Otillräckliga argument mot miraklers existens i ”Människor och tro”

Idag handlade P1-programmet Människor och tro om mirakler, och jag själv hade förmånen att få vara med och berätta om några av de 50 vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) som jag skriver om i boken Dokumenterade mirakler. Programmet inkluderade också beskrivningar av några osannolika händelser, en kort redogörelse för hur katolska kyrkan använder sig av vetenskaplig granskning när de bedömer mirakelpåståenden, ett reportage om mirakeltro i Brasilien, samt ett samtal mellan psykologen Gunilla Burell och mentalisten Per Johan Råsmark.

Jag är nöjd med hur producenten och programledaren Antonio de la Cruz hade redigerat intervjun med mig, jag gav många exempel på VOTEB och fyra av dem kom med: Jens som blev frisk från sin hjärnskada, Sivert som blev frisk från andningssvårigheter, Maria som blev fri från hörselnedsättning och Bengt vars dödliga bukspottkörtelcancer försvann. Min argumentation för att jag finner den naturalistiska förklaringen till dessa VOTEB – att de alla beror på okända naturliga fenomen – osannolik kom också med, om än väldigt kortfattat.

När Antonio hade intervjuat mig sa han att han skulle låta en icketroende läkare bemöta det jag sa i en separat intervju, och sedan spela upp saker jag hade sagt i min intervju som svar till det. Jag anmärkte att jag tyckte det var ett märkligt upplägg – jag hade ju inte hört dessa invändningar – men Antonio sa att han skulle tro att läkaren skulle ställa liknande frågor som han hade ställt till mig.

Nu blev det inte så, utan istället arrangerades alltså ett samtal mellan en psykolog och en mentalist i Uppsala Missionskyrka. Psykologen Burell har tidigare jobbat med hjärtpatienter och mentalisten Råsmark är doktor i fysikalisk kemi. De hänvisades vid flera tillfällen i programmet som representanter för “vetenskapen”, när de introduceras vid 28:20 med orden “Men vad säger vetenskapen om mirakel och oförklarliga tillfrisknanden? Nu är det dags för vetenskapen att säga sitt, även om vi har stämt träff i Missionskyrkan.”

Det visar sig att Burell och Råsmark håller med varandra om de mesta. Båda menar att mirakler inte är reella, objektiva händelser utan enbart subjektiva tolkningar av det som är ovanligt eller osannolikt. De anmärker vid flera tillfällen under samtalet hur lika de tänker, trots att Burell ser sig som icketroende och Råsmark som troende (“kristen agnostiker”, som han kallar det).

Jag var inte inbjuden till samtalet i Missionskyrkan och visste inte att det ägde rum förrän programmet sändes. Det hade varit väldigt lätt att ha med mig eftersom jag bor i Uppsala. Jag mailade nyligen Antonio apropå detta:

Tack för ett välproducerat avsnitt. Jag tycker du gjorde ett bra urval av ljudklipp för att få fram både många exempel på tillfrisknanden och min argumentation.

Jag hade mycket gärna varit med under samtalet i Missionskyrkan. Som det blev nu höll Burell och Råsmark med varandra om det mesta och utmanades inte särskilt mycket i sin övertygelse att allt vetenskapligt oförklarligt har dolda naturliga förklaringar.

Han svarade:

Jag valde att ha er separat för jag ville verkligen få höra dig berätta på riktigt om mirakel så att det inte blev ytterligare en kort debatt som bara blev polariserad och kategoriskt.

Jag kan förstå det, och om jag hade varit med i Missionskyrkan hade det nog blivit konstigt att först använda intervjun med mig där jag får tala ostört och sedan göra mig till en paneldeltagare bland många. Men jag ser flera problem med hur programmet var upplagt:

