Min debutroman är något av det svåraste jag har skrivit

Nu är det officiellt: i höst kommer Sjöbergs förlag publicera min roman Konvertiten. Det är samma förlag som gav ut Dokumenterade mirakler för två år sedan och detta blir första gången jag ger ut en skönlitterär bok.

Jag har länge velat belysa Migrationsverkets fruktansvärda behandling av kristna konvertiter i mitt skrivande och landade i att göra det i romanform. Karaktären Hossein är baserad på berättelser från ett drygt dussin olika asylsökande konvertiter, och genom att skapa en fiktiv karaktär känner jag att jag kan komma ganska nära i att försöka beskriva hur det känns att gå igenom en flykt och den efterföljande asylprocessen utan att någon behöver känna sig exponerad.

Men det är svårt. Konvertiten är nog något av det svåraste jag har skrivit. Inte bara för att jag som aldrig har behövt gå igenom en asylprocess inte fullt kan sätta mig in i hur det är, men också för att det är svårt att balansera det mörker boken fokuserar på med kärlek, hopp och tro.

Jag ville inte bara kommunicera hur allvarligt läget är, med ett Migrationsverk som intill denna dag fortsätter att besluta om utvisning till förföljelse på grund av godtyckliga regler och chockerande dålig kunskap om religion, utan jag ville även visa att läget kan förändras och att vi tillsammans kan se till att det här blir ett mörkt kapitel av historien snarare än samtiden. Och jag ville göra det på ett spännande sätt som griper tag i läsaren.

Lektören på Sjöbergs förlag verkar nöjd, hon hade en del ändringsförslag förstås men sammanfattade sin läsning med orden: ”Det här är en väldigt välskriven och spännande bok. Det finns många bra och fantastiska miljöbeskrivningar, dialoger och spännande partier i boken.” Jag hoppas att många fler ska bli lika nöjda med den!

Om du är intresserad av boken och vill ha lite extramaterial kan du skriva upp dig på mitt nyhetsbrev – det är helt gratis och du kan ångra dig när du vill.

Nedan är ett utdrag från kapitel 12 i det nuvarande utkastet av Konvertiten:

Gravplatsen var det som tog allra mest plats i Qurchi. Den var tre gånger så stor som marknaden – tio gånger så stor som moskén – men innehöll nästan aldrig några människor. 

Förutom de döda förstås. De hade all tid i världen. 

De levande i Fayrab, i den mån de kan kallas levande, hade ingen tid för sorg. Bara arbete och skräck.

Det var mörkt. Klockan var över sex och majestätiska regnmoln hade samlat sig över dalen utan att uppfylla sitt löfte om nederbörd. Hossein knäböjde vid en liten grav i skuggan av ett gammalt cederträd. En grav med fel namn. Det var inte ”Abdullah Ghani” som vilade där.

Det var hans far.

Han la handen på den och bad. Fruktansvärda minnesbilder översköljde honom. För en gångs skull lät han dem komma. 

”Pappa!!”

Ashtak hasade sig fram längsmed trottoarkanten. En ofattbar mängd blod sipprade ut från hans mage, ner i rännstenen. Han försökte täcka för skotthålet med handen. Hossein rusade fram till honom och höll upp hans huvud.

”Fly, Hossein!” viskade Ashtak. 

”Jag ska hjälpa dig pappa!”

”Fly landet! Åk till Europa, du kan inte stanna kvar.”

Ashtak gav upp försöket att hindra blodflödet. Hossein strök honom över håret, som var fyllt av pulveriserad betong.

”Jag är bara fjorton…” sa han tystlåtet.

Ashtak sa ingenting. Hans ansikte vred sig av smärta medan han la sig på rygg och såg upp mot himlen.

”Mamma och Ramineh–” började Hossein.

”Aria tar hand om dem. De kan komma säkert till Europa när du redan–”

Han andades häftigt inåt.

”Pappa!”

Ashtak spärrade upp ögonen mot solen. Sedan slöt han dem, andades ut och log.

Nu låg han i graven.