När Antikrist satte mig på vatten och bröd

Gästinlägg av Jonathan Newton.

Välsignad av en vandringssägen

”Visste ni”, frågade en mycket känd svensk frikyrkopredikant på ett ungdomsmöte som jag var med på en gång i skiftet 80-90-tal, ”att japanerna har uppfunnit en maskin som kan återskapa orden du sagt?” Det var inte bandspelare han tänkte på. Enligt detta tvärsäkra påstående – givetvis utan minsta källhänvisning – fanns det nu en uppfinning, med vars hjälp vi ur tomma intet skulle kunna plocka fram och lyssna till vad alla människor någonsin har sagt. Så det var viktigt att tänka på vad man sade, för snart skulle det kunna spelas upp igen av vem som än hade denna maskin.

Även om den bekanta ilningen gick längsmed ryggraden, som den alltid gjorde när tro och verklighet plötsligt verkade mötas, så var jag ändå skeptisk. Det föreföll osannolikt. Och naturligtvis var det det. Men det presenterades ändå som fakta, ett subtilt hot dessutom, för att med pock istället för lock se till att ungdomarna höll sig i fållan. Fruktan har i alla tider varit en stark drivkraft till tro.

Det är inte utan att jag önskar att en sådan maskin verkligen hade sett dagens ljus, för det finns minst sagt en och annan stollighet som förkunnats från våra predikstolar under årens lopp, som vi – trots glömskans nåd – skulle må bra av att hålla i minnet, när dagens dårskaper sprids. Dumheter blir inte klokare bara för att de förses med kristna förtecken. Vi har ett ansvar att pröva allt. Vilket faktiskt betyder att ifrågasätta allt. Det är vad Bibeln lär oss.

”Detta ämne är på riktigt min barndoms trauma”, skriver en kvinna igenkännande till mig, efter att jag på Facebook beskrivit mina egna upplevelser om hur kristen förkunnelse byggd på myter, vandringssägner, rykten och fria fabuleringar om tidens omedelbart förestående slut skapat ångest och skräck och lagt grunden för dumma beslut i mitt liv, varav några jag fortfarande till viss del lider sviterna av ännu i denna dag.

”Jag var så rädd, så rädd för att inte vara redo”, skriver hon. ”Var 9-10 år gammal när jag bad om att Jesus åtminstone skulle vänta tills jag gått ut 6:an.”

Film om det s.k. ”uppryckandet” (the rapture), idén att Gud kommer få alla kristna i världen att försvinna medan de sitter i flygplan och bilar så att massa oskyldiga dör.

Själv var jag i tonåren, men samma rädsla levde jag också med. Det gjorde även många andra. Fler än en gång har frågan ställts till de församlade, på ungdomssamlingar eller i gudstjänster, hur många som varit med om att komma hem och upptäcka att ingen är hemma, ringa en (kristen) kompis bara för att upptäcka att denna inte svarar, ringa ännu en med samma resultat… allt medan paniken rusar upp från hjärtat till den plötsligt torra munnen över att man blivit lämnad kvar. Fast jag vågade aldrig räcka upp handen och sälla mig till dem som erkände att de varit med om sådant. Jag skämdes för mycket. Hade jag inte större tro än så? Eller skämdes jag helt enkelt för att ha blivit lurad?

För det är faktiskt vad vi har blivit. Lurade. Inte om att Jesus kommer tillbaka, det gör Han sannerligen i tidens fullbordan. Men om att tiden visar så många tecken som bara vi utvalda som lyssnar på just denna senaste undervisning kan förstå. Förstaklassfrälsning för fåtalet invigda. Och naturligtvis blir även de som inte håller med oss i just vårt sätt att tro på Gud påpassligt nog också kvarlämnade, förkrossade i tårar vid altaret i sin förment falska församlings kyrka. (Ni som har läst Som en tjuv om natten känner igen scenen.)

