesta medelklassmedborgare ändå har ganska goda chanser att få rätt till de bidrag och stöd de behöver, även om det nog finns ett visst inslag av tur/otur. Men jag kan ha fel. Givetvis har du delvis rätt i att ”det är först när man blir i behov av hjälp som man ser hur dåligt det fungerar i praktiken.” Det kan förstås hända folk även i medelklassen, men kanske har de bättre sociala förutsättningar att klara sig utan myndigheters hjälp. Hursom: har man inte varit där, vilket jag inte har, så är det givetvis svårare att sätta sig in i andras situation. Men samtidigt är det viktigt att inte generalisera här: mycket av den sociala omsorgen ligger på kommun- och landstingsnivå och där finns rätt stort utrymme för lokala variationer. Det som funkar dåligt i en kommun behöver inte göra det i en annan. Det beror till stor del på lokala och regionala politiska prioriteringar och förvaltningars beslut.
Det kanske kan tyckas okänsligt att utgå från medelklassen och inte de mest utsatta medborgarna och det har jag förståelse för, men även som Mikael går in på har de flesta av de mest utsatta i Sverige det bättre än de skulle haft som medborgare i de flesta andra länder, rent socioekonomiskt.
Du skriver att ”Det blir allt svårare att säga att vi måste hjälpa andra när man själv känner sig överkörd, bortglömd och värdelös i sitt eget land…. Är man i den sitsen är man kanske inte beredd att sjunga Sveriges lov och säga att vi har det väldigt bra. Man är fullt upptagen med att hoppas på att kommunernas ekonomi inte blir ännu sämre, vilket de flesta kommuners ekonomi ständigt verkar bli. Att det finns andra som har det värre i världen tröstar inte den som känner sig sviken av sitt eget land.” Jag förstår att det är svårare att bry sig om andra utsattas situation när man själv blir sviken och har det svårt. Inget konstigt med det. Men det betyder inte att man har en korrekt uppfattning om vad som är orsaken och lösningen på ens problem. Jag menar att hög invandring är långt ifrån den enda orsaken till att människor i Sverige far illa: det viktigaste är politiska prioriteringar och kvalitéten på förvaltningars utförande. På kort sikt får jag medge att hög invandring av många utsatta bidrar till en högre konkurrens om sjukhussängar, bostäder till utsatta och andra typer av resurser som inte kan skaffas fram snabbt med högre skatter, men på längre sikt finns det mycket som talar för att hög invandring förbättrar välfärden också för de mest utsatta ”gammelsvenskarna”. Ett exempel på det är att invandrare tar anställning inom vård och omsorg som annars skulle varit svårt att hitta folk till.
Sen är det viktigt att skilja på vad man tycker sig ha rätt till och vad man faktiskt har rätt till. Det är en sak att ha svårt att bry sig om andra ännu mer utsatta än en själv om man är utsatt, och en helt annan sak att ta sig rätten att hindra dessa människor från att söka en bättre tillvaro i Sverige. Den rätten menar jag är en illusion, eftersom svensken inte gjort sig mer förtjänt att ta del av det allmänna goda i Sverige än någon annan.
GillaGilla