Kyrkan har hela tiden haft svaret på klimatkrisen

I slutet av augusti fick jag EK-pastorn Lennart Renöfält, som precis som jag själv är engagerad i God Jord, en debattartikel publicerad i Dagen där vi argumenterade för att Gud har förberett kyrkan på att adressera klimatförändringarna genom att inspirera till en hållbar, enkel livsstil. Den lyder som följer:

Klimatförändringarna är här. Den nya FN-rapporten från IPCC slår fast att vår förbränning av fossila ämnen är den avgörande orsaken bakom klimatförändringarna och att dessa redan leder till fler skogsbränder, översvämningar och andra naturkatastrofer. 

Därmed är också tiden för ifrågasättande av detta och agerande som fördröjer en omställning över. Det behövs inte ”andra röster” för att skapa ”balans” i samtalet. Nu behöver vi ta till oss det tuffa budskapet och på allvar börja agera. 

Ingenting kan längre vara sig likt i våra församlingar. Pandemin har fått lära oss att ställa om. Nu måste vi också förhålla oss till ett budskap som är kristallklart när det gäller de brutala konsekvenserna om vi inte gör en mycket snabb omställning av hela vårt samhälle. 

Omställningen kräver både uppoffringar och en tydlig vision om en annan värld. Är det inte just det som Jesus så tydligt tränar sina lärjungar i? 

Jesus talade om att livet inte handlar om att ha överflöd på ägodelar (Luk. 12:15), att vi frikostigt ska dela med oss till de fattiga (Luk. 12:33) och inte bekymra oss för morgondagen även när vi lever lika enkelt som fåglar och liljor (Matt. 6:25ff.).

Om det är några som kan leda vägen till ett nytt hållbart samhälle, bortom konsumismen och den heretiska läran om evig tillväxt, så är det vi kristna. Vi kan träna människor hur vi bryr oss mer om varandra än om våra prylar, och hur en tillväxt av omsorg och gemenskap är viktigare än växande materiella tillgångar.

De konkreta uttrycken för denna enkla, klimatvänliga livsstil har de flesta redan bra koll på: förnybara energikällor, fossilfri transport, växtbaserad mat, minskad konsumtion av nyproducerade varor, med mera. Det är inga nyheter, vi har vetat detta i flera decennier. 

Här har kyrkan stor potential att leda vägen. Fastan har i hundratals år varit vegetariska eller veganska perioder i stora delar av kristenheten, många församlingar driver second hand-butiker, fler och fler installerar solceller på kyrktaken. A​​lltfler pastorer predikar om vårt ansvar att vårda Guds skapelse. Inom det växande nätverket Grön Kyrka delar församlingar tips och erfarenheter om hur man kan bidra i kampen för en hållbar värld.

Läser vi FN-rapporten inser vi dock att vi inte löser klimatfrågan enbart genom enskilda personers ändrade livsstil utan genom gemensamma politiska beslut som gör det lätt och fördelaktigt att göra klimatvänliga val. En mycket viktig uppgift för oss som kristna är att på alla nivåer – lokalt, nationellt och globalt – kräva politiska åtgärder.

Om hundra dagar samlas alla världens länder till ett nytt klimatmöte i Glasgow. Från olika håll i Europa har pilgrimsvandringar startats på väg dit, och våra kristna systrar och bröder i Storbritannien mobiliserar nu för att ta emot deltagare och för att göra sin röst hörd. 

Våra kontakter med systerkyrkor runt om i världen påminner oss om klimatfrågans globala rättviseaspekter. De som minst har bidragit till klimatkrisen drabbas först och mest av de förödande konsekvenserna.

Vissa oroar sig för att det är för sent och tycker att vi lika gärna kan ge upp. Till dem vill vi säga att hoppet i kristen tro inte innebär en tro att nederlag aldrig inträffar. Det kristna hoppet är ett åtagande, ett uppdrag. Vi går in i mörkret och tänder ett ljus, eftersom vi vet att det ytterst är Gud som är skaparen, upprätthållaren och fulländaren. Den ständigt verksamma Guden som fortsätter sända sin Ande över hela jorden, som fortsätter skapa, ger oss varje andetag och är med oss när vi dör. 

Hoppet överger oss aldrig, men det är inte heller passivt. Att hoppas på Guds framtid är inte ett alternativ till kloka och genomtänkta åtgärder som svar på de situationer och uppgifter som vi konfronteras med. 

Det finns många goda exempel på där kyrkan har mött människors sorg och oro i svåra livssituationer och vid katastrofer. Vi behöver nu förbereda oss i församlingarna för att kunna möta katastrofer på en ny nivå. Vi behöver möta existentiella frågor som väcks, inte minst hos unga människor som inser att det är ovisst hur deras framtid kommer att bli.

Klimatforskaren Gus Speth sa en gång att de största miljöproblemen är själviskhet, girighet och likgiltighet, och för att adressera det behövs en andlig revolution. Vi tror att kyrkan är kallad till att leda den revolutionen. Låt oss be och agera för en omställning bort från fossilt beroende till en hållbar värld. Vi är sedan 2000 år utrustade just för en tid som denna.   