Vedermödan var, om inte över oss, så åtminstone omedelbart förestående under min tonårstid. Vår generation skulle inte hinna växa upp. Det var en självklarhet. Det var ingen som helst idé att göra upp några planer för framtiden – ja, just det sades ju inte rent ut, förstås, men det blev ju den logiska slutsatsen.

”Förmodligen är han född”, sade en pastor på en annan ungdomssamling som jag var med på i slutet av 80-talet, där ämnet Antikrist avhandlades. Eftersom Antikrist ska efterapa Jesus bör han ju träda fram när han är i trettioårsåldern, så det var ju bara att räkna. Och i åter ett annat sammanhang bevisades att de nya streckkoderna var Odjurets märke, som vi alla skulle få intatuerade på högerhanden eller i pannan.
”V får svälta ihjäl”, sade en annan pastor som fick detta förklarat för sig, som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Tidningsartikel som varnar för att streckkoder är Vilddjurets märke.

Det var ju lätt för honom att säga, han som i likhet med flertalet andra förkunnare av Jordens snara undergång var en äldre herre, som tydligen börjat slå sig till ro inför sitt kommande uppbrott från detta jordiska i ena eller andra formen, mätt på livet. Men som 17-åring med hela livet framför mig var jag alls icke beredd att svälta ihjäl. Att ta Odjurets märke var det ju inte fråga om heller, så jag slutade helt att äta mat som kom i förpackningar med streckkoder på. Vilket i stort sett innebar samtliga livsmedel.

Under en period försökte jag följaktligen bokstavligen överleva på vatten och bröd, som jag bakat själv (på mjöl som förmodligen kom i en påse med streckkod på, vilket jag givetvis inte tänkte på), och gick i största allmänhet in i min första riktigt, riktigt djupa depression. Denna var inte bara orsakad av allt det här, ska jag i ärlighetens namn säga, men den förvärrades helt klart av hur jag den hösten såg livets och tidens slut framför mig. För tidstecknen stod som spön i backen. Det kunde man ju även läsa i bästsäljande kristna böcker med svart omslag med brandgula eld- och svavelflammade mönster och hotfulla rubriker på.

EG, som det hette på den tiden, var det nya Romarriket, Tiostatsförbundet, vari Antikrist skulle upprätta sin bas, givetvis i EG-kommissionens huvudbyggnad Berlaymont, som var formad som ett vridet kors (det vill säga en djävulssymbol) och i vars mitt en många våningar hög dator med öknamnet ”The Beast” – ”Odjuret” – tornade upp sig, redo att bistå den nya världsregeringen med dess makt.

Meme som varnar för att EU är det antikristliga Babylon.


Det där med jättedatorn kom för övrigt ursprungligen från en satir, som någon aningslös förmåga lyckats tolka bokstavligt, och som sedan spridit sig inom kristenheten som vore det fakta och sanning. Dessbättre klingade just den vandringssägnen bort i takt med att datorerna alltmer sällan kom att byggas stora som hus. Själva byggnaden, som under ett par år på 00-talet till stor del var min egen arbetsplats, finns kvar och kan beskådas; dess form beskriver ett X mer än något annat. Tio stater var det bara 1981-1986.

Det hindrade inte denna tolkning av världshändelserna från att starkt bidra till Norges nej till dåvarande EEC redan 1972, och den dök upp igen 20 år senare när landet – även den gången med ledande frikyrkoprofiler i spetsen – röstade nej ytterligare en gång.

Fast sen skulle det ju bli kärnvapenkrig också. Det visste ju alla. Och så skulle Sovjetunionen (om ni minns det landet) invadera Israel, det fanns det ingen tvekan om. Det förklarade, bland andra, en exeget i en serie program i närradion, dåtidens svar på Internet.

Varning för att Internet är Vilddjurets märke.

