Bara en vit kyrka provoceras av uppväckanden från döden

Jag både uppskattar och är kritisk till Bethel Church i Redding, Kalifornien. Jag har fått upp ögonen för bibliska sanningar via Bill Johnsons undervisning, jag har många vänner som har välsignats av deras bibelskola och filmer som Finger of God och Father of Lights, som involverar Bethel-folk, har varit väldigt viktiga för min andliga resa.

Samtidigt är det ingen hemlighet att jag också har varit kritisk till delar av teologin, i synnerhet när den med åren har gått närmare klassisk framgångsteologi. Deras andrepastor Kris Vallotton har undervisat om hur bra rikedom är och hur man blir rik som kristen.

Johnson har tryckt på att alla borde bli helade och spekulerade till och med på en konferens i Malmö om riktigt heliga kristna kanske kunde dö utan sjukdom – de bara faller ned smärtlöst på marken. Detta knyter an till myter inom trosrörelsen om att E. W Kenyon och Kenneth Hagin ska ha dött på detta sätt (i själva verket dog de av cancer och hjärtfel).

Och så har vi förstås Johnsons pinsamma försvar av Trump som jag var snabb att bemöta.

Jag har samtidigt argumenterat emot dem som hävdar att Bethel Church är en demonbikupa fylld av onda Kundalini-andar från Indien, eftersom sådana påståenden inte bygger på biblisk urskiljning utan på mänskliga fördomar.

Jag är övertygad om att Gud verkar på Bethel, och han kräver inte perfekt teologi för att göra det (tur är väl det). Medan jag tycker att den undervisning om karismatik som John Wimber presenterade inom Vineyard är hundra gånger bättre, kan jag ändå se ett värde i det Bethel gör och välsigna det.

Nu har Bethel hamnat i blåsväder för att de organiserade en stor bönekedja för att ett tvåårigt barn som dog skulle uppväckas till livet. Joakim Hagerius skriver i Dagen:

Det finns anledning till oro när en andlig rörelse blir alltför ensidig och överbetonar valda delar på bekostnad av andra. När en del av sanningen görs till hela sanningen. Uppståndelsebönen i Bethel är ett exempel på hur tron på helandet gått så långt att man inte accepterar några andra scenarier. Och när det blir så ensidigt är risken stor att tron blir helt inomvärldslig. Dessutom blir det svårt för föräldrar och anhöriga att på ett sunt sätt sörja och bearbeta tragedin.

Det är sant att inget är omöjligt för Gud, men det är också sant att vi kristna tillsammans med Jesus lever under den fallna skapelsens villkor. Dessa två sanningar måste balansera varandra. När en församling ägnar nästan en vecka åt att be för en död flickas återuppståndelse, då är det ett tecken på att balansen rubbats.

På sociala medier har jag sett många svenska kristna som blir djupt provocerade och upprörda över att Bethel ber för uppväckande från döden. Man tycker att karismatiken har gått för långt, och de som tycker att Bethel är demoniska använder det som slagträ för att varna för djävlar och troll. Och det jag tänker när jag ser allt detta är:

Vad vita ni är, Hagerius och kompani. Jättevita. Ni är så vita att jag bländas, ni är vitare än ett naket mumintroll.

Återigen vill jag påminna om mina brasklappar ovan: jag är inte okritisk till Bethel. Jag tycker också att ”Kingdom Now”-teologin som betonar hur allt utom hundraprocentiga, fullständiga helanden är misslyckanden inte är vad apostlarna förkunnade, och självklart ska all bön – oavsett om det är för helande eller uppståndelse – respektera de inblandande parternas vilja och önskan.

Vilket man har gjort i det här fallet.

Kanske finns det sakinnehåll i bönerna som har betts som är problematiska, jag har inte lyssnat och läst på allt.

Men en sak kan jag säga med säkerhet: att be för att ett litet barn ska uppväckas från döden är inget konstigt eller obibliskt, det är inte att gå för långt på något sätt. De flesta kristna i världen som saknar blek hud på kroppen gör det. Och ibland leder det till fantastiska resultat.

Jag skriver i Dokumenterade mirakler om Daniel Ekechuwu vars uppväckande dokumenterades av läkare och bårhuspersonal. Jag har även intervjuat Francis Shongwe som uppväcktes från döden 2003 efter att ha blivit misshandlad till döds:

Varför ber kristna i majoritetsvärlden för att döda ska uppväckas? För att det är bibliskt förstås! Jesu uppmaning till lärjungarna är ”Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar.” (Matt 10:8). Detta ingår i allt det som han efter sin uppståndelse säger att de ska lära ut till sina lärjungar (Matt 28:18-20).

Därför ser vi hur apostlarna fortsätter med detta i Apostlagärningarna, och i fornkyrkan har vi många exempel på uppväckanden från kyrkofäder som använde dem som argument för att den kristna tron är sann.

Hagerius kritiserar inte detta från ett cessationistiskt perspektiv, idén att Andens mirakulösa gåvor upphörde med apostlarna som Calvin lanserade på 1500-talet (och det skulle ändå inte fungera som argument eftersom dödsuppväckande aldrig i Bibeln beskrivs som en andlig gåva).

Nej, Hagerius är karismatiker, som nästan alla andra frikyrkliga i Sverige. Men han menar att bön för uppväckande i en vecka går för långt.

Varför?

Det finns inget bibliskt förbud mot det. De flesta kristna i världen ser inga problem med det.

Den teologi Hagerius uttrycker är varken konsekvent karismatisk eller konsekvent cessationistisk. Men den är väldigt vit. Bara vita kristna tänker att bön för helande går bra medan bön för uppväckande är aja-baja. Ingen annan i världen eller kyrkohistorien har tänkt så. Det är en vit monstrositet på den kristna kartan.

För precis som helandeteologi kan förenas med lidandeteologi kan tro att Gud ibland uppväcker från döden, och att det går bra att be för det om man känner sig manad, förenas med en mortalitetsteologi som inte är rädd för döden utan ser det som den port till evigheten som den faktiskt är för Guds barn.

Sorg och hopp får plats bredvid varandra, vi behöver inte välja.

Jag har precis som Hagerius berörts av Joachim Elsanders reflektioner i livets slutskede. Elsander har aldrig uteslutit ett mirakulöst tillfrisknande men är också fullt medveten om att det kanske inte sker och förbereder sig på döden.

Francis Shongwe har begravt människor efter sitt uppväckande. Han vet att han kommer dö igen. Det innebär inte att han är upprörd på dem som bad för hans uppväckande (även om han inledningsvis var det då han fann himlen så fantastisk). Helande och sår, glädje och saknad får plats bredvid varandra.

Det som snarare borde provocera oss är att vi har tusentals församlingar i Sverige som välkomnar Andens kraft och ber för helande men aldrig någonsin ber för uppväckande från döden. Det är den verkliga skandalen i sammanhanget.