En våldsam Jesusrevolution? Respons till Jonathan Lange

För några veckor sedan släppte Hela Pingstens podcast Jesusfolket avsnittet “Ickevåld i fredstid”, där vi (Micael Grenholm och Jacob Schönning) diskuterade ickevåld i Bibeln och kyrkohistorien och hur man är kristen pacifist när det inte är krig. 

Avsnittet har fått kritik av Jonathan Lange på Kristen underjord, han kallar det till och med “våldsapologetik”. Detta för att vi i avsnittet inte går in på hur staten ständigt utför våld, även när det råder s.k. “fred”, och därmed bör vi verka för att staten avskaffas och anarki införs. Langes artikel är lång, men kritiken sammanfattas i detta stycke:

”För att vara så tydlig som möjligt är det här kärnan i min kritik mot Jesusfolket. Det går inte att vara neutral eller ställa sig utanför statens vålds- och maktutövning eftersom vi gynnas av, privilegieras av och bidrar till den. Att försvara liberaldemokrati och att inte revoltera mot staten är att utöva våld. Det mest icke-våldsliga är att så effektivt som möjligt försöka skapa alternativ till staten och hävda dessa alternativs autonomi. Det vill säga organisera och genomföra en revolution. (Och jag diskuterar gärna vilken strategi som är bäst med alla som vill vara med och göra det, mer om det längre ner). Jag utesluter inte att icke-våld kan användas i motstånd eller att ens ett pacifistiskt motstånd skulle vara omöjligt. Däremot undrar jag vart vi hittar de pacifistiska revolutionärerna.”

Här uttrycks två paradoxer. Lange kritiserar oss för att vi egentligen stödjer våld trots att vi säger oss verka för ickevåld, men själv vill han ha en statsomkullkastande revolution som han är öppen för ska kunna genomföras med våld – han “utesluter inte” – att den skulle kunna genomföras med ickevåld, men kräver det därför inte heller. Hur blir vi våldsapologeter och Lange den sanna ickevåldskämpen när han i sin text förespråkar en revolution som inte nödvändigtvis är ickevåldslig?

Den andra paradoxen består i att det enligt Lange inte går att ”ställa sig utanför statens vålds- och maktutövning” genom att ”skapa alternativ till staten och hävda dessa alternativs autonomi”? Vår välvilliga tolkning är att han menar att det är just det som är det enda sättet att åtminstone försöka ställa sig utanför statens vålds- och maktutövning så mycket som möjligt. Det som inte går är då däremot att kalla sig neutral till eller ens påstå sig stå utanför vålds- och maktutövningen samtidigt som man fortsätter privilegieras av och bidra till den, eller i värsta fall försvarar liberaldemokrati. 

Lange skriver vidare:

“Jesusfolket är anmärkningsvärt tysta kring frågan om att försöka kullkasta Kapital-staten. Tvärtom säger Micael i avsnittet ”Icke-våld i fredstid” att demokratier är fredliga, med brasklappen att demokratier också har sina problem. Micael verkar mest syfta till problem med demokratins legitimitet. Eftersom den demokratiska samhällsformen är beroende av en stat och en marknad för att fungera kan de aldrig bli fredliga. De är också beroende av tillväxt, vilket inte går att förena med hållbar utveckling. Av dessa anledningar anser jag att ett mer radikalt alternativ till demokrati behövs och förespråkar anarki (eller mer specifikt anarko-kommunism) som ett fredligare, mindre våldsamt och mer hållbart alternativ.”

Har vi dock kallat oss neutrala till statens vålds- och maktutövning? Det känns lite som ett halmgubbe-argument att påstå att vi inte skulle vara kritiska till statens våld bara för att vi kallar det vi lever under som “fredstid”. Vi kunde absolut ha pratat om “kapital-statens” våld men det hade nästan blivit ett annat avsnitt då. 

Många uppfattar det som fred i Sverige, och en välvillig tolkning av det vi säger om demokratier hade varit att vi framförallt betonar hur moderna demokratier är mer fredliga än de flesta andra länder i modern tid gentemot medborgare inom det egna landet och länder med liknande politiskt styre och ekonomisk struktur. Men med det sagt är det möjligt att vi gav uttryck för en naiv bild av staten med våra formuleringar – vi kunde ha använt ett annat språkbruk och den diskussionen Lange lyfter är högst relevant för pacifister. 

Det kanske viktigaste som Lange belyser är att vi kristna aldrig kan leva i fred med den här världen. När vi blir försonade med Gud och sluter fred med Honom så får vi ett krig på köpet: det som den upproriska världen fortfarande för mot Gud och Hans rike. Det här är visserligen ett krig som redan är vunnet, på samma vis som andra världskriget enligt historiker redan var vunnet då de allierades styrkor landsteg i Normandie på D-dagen. Men det är likväl ett högst levande krig eftersom fienderna ännu inte har kapitulerat. 