• Det skedde knappt någon interaktion mellan de olika segmenten av programmet. Burell och Råsmark kommenterar inte min argumentation, och av allt att döma känner de inte ens till den. Inte heller kommenterar de hur katolska kyrkan har satt i system att alltid garantera att fenomen saknar vetenskaplig förklaring innan de kategoriserar det som mirakulöst. Istället upprepar de påståendet att det inte finns någon vetenskaplig evidens för mirakler flera gånger, utan att ifrågasättas av programledaren (den enda som jag med säkerhet vet kände till min argumentation).
• Att Burell och Råsmark höll med varandra om nästan allt skapade ett ganska ointressant samtal. Det är möjligt att P1 inte hade räknat med att Råsmark, som de presenterar som troende på hemsidan, skulle tänka så likt en ateist om mirakler. I så fall brister deras bakgrundsresearch. Det hade inte varit svårt att hitta vetenskapsmän som anser att mirakler är reella, några exempel är Ola Hössjer, professor i matematik, Tomas Seidal, läkare och docent, samt Allan Emrén, doktor i fysikalisk kemi.
• Att göra Burell och Råsmark till representanter för “vetenskapen” blir märkligt. Visst, de har fler naturvetenskapliga meriter än mig, men inte än de tre personer jag anger ovan som kommer till en helt annan slutsats. Som jag påpekar tidigare i programmet är naturalismen en minoritetsposition globalt – och det gäller även bland vetenskapsmän! Därtill är det jag och katolska kyrkan hänvisar till vetenskapsmän och läkare, men genom att säga “Nu är det dags för vetenskapen att säga sitt” framställer man det som att vi stod för de religiösa, empiriskt grundlösa påståendena, medan Burell och Råsmark kommer med den “vetenskapliga sanningen” om att mirakler inte finns annat än som subjektiva upplevelser.

Låt mig nu kommentera några saker som Burell och Råsmark sa. En del av det är upprepningar av argument jag redan har svarat på i Dokumenterade mirakler. Jag planerar att analysera deras argumentation än mer djupgående i ett kommande poddavsnitt i podcasten Jesusfolket.

Vid 30:50 säger Per Johan Råsmark: “Rent strikt vetenskapligt så tror jag att det är omöjligt att visa, och det har inte visats att det finns mirakler.” Han beskriver senare hur han önskar att ett vetenskapligt experiment som undersöker miraklers existens ska se ut (det ska bland annat inkludera kontrollgrupper). Här kanske Råsmark sa fel, men om han anser att det är omöjligt att visa att mirakler finns vetenskapligt, är det knappast en överraskning att det inte har visats. Det blir också meningslöst att efterfråga vetenskapliga studier för att visa existensen av något om man redan har bestämt sig för att det är omöjligt att det kan bevisas vetenskapligt. Frågan är varför Råsmark anser att det är omöjligt att visa på miraklers existens, om det nu är det han anser?

Kanske tänker han sig att vetenskap “omöjligen” kan visa på miraklers existens för att vetenskapen (så länge den använder sig av metodologisk naturalism) enbart observerar naturliga fenomen, och mirakler är övernaturliga. Men varför efterfrågar han då studier som undersöker miraklers existens? Och vad har han att invända mot min metodologi, som använder sig av naturalistisk vetenskap för att identifiera naturvetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden, för att därefter filosofiskt argumentera för att alla inte kan bero på okända naturliga fenomen?

Vid 31:10 säger Gunilla Burell om mirakler: “Vetenskapligt är det en händelse som är extremt osannolik men den är ändå möjlig. För det här handlar ju ändå om praktiska fenomen, det handlar ju ofta om medicinska mirakler och helande. Och det är saker som kan hända, för om man ser det sannolikhetsmässigt kanske det finns en procents eller en promilles sannolikhet för det här, så det är en upplevelse som människor inte väntar sig eller förstår sig på, men den är ändå praktiskt möjlig. Det kan man bara förklara av att det händer.”

När Burell här talar om “medicinska mirakler” och “helande” verkar hon i själva verket mena det jag kallar för VOTEB: vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (huruvida VOTEB är mirakler eller inte beror på om de orsakas av okända naturliga fenomen eller övernaturliga fenomen). Hennes naturalistiska förklaring till att VOTEB sker tycks vara att osannolika saker sker (Råsmark fyller senare i samtalet i att vi snarare bör förvänta oss att osannolika saker sker och jämför det med en lotteridragning: det är osannolikt att någon vinner, men någon måste vinna).

Som naturalistisk förklaring till VOTEB är detta otillräckligt. Flera VOTEB framstår utifrån vår nuvarande medicinska kunskap som naturligt omöjliga, inte bara osannolika. Naturligtvis är det möjligt att det vi tror är naturligt omöjligt egentligen inte är det, men om vi återkommande observerar fenomen som går emot den naturalistiska världsbilden har vi starka skäl att ifrågasätta den naturalistiska världsbilden. Det går inte att motivera att det skulle vara mer sannolikt att alla VOTEB beror på okända naturliga fenomen än att vissa beror på övernaturliga fenomen med att säga att osannolika saker händer. Det kan ju den mirakeltroende också säga!

Vid 32:40 fortsätter Gunilla Burell: “Jag säger också som vetenskapsman att det finns mekanismer och förklaringar som är okända nu men som kanske kommer att bli kända.”

