Att höra Gud tala

Hur gör man det egentligen? Är det ens möjligt? Det kan låta väldigt pompöst, överandligt eller rent av psykotiskt. I hela mitt liv har jag vetat att den andliga dimensionen är verklig, men inte fått tag på det övernaturliga livet själv. Jag har hört andra berätta historier och fått budskap förmedlade. Men, jag ville själv få höra Gud tala. Jag vägrade låtsas. Ville inte bara ha andrahandshistorier. Ska det vara, så ska det vara Gud. Inte nåt löjligt påhitt. Ingen suggestion. Inga fantasier. Levande Gud, eller inget.

Den som söker ska finna, och som jag har sökt. Uppvuxen med en pingstkarismatisk farmor som både nu och då fick tilltal från Herren, gudomliga budskap som hon förmedlade under bön. Upprepade gånger genom åren bad hon för att jag skulle bli ”andedöpt” – börja tala i tungor. Detta hände mig aldrig trots all bön och en innerlig önskan. Endast vid ett par tillfällen i sammanhang där gudsnärvaron varit påtaglig har jag upplevt mig få tungotal. Eljest inte. Även detta vägrade jag fejka, trots att det varit en enkel utväg. Bara rabbla lite och så är man andedöpt och därmed extra frälst, så att säga. 

Under många år hade jag varit svartsjuk på en person som står mig nära, för att denne har en så tydlig profetisk gåva. T.o.m. när hon gick bort från Gud och lämnade det kristna livet så fortsatte han använda henne. Gud tar inte tillbaka sina gåvor, nämligen. Jag kände mig som den sura brorsan i historien om den förlorade sonen. Här är h*n ute och slösar bort det som h*n fått givet och jag…jag som stannat hemma och tjänat troget, vad har jag fått för det? Det låter lite löjligt när jag berättar det, men var i högsta grad verkligt och smärtsamt. 

Det hände mig när jag behövde det som mest, inte när jag önskade det som hetast. Efter en period av dekonstruktion, nedmonterandet av den tro jag fått med modersmjölken, var jag tom och torr. Bitter, arg, besviken och uppgiven. Vänsterideologi kunde inte fylla hålet i själen. Det gjorde mig bara mer cynisk och desillusionerad när jag såg hur illa det var fatt med världen. 

Jag var ute och promenerade med tidigare nämnda person. Rätt vad det är säger hon: jag upplever att Jesus lägger sina sårmärkta händer på dig. Helt otippat kom det! Vi var inte ens i något andligt läge, faktum är att vi hade varit osams. Också kommer hon med ord från Gud. Bara sådär. I ett ögonblick var jag förvandlad. Allt det där jag burit på, alla negativa, tärande känslor som sakta dränerade mig på liv. De var borta! Bördan hade lyfts av mig, i ett ögonblick. Jag visste att jag visste: bara Gud kan göra det här. Jag kunde inte befria mig själv, fast jag försökt så förtvivlat. 

Nu följde en tid av djup och äkta glädje i Gud. Mina bussresor till och från universitetet – timmar som tidigare ägnats åt ältande, sökande, grubbel, tungmod… Den här hösten var de istället uppfyllda av gudsnärvaro. På bussen! Bland folk! Tron fick liv igen. Djup, mening, innehåll. Jag hade ofta kristen musik i lurarna och himlen var öppen över mig. Gud började om med mig. 

Den grunden behövde jag att stå på, för ett år senare kastades jag i utmattning och mörker. Livet skulle börja efter studierna, men det kändes som att det istället tog slut. Det fina var att jag och tjejen med profetisk gåva kom varandra väldigt nära nu. Vi hade stunder i bön och stark Gudsnärvaro under en vinter. Hon fick många profetiska budskap till mig, och jag lärde mig på så vis känna igen Guds röst. På väg ner i depression började jag själv lyssna in Gud och få dagliga tilltal. Jag har vid samma tid läkarintyg på att jag inte är psykotisk, för den skeptiskt lagda. 

Jag genomlevde mitt livs värsta sommar, och levde samtidigt i en övernaturlig närvaro. Märkligt, eller hur? Mina egna tankar var färgade av en vidrig ångest och bottenlös trötthet. Varje timma var en kamp. Inte ens om nätterna fick jag vara ifred från plåga. Mitt i detta så talade Gud. Det jag dagligen hörde var ord av hopp, ljus, tröst och framtidstro. Jag hade det inte i mig själv. Jag kunde inte peppa upp mig och ta mig samman, så sjuk jag var. Livet hade helt tappat sina färger. Det enda jag hade att klamra mig fast vid var de ord jag fick från Gud. 

Sedan då? Ja, det gäller att förbli i honom. Jag visste redan den sommaren att det skulle komma en tid då jag stod mer stadigt på egna ben. En tid då jag med fasa skulle se tillbaka på tiden i sjukdom, men också sakna den innerliga, nära, övernaturliga gemenskapen. Ju starkare jag är, desto mer vill jag bygga på mitt eget. Jag slutar lyssna, tror att jag klarar mig själv. Jag tappar intresset. Det här med Gud framstår som tråkigt och torrt, fast det i själva verket är det mest underbara och spännande livet har att ge. Jag behöver lämna mig åt Gud, igen och igen. Stilla mig i bruset. Stänga av apparaterna. Dra mig undan. Lägga bort allt som distraherar. Fortsätta vara lyhörd. Rätt vad det är, så rinner det till ett flöde av ord som inte är mina egna. Jag hör Guds stilla viskning inom mig igen.