Jag vandrar mot Dig

En anonym dikt om att växa upp i skräck för Jesu återkomst.

De sa mig
Att din återkomst var snar
Att jag skulle läsa
Tidens alla tecken
Och se, att snart
Mycket snart
Skulle tiden ta slut

Jag var liten, jag var rädd
Ville leva, växa upp
Men bortom horisonten
Där vid tonåren
Skulle tiden nå sitt slut
Då vi skulle ryckas upp

Men om man syndade
Då blev man lämnad kvar
Om man somnade
Då blev man lämnad kvar

Hur många barn med mig
Levde i skräck och förfäran?
För kaos och undergång
Att bli ensamma kvar
Att gå evigt förlorade

Tiden gick
Barnen växte upp
Fick egna barn
Som fick egna barn

Här är vi
som ännu lever kvar
Som levt i väntan
Men slutat vänta
På tidens ände

För väntat har de gjort
Allt sen apostlarnas tid

Kommer du tidigt
Eller kommer du sent
Det gör mig detsamma

Kommer du snart
eller kommer du sedan
Det spelar ingen roll

För hur jag än går
Så går jag mot dig

Inte i förskräckelse, nej
Utan så som man väntar
På en kär gammal vän
Den allra käraste av vänner

Som bruden på brudgummen
Som väntan på hemkomsten
Som barnet till sin trygga far

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s