Just Internets ”WWW” tolkades också i början av sitt genombrott också som ”666”, men innan dess fanns ett betydligt starkare budskap om att Första Gulfkriget 1990-91 helt klart var Bibelns Armageddon. Det fanns ingen tvekan om det heller; Bibelns profeter hade minsann för tusentals år sedan sett både de stridsvagnar och guidade missiler som hela världen nu fick se på CNN, så nu skulle slutet komma. Det var väl ungefär som det lät under sexdagarskriget 1967, för övrigt. För att inte tala om runt 1988, vilket årtal en ny bästsäljande spekulativ bok i ämnet självsäkert pekat ut för uppryckandet och/eller vedermödan.

Den sortens böcker kom jag senare att betrakta som en egen litterär genre, en slags eskatologisk skräcklitteratur, något som man läser för att flirta med sina egna rädslor. De flesta var pekoral och en del riktigt genomusla: jag minns särskilt en från andra sidan Atlanten som riktigt frossade i beskrivningar om hur allt skulle gå till, inklusive ett förment direkt citat från en framtida världsvid debatt om Gud, som framtidens världsledare skulle försöka bomba ihjäl medelst kärnvapen, enligt författaren. Först på de sista tre-fyra sidorna fanns en liten nödtorftig appell om att man skulle ”fly till Jesus”, oklart hur.

Men även här i Sverige hade vi bevars våra egna lokala förmågor. En som jag speciellt tänker på hade gett ut en bok där han i detalj förklarade med årtal vilka händelser i de bibliska profetiorna som motsvarade vilka världshändelser. Exakt. Ja, vad visste jag, ung och fåkunnig och relativt nyfrälst, som kunde ifrågasätta det? Jag levde med skräcken i magen länge, länge – tills jag hittade en annan, tidigare bok av samme författare, som lika tvärsäkert förutspådde Jordens undergång till 1982, ett halvt decennium tidigare.

Konsum-loggan som på något märkligt vis uppfattades ha med Antikrist att göra.

Tidigare än så – på 50-60-talet, vad jag har förstått – utmålades Kooperationen som Vilddjuret, och den liggande åttan som dess märke: ännu i vår tid fanns det äldre svenska kristna som vägrade handla på Konsum. Att svenska Kooperativa Förbundet knappast ens i sina febrigaste drömmar hade ambitioner om världsherravälde undgick tydligen de flesta.

Men symbolik kan man hitta överallt, tydligen även i VISA-kortet, enligt en annan person som skrivit till mig och kommenterat det jag skrivit. Hon berättar att hon hade fått förklarat för sig av en kristen kompis att eftersom ”VI” med romerska siffror betyder ”6”, så… ja, ni kan säkert tänka er. (Själv har jag Mastercard, vilket med samma logik säkert går att bevisa är ett kristet alternativ – Mästarens kort, ni vet.)

Varning för att VISA är Vilddjurets märke.


Naturligtvis slutar inte dumheterna med eskatologin. Jag har flera gånger kunnat gå direkt till någon av folklivsforskaren Bengt af Klintbergs böcker och kunnat stämma av att historier som presenterats som fakta i kristna sammanhang mycket riktigt finns upptecknade där som vandringssägner. Människor brukar bli mycket upprörda när jag påpekar detta, för ingen vill behöva medge att det man trott på inte var sant. Jag vet, för jag har själv varit med om att sprida sådana sägner i tron att de var sanna.

Men om nu en del av det budskap vi förkunnar visar sig bevisligen inte vara sann (Jordens undergång t ex har åtminstone i skrivande stund ännu inte inträffat) – vad innebär detta för trovärdigheten i det övriga budskapet? Hur kan vi förvänta oss bli trodda när vi talar om t ex skapelse, syndafall, jungfrufödsel och de dödas uppståndelse? Hur många sökare har stötts bort när det som utlovades uteblev?

Varning för att sportdrycken Monster är Vilddjurets märke.


