Varför vi behöver kulturreformatorer som Gerhard Bley, Joel Halldorf och föreningen Valv

Hur många har du som verkligen känner dig? Förmodligen finns många, eller i alla fall några, omkring dig som du träffar ganska regelbundet. Men känner de dig, eller känner de bara en del av dig?

Alla som varit på läger med övernattning kan förmodligen vittna om en speciell känsla av gemenskap under tiden man delar tillsammans. Läger har betytt mycket för mig i min tro, och det har jag hört många andra berätta om också. Men varför? Vad är det som gör att vi tycks ha så mycket lättare att öppna oss för Gud bara för att vi råkar vara på en särskild plats med andra människor än de vi vanligtvis lever med? 

Kanske har det att göra med att vi på läger tvingas visa upp en (mycket) större del av vår personlighet än vi tidigare delat med dessa människor. Vi blir mer hela i relation till varandra, åtminstone för en tid, eftersom vi helt enkelt delar både mer tid och annorlunda situationer och erfarenheter än förut. 

Det här slog mig när jag läste den nystartade föreningen Valvs andra nyhetsbrev för ett par veckor sen. Joel Halldorf behandlade vad han kallar “en av de vanligaste existentiella åkommorna i vår tid”, nämligen känslan av splittring i våra liv. Den har sitt ursprung, menar han, i en modern specialiseringsfilosofi. Ju mer vi delar upp tillvaron och samhället i mindre och mindre tårtbitar, desto mer effektiva blir vi inom varje sådant område. Vänner har sin plats, familj en annan, hälsa en tredje, jobb och karriär en fjärde och så vidare. Dessutom lämnade 1600-talet efter sig en klar uppdelning mellan religion och politik. Med det färska 30-åriga kriget i åtanke tänkte man att dessa behövde hållas åtskilda för att freden skulle bli bevarad. Följaktligen blev även religion separerad från en stor del av övriga livet, något som fått allvarliga konsekvenser. Men vi kommer tillbaka till det. 

I ett samtal med en god vän nyligen kom han och jag in på Joel Halldorf och Olof Edsinger, tidningen Dagen och Världen Idag. Han sa att han föredrog Edsinger/Världen Idag, eftersom han uppfattade dem som tydligare än Halldorf/Dagen. Halldorf själv sa i Läsarpoddens 50:e avsnitt att kristna ibland kan vara snåla mot varandra när det gäller hur man kommunicerar i tal och skrift. Den som har ett anslag där man riktar sig dialogiskt och inbjudande till människor i allmänhet i sin samtid blir kritiserad just för att vara otydlig. Just detta har jag sett riktas mot Halldorf även från andra, typ: varför talar karln inte mer om Jesus och evangeliet? Jag har själv ibland funderat över om vi inte sviker vårt uppdrag om vi inte predikar evangelium i tid och otid (kanske vare sig människor lyssnar eller ej). 

Så föll bitarna på plats: nu förstår jag bättre varför vi ser så få familjeomvändelser i vår tid. I en fin Dagen-intervju med ledarskribenten Elisabet Sandlund fastnade jag för en detalj. Sandlund berättar hur hon kom till tro under dotterns konfirmationsgudstjänst, och hur den gemensamma tron sedan bundit dem båda samman. Men inget nämns om huruvida övriga familjemedlemmar också omvänt sig. Utan att vilja spekulera alltför mycket drog jag slutsatsen att de kanske inte gjort det. Nu är varje familj och person unik, och jag vill inte påstå att den här familjen är ett typexempel. Men det som slog mig var hur ovanligt (och fantastiskt underbart!) det faktiskt skulle vara om hela familjen följde med. Hur ofta händer sånt i Sverige idag, bland den vita majoritetsbefolkningen? 

När jag gick lärjungaskola hos rörelsen The Last Reformation handlade rörde sig väldigt mycket om evangelisation. Man betonade Jesu ord om att söka en fridens person, och stanna hos den för att hela de sjuka och predika evangelium. Fridens person tolkades som en person som var öppen för evangelium, och som dessutom kunde öppna dörrar för att även andra skulle bli frälsta. I Apostlagärningarna ser vi exempel på detta i både Cornelius (kap 10) och Lydia (kap 16), vars hela hus tar emot Herren. Jag fick intrycket utifrån andras vittnesbörd att det går att hitta fridens personer lite överallt, bara man går ut på gatan och börjar prata med folk. Åh, vad härligt det vore tänkte jag, det vill jag vara med om!

Men riktigt så enkelt var det inte alltid, upplevde jag sen, hur mycket jag än bad och längtade efter det. Och även om det finns ett stort mått av oberäknelighet när vi har med Gud att göra så tänker jag ändå att det går att ana vissa samband. Förutom det faktum att jag själv evangeliserat mycket ensam bör det ha att göra med att svensken i allmänhet lever som en isolerad ö. De flesta personer jag kan minnas som fungerat som någon sorts fridens personer i ovanstående bemärkelse i Sverige har haft invandrarbakgrund. Och mitt intryck är att jag inte är ensam om sådana erfarenheter. Jag tror fortfarande att vi ska söka fridens personer, men problemet är att de i dagens Sverige dels kanske är relativt få, men framförallt att de sällan har dörrar till så många andras hjärtan. Man delar helt enkelt så lite av liv, identitet och världsbild att den enes omvändelse inte längre räcker till för att den andre ska drabbas av förändringen.

