Till er kristna män som alltid vet allt

Dagen gav för några månader sedan utrymme för debatt gällande kvinnligt ledarskap. Oavsett hur vi ställer oss i den frågan måste kvinnor ha en lika självklar del som män i Kristi kropp. Vi måste också fundera på vilka konsekvenser det får om vi ser ner på delar av kroppen. Könsdiskriminering är inget som kyrkan är fri från, inte alls.

Könsdiskriminering kan ta sig flera uttryck. När det kommer till kristna sammanhang har jag själv erfarenhet av att samtal med män omvandlas till en monolog där jag som kvinna blir undervisad. Ibland sker det förmodligen utan reflektion från mannens sida, utan närmare eftertanke på vad han faktiskt gör. Det kan till exempel handla om samtal kring ett ämne, där jag flikar in mina reflektioner. Av någon anledning utgår mannen från att han kan betydligt mer om ämnet och i värsta fall börjar han förklara grundläggande, ämnesspecifika begrepp för mig. Särskilt löjligt blir det när det berörda ämnet är ett ämne jag råkar ha studerat – och det blir uppenbart att han inte har det. Som om det faktum att mannen är man per automatik innebär att han kan mer (om allt) än mig. Då blir jag ”lilla flickan” som behöver få saker förklarade för mig. Eller som jag fick veta av en Hela-pingsten-kommentatör: att man behöver ha förståelse för att jag är ”ung och naiv” i fråga om hur vaccin fungerar (ett ämne jag råkar ha x antal högskolepoäng i.)

Härom dagen sade en vän till mig och min man att han tror att det ligger i vår natur att män håller upp dörren och betalar restaurangmaten åt kvinnor. Han sade det i all välmening utan någon särskild reflektion. Kanske är det också så inom kristenheten: vi har en bild av att det ligger i vår gudagivna natur att män tar plats, styr och ställer. Om en man i artighet och respekt delar med sig av sin kunskap så uppskattar jag det, på samma sätt som jag uppskattar om en man av artighet håller upp dörren för mig. Men när en man, oavsett samtalsämne, utgår ifrån att jag vet och förstår mindre, är det ungefär som om en man håller upp dörren för mig för att han inte tror att jag besitter förmågan att öppna dörrar. Det är både sorgligt och frustrerande, men framförallt är det oerhört nedtryckande. Hos mig har det gett upphov till en modlöshet som gjort att jag inte trott att jag haft något att bidra med i församling eller kristna sammanhang. Jag tror inte att jag är ensam om det. I den kristna bloggvärlden är detta väldigt tydligt. De mest välkända bloggarna är grundade och skrivs av män. När jag skriver för Hela pingsten är vanligen cirka 90% av alla kommentarer dessutom skrivna av män. Är det så att vi kvinnor inte tror att vi kan eller ska ta plats? Att vi inte bör höras och synas? Att vår åsikt är ogrundad och dum? Är den bakomliggande orsaken till detta en nedlåtande kvinnosyn hos män? 

Om det stämmer att jämlikhet inte alltid är en självklarhet och att kvinnor tvivlar på sin förmåga så påverkar detta hela kristenheten. Paulus skriver i 1:a Korintierbrevet att vi tillsammans utgör en kropp i Kristus och vidare: “Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra”. Det är helt enkelt så att kroppens funktionsduglighet påverkas av hur väl de olika lemmarna fungerar i sin specifika uppgift. Om en betydande stor del av kroppen blir hämmad och tvivlar på att den har något att tillföra, så påverkar detta alltså hela kroppen negativt. Vi kan föreställa oss att vi har ett öga som tvivlar på att det verkligen har förmågan att se och istället lämnar över denna uppgiften till näsan. Det blir inget bra, kroppens funktionsduglighet minskar. På samma sätt kan vi förvänta oss att församlingens funktionsduglighet påverkas negativt om kvinnor blir diskriminerade och det leder till att de tvivlar på sina andliga gåvor och förmågor. 

Vad är då botemedlet? Kanske ligger det nära till hands att förespråka någon slags kvinnlig revolt där vi i ren protest bryter mot den nedlåtande kvinnobild som finns på sina håll inom kristenheten och börjar synas och höras mer. Problemet är bara att man då lägger hela ansvaret på kvinnor att förändra den rådande situationen. Mot bakgrunden av att det i första hand inte är kvinnor som diskriminerar andra kvinnor blir det då en slags skambeläggning av offret: att om bara kvinnor gjort motstånd hade situationen sett annorlunda ut. Nej, för att förändra situationen behöver män faktiskt omvända sig. Det skriver jag inte i en ilsken eller anklagande ton, utan i en vädjande. Kära manliga syskon: Hur ser ni på oss kvinnor? Är vi era jämlikar? Är vår kunskap och vår erfarenhet lika nyttig för församlingen och lika mycket värd att komma fram? Kan det vara sunt att istället för att själv ta plats be ett kvinnligt syskon att bidra med sina gåvor? Min poäng är inte att kvinnor är för klena för att förändra situationen själva, utan att omvändelse också är nödvändigt. Så tänk om vi kristna istället kunde uppmuntra döttrar, fruar och kvinnliga syskon att bidra med sin kunskap, insikt och vishet. Tänk om vi kunde värdesätta den mer. Tänk om de män som gått in helhjärtat för att undervisa mig istället hade lyssnat på mig. Kanske hade det lett till en diskussion där vi faktiskt kunnat uppskatta och ha nytta av varandras förmågor. Kanske hade vi kunnat komplettera varandra som kroppsdelarna kompletterar varann. 

Nej, det är inte så att alla män diskriminerar. Men det är så att könsdiskriminering förekommer. Den stora frågan är om du då är beredd att ödmjuka dig och inse att din kunskap och dina åsikter inte på något sätt är värda att ta mer plats än ditt kvinnliga syskons? “Ty var och en som upphöjer sig, han skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bli upphöjd” (Luk. 14:11). 

Foto av Eric Ward på Unsplash 

2 kommentarer

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s