Det saknas sannerligen inte fallstudier som ger fog för sådana misstankar. ”Den stora besvikelsen” i efterdyningarna av Jesu uteblivna återkomst på hösten 1844 heter just så av en anledning – det blev inte många kvar i pastor William Millers rörelse efter den – och i vår tid har vi tvingats bevittna det sorgliga skådespel som utspelats i Knutby, där Kristus när allt kom omkring visade sig inte alls ha sin brud, med allt vad det lett till av mänskligt lidande.

Milleriterna och Knutbyiterna må vara extrema exempel. Men de belyser en av farorna med att uttala sig vitt och brett och bestämt om saker som man inte har mer bevis för än sina egna upplevelser och känslor, som man sedan enligt klassiskt cirkelresonemang sökt och givetvis funnit stöd för i Bibeln, vilket visar att den nya insikt man fått stämde, vilket skulle bevisas: att människor stötts bort från Gud.

”Man ska inte ifrågasätta!” löd ett slagord som spreds inom svensk kristenhet på 80-talet, men både förr och senare har vi hårt fördömt begrepp som ”kritik” eller ”splittring” såsom varandes upproriskhet och dess ande, trolldomssynden, den som fick jorden att öppna sig och uppsluka dem som gjorde uppror mot Moses. Andra som haft reservationer mot den senaste teologiska trenden har nedlåtande kallats ”bromsklossar”.

Antisemitisk varning för att judarna är Vilddjurets märke.


Men jag sätter mig inte gärna i en bil som saknar sådana klossar, för då slutar det i allmänhet med en krasch. Följaktligen nämner ju Bibeln faktiskt förmågan att skilja mellan andar som en av de andliga nådegåvorna. En nådegåva som jag inte tror att jag hört någon undervisning om, alls, i någon svensk frikyrka, någonsin, under snart 40 år som frälst. Samtidigt som det ju undervisas om andra andliga gåvor desto mer. Betydligt mer. Av någon anledning.

”Tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud”, uppmanar Bibeln oss. Läs detta igen. Pröva, står det. Med andra ord: Granska. Ifrågasätt. Kritisera konstruktivt. Kontrollera fakta. Källkritik och faktakoll är Gudi behagliga gärningar som bygger upp Kristi kropp.

Alternativet är den draksådd som vi nu fått skörda en del av frukterna av, i form av vaccinmotstånd på de allra lösaste av boliner, eller amsagorna om Donald Trump och det kristna rike han på något sätt skulle upprätta, en villfarelse som svensk kristenhet ingalunda förblivit obesmittad av. Men också den oerhörda skada som detta fria förhållande till fakta gjort på mig och ett okänt antal andra under många år. En skada som ingen, säger ingen, predikant som åsamkat den någonsin tagit minsta ansvar för. Likt sämre begagnade bilhandlare har de fegt smitit runt knuten snabbt som ögat efter att ha prackat på en sina sekunda andliga varor. Öppen självrannsakan eller erkännande om att man haft fel är lika sällsynt som minsta intresse för själavård för dem man skadat. Ofta har man bara glatt gått vidare till nästa galenskap.

Den uppmärksamme inser vid det här laget att jag inte nämnt en enda av dessa förkunnare, författare, pastorer och predikanter vid namn, trots att jag mycket väl skulle kunna göra det. Det finns ingen anledning, inte bara för att en del av dem är döda idag. Det är inte flagellantens offentliga avbön jag vill ha. ”ingen nämnd och ingen glömd” är ett utryck som passar ovanligt väl i sammanhanget, för det finns sannerligen gott om kålsupare både här och där, och ni som läser detta vet vilka ni är. Skulle jag peka ut en, skulle denne få en oproportionerligt stor andel av den skuld som delas av många, många andra.