Av Micael Grenholm , pastor och författare och Lennart Renöfält , pastor i Equmeniakyrkan, styrelseledamot i God Jord

Debattartikeln fick inte någon respons från klimathotsförnekare (annat än några kommentarer på Facebook), vilket var väldigt skönt. Istället kom två responser som likt oss ville finna konkreta svar på vad kyrkorna kan göra. I vår slutreplik kommenterade vi dem och gav fler förslag på vad som behöver göras:

Vi är glada att vår debattartikel om hur kristna kan ge hopp i klimatångestens tid har fått en sådan positiv respons. I det krisläge världen befinner sig i blir debatter om huruvida klimatförändringarna ens är verkliga alltmer ett slöseri av tid, så vi är tacksamma att debatten vi initierade istället har kommit att handla om hur vi teologiskt och praktiskt kan rädda liv genom att leva hållbart. Både på debatt- och åsiktssidan här i Dagen fått följa ett konstruktivt och givande samtal om detta.

David Wiljebrand betonar (Dagen 5/9) hur enbart mer  enbart mer information och fakta är otillräckligt för att skapa förändring: vi behöver förankras i jorden. Självklart är det så. Som Jesu bror Jakob uttryckte det: ”Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.” (Jak. 2 15-17).

Ord och handling behöver komplettera varandra. De fakta som framkom i IPCC:s senaste rapport talar om för oss hur allvarligt läget är och att de som har insisterat på att det enbart krävs små förändringar i vår livsstil eller att ny teknik kommer lösa alla miljöproblem har haft förödande fel. Det som nu krävs är att kyrkorna med Guds hjälp förkroppsligar hållbarhet och enkelhet i praktisk handling.

Vi befinner oss nu mitt i Skapelsetid (1 september – 4 oktober), den tid på året då vi i den samlade kristenheten går tillsammans i bön och handling för vårt gemensamma hem. En tid då vi får förnya vårt förhållande till Skaparen och till hela skapelsen. Skapelsetid förenar världens kristna med deltagande från evangelikala, protestantiska, katolska och ortodoxa kyrkor över hela världen. Det här är troligen den bredaste ekumeniska samverkan vi har mellan kristna i världen idag.

I Storbritannien har över tusen församlingar uttryckt som sin avsikt att under Skapelsetid ha en gudstjänst om skapelsen och vårt av Gud givna uppdrag. Här i Sverige har Svenska kyrkan antagit en ”färdplan för klimatet” och satsar stort i alla sina stift för att bidra till minskade utsläpp och bjuda in till reflektion över de existentiella frågor som klimatförändringana väcker. På Equmeniakyrkans kyrkokonferens behandlas en motion från ett stort antal församlingar om att utlysa klimatnödläge som ett uttryck för insikten av allvaret i den aktuella situationen och i avsikt att öka vårt gensvar. Pingst teologiska nätverk har tagit fram ett dokument med rubriken ”Gud, miljön och klimatet” och uppmuntrar till fortsatt samtal. Sveriges Kristna Råd är aktiv i arbetet om att göra storskalig miljöförstöring, så kallad ekocid, till ett internationellt brott som kostar mer än det smakar.

Alltfler kristna grupper och enskilda söker förändring i sina egna liv. Vegetarisk och vegansk kosthållning är mycket vanligare nu bland kristna än för tjugo år sedan, något som också reflekteras på många kyrkliga konferenser och kyrkluncher. Det är en fantastisk utveckling, eftersom en mer växtbaserad kost är något av det enklaste och samtidigt mest kraftfulla man kan göra för att spara på jordens resurser. Fler och fler kyrkor och församlingshem installerar solceller på taken, kyrkornas second hand-butiker har fått en renässans och allt färre kristna hushåll förlitar sig på fossildriven elektricitet eller transport.

Det vi ägnar oss åt är i grund och botten att återgå till hur de flesta kristna har levt i historien. Fram tills för bara hundra år sedan var det få som åt kött särskilt ofta, man återanvände och återvann i stort sett allt man ägde och man levde i symbios med och hade stor kunskap om naturen. Naturligtvis är det få av oss som likt våra bröder och systrar i Amishrörelsen vill gå såpass långt att man nästan helt och hållet lever som på 1800-talet. Den stora klimatutmaningen är egentligen att förena ny teknik som vi vill behålla – modern medicin, snabb transport och IT – med det klassiska, väl beprövade gamla sättet att leva som inte gröpte ur jordens resurser. Här krävs inspiration och vägledning från den Helige Anden, såväl som kreativa utbyten mellan människor.

Fortfarande behöver vi inspirera och övertyga många lärjungar och församlingar. Men vi kan med glädje och frimodighet konstatera att kristenheten är på gång. Sent, fortfarande för långsamt, men ändå med växande kraft och beslutsamhet. 

Göran Strömner gör i sin replik (Dagen 16/9) en viktig betoning av att vi lever med i Guds mission: ”Vårt och skapelsens hopp står till Guds drivande vilja och initiativ. Att tillhöra kyrkan, denna världsvida rörelse, världens största gemenskap, innebär att leva i Andens samlande och formande verksamhet i den tid som är nu”.

Det är Gud som driver på oss. Gud som ger oss vägledning genom sitt ord och Andens ledning. Det är Gud som ger oss kraft varje dag att ta nya steg i kampen för en hållbar värld inom skapelsens planetära gränser. Vi är glada att få leva med i det uppdraget. 

Micael Grenholm , pastor och författare 

Lennart Renöfält , pastor i Equmeniakyrkan, styrelseledamot i God Jord