Här misstänker jag också en felsägning: Burell kan omöjligen säga med säkerhet att det finns saker vi inte känner till (hur fick hon reda på det om ingen vet det?). Snarare menar hon att det är sannolikt att det finns naturliga fenomen som vi inte känner till, baserat på att saker sker som vi saknar naturliga förklaringar till och att vi historiskt har täppt igen vetenskapliga luckor med ökad kunskap. Och jag köper det. Det som inte kan extrapoleras utifrån detta är att allt har naturliga förklaringar och att inga VOTEB beror på övernaturliga fenomen. Att bara konstatera att det är möjligt att det finns okända naturliga fenomen räcker inte för att etablera att alla VOTEB beror på okända naturliga fenomen.

I Dokumenterade mirakler skriver jag på s. 235:

Ta något så enkelt som att det är ljust och varmt på dagen. Du och jag utgår från att det beror på solen, men det är teoretiskt möjligt att det beror på något annat: ett ONF [Okänt Naturligt Fenomen]. Vad detta ONF är och hur det går till kan vi inte säga – det är ju okänt. Inte desto mindre finns det en liten möjlighet att det finns och att solens uppgång slumpartat bara råkar sammanfalla med den verkliga, okända anledningen till att det blir ljust och varmt på dagen. Både du och jag skulle dock instämma i att detta är osannolikt, extremt osannolikt till och med. På samma sätt kan det finnas okända alternativa förklaringar till att du andas, till att fåglar flyger eller till att den här boken skrevs som inte har ett dugg med lungor, vingar eller mig att göra. Men det är inte särskilt troligt.

Vid 33:00 säger Burell “Om man blir frisk från cancer… där tumören försvinner [mirakulöst] så är ju det möjligt om än inte så vanligt. En möjlighet är att man har fått fel diagnos från början, sådana fall finns ju. En annan möjlighet är att folk har ett väldigt effektivt immunförsvar i sin egen kropp, där det sker mycket forskning kring hur det fungerar.”

Här uppger Burell riktigt dåliga argument för att synbara VOTEB inte skulle vara vetenskapligt oförklarliga som jag bemöter i kapitel 8 av Dokumenterade mirakler. Jag skriver bland annat:

Kan det vara så att VOTEB, i synnerhet när det handlar om cancer, beror på spontanremission? Ja, men det säger oss inte så mycket. I de flesta fall har vi nämligen ingen aning om vad spontanremission beror på. Efter att ha undersökt alla tillgängliga fall av spontanremission mellan år 1900 och 1987 slog forskarna G. B. Challis och H. J. Stam fast att de i de flesta fall är mysterier. Teorier om att hormoner eller immunsystemet spelar in har dåligt empiriskt stöd, och att det skulle bero på psykosomatiska effekter har inget stöd alls.

På så sätt är ofta spontanremission och vetenskapligt oförklarligt tillfrisknande synonymer. Faktum är att alla VOTEB från cancer förmodligen klassificeras som spontanremission just för att de är oförklarliga. Spontanremission är därmed ingen förklaring på det oförklarliga, lika lite som UFO är en förklaring för vad ett oidentifierat flygande objekt är för något. (ss. 144-145)

Om vi normalt utgår från att läkare vet vad de gör, men framställer dem som drullpellar, dumskallar eller dundertabbar så fort de når en slutsats vi inte gillar, begår vi ett logiskt felslut som ofta kallas ingen riktig skotte. […] Att landa i slutsatsen ”oförklarligt” kräver att man är säker på att den ursprungliga diagnosen var korrekt samt att tillgängliga förklaringsmodeller inte passar. På så sätt har VOTEB sannolikt mer grundliga undersökningar bakom sig än de flesta andra vardagsdiagnoser. Vi har även sett hur många fall involverar flera olika läkare, och jag har i samband med detta bokprojekt låtit andra läkare ge second opinion på det tillgängliga materialet. Att envist hävda att alla dessa läkare har fel går knappast att betrakta som något annat än ovetenskaplig dogmatism. (s. 146, 147).

Vid 34:50 säger Burell: “Om vi tänker på begreppet mirakel så innebär ju det att man har en övernaturlig förklaring, oftast en religiös förklaring. Och därmed har man då uteslutit att det skulle kunna ha någon slags vetenskaplig förklaring. Man sätter det i motsats till vetenskap, man säger att inte ens i framtiden kan man förklara det. Mirakel är ju oftast definitionsmässigt något som folk tänker att en Gud har åstadkommit, eller en högre makt.”