För jag tvekar inte att kalla det för skuld. Tack och lov har jag min tro i behåll i högsta välmåga, men psykiskt är jag svedd av all denna förkunnelse – av allt från pastorer till lekmän – för att jag helt ska kunna undgå att använda just ordet skuld. Ska nu dagens motsvarigheter dessutom få människor att vägra vaccin på grund av några dilettanters okunniga kannstöperier om avancerad biokemi, så riskerar den sortens skuld att utvidgas till att även innefatta blodsskuld. Människors liv står på spel, hotade av usel teologi och den sortens läckerbitar som kittlar i öronen, som det heter i Ordspråksboken.

Vad vi behöver är inte att sluta predika och undervisa om de delar av Guds ord som talar om tidens slut. Vad vi behöver är att börja predika och undervisa om dessa just utifrån Guds ord. Börja med Ordet, läs det i sitt sammanhang, undersök om något gått förlorat i översättningar, kulturskillnader och språkets allmänna utveckling, låt Skrift förklara Skrift, och bygg undervisningen och predikan på det, inte på de senaste ryktena eller vad man själv lyckats räkna ut genom olika sorters magiskt tänkande, himmelsk matematik och pareidoli. Tron kommer av predikan, och predikan kommer av Guds ord, inte av de senast delade konspirationsteorierna på sociala media.

Men vi behöver också göra upp med decennier av falsk eskatologi, och kanske omvärdera hela den dispensationalistiska teologi som dominerat i ett drygt århundrade. Dessutom behöver vi återupprätta urskiljningens gåva, som också är granskningens och faktakollens: upptäcka den bland våra kristna syskon eller hos oss själva, och uppmuntra och stödja dem som har den gåvan att också utöva den.

Även om det sedan blir ett litet barn som upplyser de vuxna om att kejsaren är naken.

Omslagsfoto: Andrew Neel på Unsplash.








18 kommentarer

  1. Fotnot: För dig som vill få en förklaring till varför något av de olika exemplen som tas upp i text och bild ovan är grundlösa, skicka mig gärna ett mejl. Om du farit illa av den här förkunnelsen och vill prata om saken är du också välkommen att göra det. Berätta för mig vem du är, men inför övriga omvärlden garanterar jag din anonymitet.
    -j.

    Gillad av 2 personer

  2. Så klokt skrivet.
    Jag börjar tänka att jag är glad jag hade min uppväxt i ett nästan lite ljummet svenskyrkligt hem.
    Se’n tänker jag nog att allt som hotar, skrämmer, säger saker som ”Gör du inte detta blir Gud arg och du dör men kommer inte med till himlen!!!” ska tas med en mycket stor… inte nypa men skopa/hink/lastbilslast salt.
    Eva

    Gillad av 1 person

    1. Det här med Gudsfruktan är inte lätt. Rädsla finns inte i Guds nåd. Samtidigt får vi inte reducera Gud till en automat som agerar på våra befallningar. Återigen är en sund biblisk förkunnelse vad som krävs för att hålla balansen.

      Gilla

      1. Självklart!
        Jag hör till dem som kan bli lätt irriterad (hrkl…) på dem som t.ex. vill sudda bort allt som talar om synd i Bibeln. Men detta är ju något väsensskilt egentligen.
        Nej, rädsla finns inte men det jag tycker mig se en del faktiskt verkar vilja framkalla är ju t.o.m. ren skräck. (Inte bara i kristna sammanhang i och för sig.)
        Sådant, viljan att framkalla skräck/överdriven rädsla, ser jag som en metod endast använd av de som vill ha total kontroll över andra, sektlikt.
        Jag önskar så det fanns ett enkelt sätt att förklara att kärleken alltid måste vara grunden och att framkalla rädsla aldrig kan ha med kärlek att göra. Sund försiktighet, sunt ”säkerhetstänk” men aldrig rädsla/skräck.
        Eva H

        Gillad av 1 person

        1. Jag skulle vilja påstå att de som vältrar sig mest i skräckscenarierna gör det för att i första hand försöka hantera sina egna, mer eller mindre undermedvetna rädslor.