Men även om man drabbas av förändringen så räcker det kanske inte till för att knuffa fram en fram till ett livsavgörande omvändelsebeslut. Detta eftersom man har så svårt att ens relatera till det andliga. Det har ju, som Halldorf skriver, gått från ett ”sammanhållande kitt” för hela tillvaron till något perifert och exotiskt.

Jämfört med tidigare är det här rätt radikalt. Halldorf skriver:

”[I] traditionella samhällen var religionen det som höll samman livet. Detta syns redan i ordet ”religion” som betyder just ”det som binder samman”. Religionens uppgift var att förena delarna till en helhet. Det gjorde den genom att man hade ritualer och böner för allt från sådd och skörd till barnafödsel och måltider.”

Det här är varför sådana som Joel Halldorf behövs. Deras arbete banar väg för evangelium genom att förändra hela samhällskulturen. Genom föreningen Valv vill han och flera andra “normalisera det andliga samtalet”. Helt enkelt verka för att Gud ånyo ska få genomsyra alla områden i samhället. 

En annan med liknande strävan är Gerhard Bley, avgående vd på företaget Kavli, som nu tillsammans med Olle och Fotíni Carlsson startat rörelsen Kontempel. Även de verkar uppfattas som flummiga, men själva säger de att de hoppas vara en mötesplats för sökare och en brygga till tro och församlingsliv, med ett helhetsperspektiv på människors behov. I sammanhanget är det också värt att nämna just Brobygge ”-nätverk och mötesplats för andlig längtan, befriande dialog och rimligare liv”.

I en debattartikel i Aftonbladet skrev Bley och Olle Carlsson att “utvecklingen under industrialiseringen helt har struntat i det inre perspektivet i en människas liv. Den andliga, inre, existentiella dimensionen sågs som flummeri som lätt kunde offras på välfärdssamhällets altare.” Men nu ser vi konsekvenserna av detta i form av skenande ensamhet och såväl psykisk som existentiell ohälsa.

Svensken är trasig, både i själen, identiteten och relationerna. I den situationen tror jag vi alla – inte minst vi som ivrar för evangelisation – gör rätt i att välsigna den som verkar för helande och helgande. Vare sig deras språk är format för gatuevangelisation eller kulturreformation. 

Ty ”den ene sår, den andre vattnar, men Gud ger skörden”.

Bilden är ett montage utifrån en bild från Workshop of Lucas Cranach the Elder, Public domain, via Wikimedia Commons, samt från Halldorfs sida på Academia.

4 kommentarer

  1. Halldorf och Dagen otydliga? Jag tror de menar att Halldorf och Dagen inte stämmer med deras egen högerprofilerade politiska ståndpunkt. Det kan inte ha med den kristna bekännelsen att göra. Och som Halldorf sa i ett samtal med Ann Heberlein har de som pläderar mot invandring och för att vi ska strunta i miljön en teologisk uppförsbacke. Det är alltså inte en fråga om ”tydlighet” utan att ViD är tydligt mot vissa urgamla kristna principer som Dagen och Halldorf tydligt är för.

    Gilla

    1. För åtminstone en del ligger det nog sådana inställningar du beskriver bakom skepticismen mot Halldorf och Dagen, men jag tror också det handlar om sättet Dagen och Halldorf mer allmänt relaterar till icke-kristna, feminism, islam, katolicism och annat som folk ogillar.

      Gilla

      1. Att älska sina fiender är också en kristen ståndpunkt, dessutom katolicism? Dessa som hatar andra kristna är verkligen på villovägar; ”Jag är ingen hand alltså hör jag inte till kroppen.” är ingen kristen praktik. Paulus menade att ironisera över sekterism inte befalla oss att vara sådana. Deras läsförståelse är verkligen skral.

        Jag hoppas ”folk” inte är representativa för kristna i allmänhet. Alla jag känner som har en jättetydlig kristen bekännelse anser att vi ska följa Jesus i allt, även gentemot kvinnor, barn, främlingar och fattiga- och kristna som är med i andra samfund än det just de själva råkade växa upp i. För mig låter detta som en beskrivning av sekteristiska heretiker. Jehovas Vittnen verkar vara en perfekt sammanslutning för dem.

        Gilla

        1. Jag hoppas inte heller dessa ståndpunkter är representativa för kristna i allmänhet, och det tror jag inte heller. Jag tror att en majoritet av alla bekännande kristna i Sverige håller med oss om det mesta av detta, och att Halldorfs och Dagens ståndpunkter i allmänhet inte anses så kontroversiella. Men det finns tragiskt nog helt klart en grupp, oklart hur stor, av kristna med sekteristiska, antifeministiska och främlingsfientliga tendenser.

          Gillad av 1 person

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s