I denna diskussion håller jag med om att “övernaturligt fenomen” eller “händelse som inte enbart beror på naturliga processer” är en rimlig definition av mirakler. Och om vetenskapen använder sig av metodologisk naturalism innebär det per definition att vetenskapen inte kan ha en förklaring till fenomen som är mirakulösa, givet att mirakler sker. Mirakulösa tillfrisknanden ser därför exakt ut som VOTEB om de sker.

Burell verkar upprörd över att den mirakeltroende “utesluter” en vetenskaplig förklaring till VOTEB (som ju saknar vetenskapliga förklaringar, men det hon menar är okänd naturlig förklaring). Men själv tycks hon utesluta att ett enda VOTEB kan bero på mirakler. Det hon och andra naturalister är något skäl eller argument till varför alla VOTEB ska anses bero på okända naturliga fenomen även om vi aldrig upptäcker dem. Hon kan inte klaga på att den mirakeltroende anser att det finns saker som vi aldrig kommer upptäcka naturliga förklaringar till ens i framtiden, när hon som naturalist anser att vi aldrig kommer upptäcka övernaturliga förklaringar ens i framtiden (eller ens om vi överger metodologisk naturalism). En mirakeltroende behöver inte ens hävda med hundra procent säkerhet att vi aldrig kommer hitta naturliga förklaringar till ett givet VOTEB, utan den tes jag försvarar är att det är mindre sannolikt att alla VOTEB beror på okända naturliga fenomen än att vissa VOTEB beror på mirakler.

Vid 39:30 svarar Per Johan Råsmark på frågan: “Men som troende tror man ju ändå på en övernaturlig kraft?” Han svarar: “Ja, och det gör ju att man ibland måste ha ett förhållningssätt till mirakler som skiljer sig från ett strikt vetenskapligt förhållningssätt. Det finns en del vetenskapstroende som skulle säga att mirakler måste vi helt och hållet kasta bort, jag tror snarare att det handlar om en subjektiv tolkning, hur man väljer att se på världen i vissa fall.”

Här verkar Råsmark sätta likamedtecken mellan “vetenskapstroende” och att anse att mirakler inte är reella händelser. Det är ett pinsamt misstag, i själva verket tror som sagt de flesta vetenskapsmän i världen att mirakler finns. Faktum är att det är väldigt svårt att hitta “vetenskapstroende” i Asien, Afrika och Latinamerika som ifrågasätter miraklers reella existens. Råsmarks föreställning att det finns någon slags motsättning mellan att tro att naturvetenskapens resultat är korrekta och att mirakler sker tror jag grundar sig i en felaktig uppfattning från 1600-talet som delades av filosofer som Spinoza, Voltaire och Hume, som går ut på att mirakler per definition är “brott mot naturlagarna”. I Dokumenterade mirakler skriver jag om varför denna syn håller på att dö ut:

Alvin Plantinga, en av världens ledande religionsfilosofer, poängterar att naturlagar förutsätter slutna system. Han hänvisar till standardverket University Physics som anmärker att lagen om energins bevarande tillsammans med andra lagar enbart gäller i ”isolerade system”. Om systemet är öppet, gäller inte lagen. […]

Det finns därmed ingen motsättning mellan att säga att det är en naturlag att pennor släppta från Eiffeltornet faller till marken, och att Gud kan få pennor släppta från Eiffeltornet att sväva i luften. Naturlagen förutsätter ett stängt system, medan miraklet innebär att systemet har öppnats av en övernaturlig kraft. Precis som pennan inte faller ner om vi håller i den, faller den inte om Gud eller någon annan andlig varelse ”håller” i den.

Plantinga sammanfattar det på följande vis: “Om Gud utför ett mirakel skulle det inte alls innebära att en naturlag bryts. Detta eftersom varje tillfälle när Gud utför ett mirakel uppenbarligen är ett tillfälle när universum inte är kausalt stängt, och lagarna säger ingenting om vad som händer när universum inte är kausalt stängt. Faktum är att utifrån denna förståelse är det inte ens möjligt att Gud bryter en naturlag.” (ss. 162-163)

Mycket mer finns att säga, men detta blogginlägg har redan blivit långt mycket längre än vad jag från början hade tänkt mig. Jag kommer som sagt återvända till fler saker Burell och Råsmark sa i ett kommande poddavsnitt. Jag vill avsluta med att säga att jag är väldigt tacksam för att få ha varit med i programmet, att frågan lyfts och att de som menar sig ha blivit helade får dela sina berättelser i public service. Min förhoppning inför framtiden är att naturalismens outtalade företräde utmanas lite mer.

För att läsa mer om Dokumenterade mirakler, gå in här.