          Gilla

  3. Är kristendomen historiens största producent av konspirationsteorier? Eller är det bara vissa anti-intellektuella sekter som odlar dem? Om man tror som många (alla?) kristna att det råder en kamp och motsättning i tillvaron mellan Gud och djävul, där djävulen och hans änglar konspirerar mot Gud, är vägen inte då öppnad för detta . . . ? ? ?

    Gilla

    1. Tyvärr ligger det nog en del i det du säger. Om man ser djävulen som konspiratören, behöver man inte bekymra sig om det orimliga i att så många människor skulle konspirera tillsammans; då blir de bara viljelösa marionetter i den ondes våld. Därmed neutraliserar man ett starkt motgift mot allehanda konspirationsteorier, nämligen avstämningen mot vad som faktiskt är praktiskt möjligt. På så sätt kan man lätt se hela den fallna världen som en enda stor konspiration mot de kristna, med tilltagande förföljelse och en allt mer trängd situation för oss i takt med att världen går mot sin undergång. Då drar vi oss undan världen och in i vår ekokammare istället för att gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar i kraft av den Jesus som har övervunnit den.

      Gillad av 1 person

  4. Jag minns mi nvän som ringde en tidigt morgon eftersom hon sett en film i sin församling på ungdomskvällen.

    ” åh vad skönt att du svarar då har inte Jesus kommit tillbaka och jag blev lämnad kvar.”

    Jag som kommer från ett mycket fromt hem med laestadianer som en gång stod emot Korpela-rörelsen galenskaper i stamtavlan, fattade noll. Pappa förklarade sedan för mig om Darby-ismen och alla villoläror som sedan spritts från USA om ”uppryckandet” och vedermödan. Denna lära är ond från så många synvinklar tex ska vi kristna inte alls känna oss säkra på att aldrig behöva lida. Lidandet var de första kristnas självklara premiss för livet med Jesus. Prosperity gospel kan säkert växa fram i annan mylla också, men inbillningen om uppryckandet hör definitivt till samma tankeströmning.

    Men det värsta är ju att mycket fromma männsikor har blivit skräckslagna eftersom Satans makt överdrivs kopiöst. Alla dispensionalistiska rörelser har ju cokså varit benägna att inom sig skapa riktigt hemska sekter. Tex Korpelarörelsen som bestämde sig för att korsfästa min farmorsfar eftersom han talat emot deras virriga teologi och datum för när Arken skulle hämta det fåtal troende som skulle räddas från vedermödorna.

    Som tur är var det en lång vandring från Svappavaara till Tuolluvaara så de nyktrade till på vägen och morfarsfar fick dö en naturlig död i stället. Detsamma gäller ju sorgligt nog inte en del av dem i Knutbysekten eller Jim Jones Folkets tempel.

    De som skräms med Gud och befrielsens dag när Jesus återkommer, vill gärna vara i Guds ställe och att vi ska vara rädd för hen eftersom de säger sig ha ett mandat från Gud att härska över oss andra. När man stöter på detta : spring i motsatt riktning!

    Gilla

    1. Det är riktigt att John Nelson Darby på 1830-talet var drivande bakom idén om ett uppryckande före Den Stora Vedermödan – något som alltså kan ske precis närsomhelst – och som sedan populariserades av Scofield Reference Bible, som blev mycket spridd i USA. Det var i den andliga miljön som pingstväckelsen började i samma land, och när den så småningom spred sig till Sverige, hade den doktrinen om uppryckandet före vedermödan med sig.

      Bibeln talar om ett uppryckande, läs 1 Thessalonikerbrevet. Men det går inte att göra den doktrin som Darby gjorde utifrån det – läs 2 Thessalonikerbrevet. Dessutom blir det alldeles galet fokus om man ska göra stor sak av en sådan doktrin, för varför tror vi egentligen alls? Är det för att vi är rädda för Jordens omedelbara undergång eller för att vi älskar Jesus Kristus?