Om vi tror oss leva i fredstid så bör vi rannsaka oss själva och fråga på vilken sida vi egentligen står i det här kriget. Så länge förtryck, orättvisor och lidande existerar behövs vi som soldater i tjänst för Guds rike. Vi behöver kämpa oavsett om fienden är onda andar, girighet eller svenska staten. Och om vi är för blinda för att se den ondska som fortfarande härjar riskerar vi att bli medskyldiga, istället för att lida med våra syskon och stå upp för de svaga. 

Vi vill också skapa alternativ till den stats-kapitalistiska våldsapparaten och göra oss så oberoende som möjligt. Frågan här är vad det innebär. Lange verkar se framför sig helt oberoende alternativa samhällen, som möjligen delar territoriella områden med det rådande systemet men i princip hävdar sitt totala oberoende. Vi har svårt att se hur det skulle fungera praktiskt, i synnerhet om det ska drivas av frivillighet.

Nyligen gick jag (Jacob) en kurs i konflikthantering och civilkurage med Per Herngren, och där introducerades jag för begreppet “rekursivitet”. Det handlar om att ”börja leva det samhälle man vill ha här och nu”. “Rekursiv politik återanropar … sig själv. Istället för påverkan handlar den rekursiva samhällsförändringen om pulser, rytmer, repetitioner, finslipning, innovationer. Denna cirkulation skapar intensitet och attraktion. Politik blir i ickevåldet dragkraft istället för påverkan. Rekursiv politik attraherar och bjuder in till imitation. Den smittar. Politisk förändring smittar snarare än påverkar.” (Citat från Herngrens pamflett som delades ut under kursen).

En viktig del av detta, förklarade Herngren, var att “förminska” eller zooma in problemet tills det gick att ta sig an med en liten grupp. Statskapitalismen är ett alldeles för stort problem att ta sig an på en gång med få människor, men om man frågar sig hur statskapitalismen kan utmanas och ersättas i en by eller i en stadsdel eller i en gemenskap kanske det går att förverkliga. Och sedan kan i bästa fall andra grupper ta efter i andra sammanhang. För oss ter sig detta som ett mer (eller åtminstone minst lika) strategiskt och attraktivt sätt att förändra än att ta sig an hela draken på en gång. Kapitalismen, menade Herngren, kunde också betraktas som bestående av ett stort myller av små återkommande pulser, snarare än ett enormt sammanhängande system. 

Så hur kan detta ta sig uttryck i praktiken? Vi på Jesusfolket förespråkar att kristna börjar praktisera egendomsgemenskap i församlingar och kommuniteter med Jerusalemförsamlingen i Apostlagärningarna 2 och 4 som förebild, och det verkar också Jonatan göra. Där samlade man ihop sina ägodelar och delade ut åt var och en efter behov, och inte bara åt de troende utan också till fattiga utanför den kristna församlingen – som ännu inte trodde. Det ter sig för oss som en rätt radikal rekursiv handling i uppror mot individualism och egenintresse. 

Därtill kan man bedriva medlemsägda och lokalorienterade kooperativ och reparationsverkstäder och olika former av icke-vinstdrivande företag för att skapa och återskapa produktion som är så oberoende av våld och egenintresse som möjligt. Andra sätt att göra motstånd på kan vara genom banker som inte kräver ränta på lån utöver administrationsavgift (såsom JAK-banken). Lokala valutor. Kristna och andra gemenskaper som försvarar flyktingars rätt, och om nödvändigt även smugglar och gömmer dem från staten. 

Allt detta är exempel på “proaktiva” och “performativa” handlingar, det vill säga handlingar som “initierar förändring” och förverkligar det man vill ha, “snarare än att bara reagera” på det man är emot, och där “mål och medel är ett” (även dessa begrepp är hämtade från pamfletten och kursen med Per Herngren). Lange har säkert fler och kanske bättre förslag än dessa. 

Avslutningsvis har vi några frågor till Jonathan Lange:

1. Vad kräver lydnad till Jesus av oss i relation till fattiga och förtryckta? Kan det kräva aktivt våldsutövande? Kan målen då helga medlen? 
2. Vilka möjligheter har vi att “revoltera” genom att skapa alternativa system som är autonoma från staten? 
3. Varför sökte inte Jesus och de tidiga apostlarna en revolution där det romerska imperiet störtades? Blev situationen bättre när det romerska imperiet utbyttes mot klansamhällen under senantiken?

 

 

Photo by Randy Colas on Unsplash