      Alla människor riskerar egentligen att ryckas bort närsomhelst, eftersom livet är skört och olyckor och sjukdomar tyvärr är en del av vår vardag. Men det är ingen anledning till att fokusera hela sitt liv på det. Då är man ju död redan medan man lever. Vårt jobb – och som jag ser det, Jesu undervisning – är att älska, tjäna och följa Honom och vara Hans händer och fötter. Gör vi bara det, så har vi tagit väl vara på vår stund på denna Jorden, hur lång eller kort den än blir.

      Gilla

      1. Jag vet att det står om detta men just Thessalonikerbreven talar ju om att möta Jesus när han kommer, inte att slippa ”vedermödan”. Jag antar att det är Matteus 24: 40 -44 och Lukas 17: 26-37 som skapat denna ångest. Men där står det ju verkligen inte att vi ska grotta ner oss i teckentyderi utan hålla oss vakna och Jag tycker precis som du , vi kan ryckas bort när som helst men vi ska leva Gudsrikt redan här. Som det står i Lukas 17: 21 Guds rike är inom oss. Redan här men också kommande.

        Gilla

  5. Hej Jonathan.
    Har vi möjligen missat något som den första kristna församlingen väl kände till?
    Johannes skrev i sitt första brev
    ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld. Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den sanne……..Kära barn, var på er vakt mot avgudarna.”
    Lika så när Jesus säger ”Himlens utseende förstår ni att tyda, men tidernas tecken kan ni inte tyda.”
    Jesus sade även: ”Till en dom har jag kommit i världen, för att de som inte ser skall se och för att de som ser skall bli blinda.” 
    Du pekar på en stor mängd saker och händelser som du anser saknar betydelse eller koppling till den tid vi lever i?
    Du behöver inte tvivla på att Antikrist ande redan är verksam i denna värld? För du litar väl på Jesu egna Ord?
    ”Och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen.”

    När Jesus oroas över att människorna är blinda och saknar förmåga att tyda tidens tecken, vad tror du Han menar då?
    Att avfärda predikanter som uttalar sig om exakta datum för Jesu återkomst kan ju lätt avfärdars då det strider mot Guds eget Ord. Men samtidigt för den enskilde människan kan tiden på denna jord ta slut redan idag just i denna sekund.
    Men är inte risken stor, när man som du avfärdar i princip alla tecken som pekar på denna tidsålders avslut, att man då missar det som Jesus så tydligt varnar oss för skall ske om vi inte är vakna och blundar för de tecken som världen visserligen inte ser men som vi kristna har fått gåvan att tyda för att veta att slutet är nära då Jesus kommer åter? Han vill ju att vi är redo då! Vi skall alltid vara redo, men är vi verkligen det? Vad anser du skall ske som inte redan har skett eller redan pågår för att vi skall förstå att tiden är nära för Hans återkomst?

    Gilla

    1. Det sägs att den enda gången vi pingstvänner befinner oss mitt på vägen är när vi är på väg från det ena diket till det andra. Men att vi hemfallit åt en ytterlighet är varken försvar för eller anledning till att hemfalla åt den motsatta.

      Att vara vaken handlar inte om att studera tidens tecken och söka förklaringar till olika bibliska profetior i vår egen tid. Den sortens tidsfördriv är bara dömd att misslyckas. Att vara vaken – så som jag tolkar Jesu undervisning – är att bevara sin tro, ständigt leva nära Jesus, älska och följa Honom samt söka och göra Hans vilja här i våra liv. Det tror jag är innebörden i en liknelse som den om de tio brudtärnorna (Matt. 25:1-13) – de som redan lever i Jesu efterföljelse behöver inte oroa sig för när Han dyker upp, för de gör redan det de ska med sina liv.

      Vaksamheten handlar om att vårda och sköta om sitt kristna liv, inte att jaga tidstecken. För tidens tecken är bara vägvisare. Den som står och stirrar sig blind på sådana kommer aldrig att komma någon vart på den väg de pekar ut.

      Gilla

      1. Jonathan, var i Inges text framgår att han syftar på att jaga tidstecken och att stirra sig blind på sådana? Du skriver ju själv att tidens tecken är vägvisare, men det är inte så ”bara”. Vägvisare är till för att vi skall kunna orientera oss och fortsätta vår färd på rätt väg. Struntar vi i vägvisarna så hamnar vi ofrånkomligen fel, förr eller senare.

        När Jesus beordrar oss att ”se till” att ingen bedrar oss, så krävs aktiv handling från vår sida. Jesus agerar inte i stället för oss. Men han hjälper oss när vi gör det: https://biblehub.com/greek/991.htm

        Gilla

        1. Det var en bre länk i slutet av ditt inlägg. Den visar ju tydligt – inte minst genom de översättningar som finns angivna – att grekiskans βλέπω långtifrån bara handlar om att stirra. ”Lägg märke till” eller ”kolla på” är andra tänkbara översättningar i sammanhanget. Det är något helt annat än någon uppmaning till att spekulera i tidstecknen och göra uttalanden om dess uttolkning med tonvikt på samtida fenomen.

          För varje tidsepok under kristendomens historia har haft sina uttolkare, som alla haft det gemensamt att de fokuserat på sin egen tidsålder när de dragit slutsatser om Bibelns profetior. Man glömmer då att vi visserligen lever i den sista tiden – men att denna började vid Kristi himmelsfärd, uppskattningsvis år 33 e. Kr., och således snart har varat i 2 000 år.

          Som svar på din första fråga, skriver jag i det föregående inlägget: ”Den som står och stirrar sig blind på sådana…”, och om Inge räknar sig bland dessa eller inte, är upp till honom. Notera dock att jag inte hävdar att just han gör det.

          Jag skulle kunna kontra med en motfråga: Var skriver jag att man ska strunta i vägvisarna? Men då förfaller debatten snart till pajkastning, och det leder ingenvart.

          Bibelns profetior finns där i ett syfte. Men de är ett medel, inte ett mål i sig. Och den som söker mönster där de inte nödvändigtvis finns kommer ändå förr eller senare att hitta sådana – se filmen ”A Beautiful Mind” så förstår du vad jag menar. Sådan bibeltolkning placerar jag i samma skräpkammare som ”Bibelkoden”.

          Gilla

  6. En sak som tilltalar mig med lutherdomen – till skillnad från många väckelsekristna grupperingar – är att lutherdomen är uttryckligen amillennialistisk, och därmed mer eller mindre stänger dörren för olika mer spekulativa apokalyptiska teorier. Tror man att alla tidstecken – inklusive antikrists framträdande – redan har inträffat, finns inget behov att stirra sig blind på tidningsrubriker och fråga sig om det eller det kana vara ett tecken på vi närmar oss den ”yttersta tiden” (som vi i själva verket levt i sedan Kristi första ankomst). Jesus kan komma nästa sekund, eller det kan dröja 500 år. Det gör att vi å ena sidan måste leva i ständig omvändelse, så att vi inte förhärdar oss. Men å andra sidan måste vi planera för att våra barn och barnbarn och kommande generationer kan växa upp.

    Om man tror att det finns ett antal tidstecken som ännu inte inträffat, finns risken att man skjuter upp det här med omvändelse, när man tänker att ”det finns ännu tid kvar, när Antikrist träder fram, när det är allvar, då skall jag ta tag i mitt liv ordentligt”. Om man däremot tror att Jesu andra ankomst är väldigt nära, finns risken att man ger upp allt ”världsligt”, man säger upp sig från jobbet, säljer huset och sätter sig ute på ett fält och tittar upp mot himlen…. Det är väl ett extremt exempel, men poängen är klar: Varför skall man vårda en skapelse som ändå går under vilken dag som helst? Varför skall jag påbörja en flerårig högskoleutbildning om Jesus kommer i morgon?

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s