När slutar man att vara gifta ”i Guds ögon”?

För ett tag sedan ramlade jag över ett kort klipp från en film, där en man och en kvinna i ett misslyckat äktenskap håller dialog. Mannen säger, lite vädjande, att de åtminstone ännu är gifta ”i Guds ögon”, varpå kvinnan uppgivet ger svaret: ”Då måste Han verkligen vara blind”. Dessa ord fastnade hos mig. Kanske inte minst därför att jag under en tid reflekterat över och utforskat frågor som:

  • Hur ser Gud på äktenskapet?
  • Hur ser Gud på skilsmässa?
  • Vilka råd bör man ge till en kristen som lever i ett dåligt fungerande eller destruktivt äktenskap?

Detta inlägg är tänkt att bemöta en del enformiga och orealistiska tendenser jag stött på i fråga om synen på äktenskap och skilsmässa. Notera dock att det är en reflekterande text, min avsikt är inte att ge exakta svar utan att öppna upp för reflektion.

Till att börja med kan vi utifrån flera bibeltexter slå fast att Gud har en hög äktenskapssyn: Äktenskapet är livslångt och självuppoffrande. I NT:s brev ges följande instruktioner för äktenskap: parterna ska underordna sig varandra, kvinnan ska visa respekt för sin man och mannen ska älska sin hustru så som Kristus har älskat församlingen (Ef 5). Ingen av dem äger heller rätten till sin egen kropp (1 Kor 7). Man kan därav inte använda sin egen kropp för att fysiskt tvinga den andra till exempelvis sex eller andra tjänster. Grundläggande är äktenskap en ömsesidig förening där var part lovar att behandla den andre i enlighet med budet du skall älska din nästa som dig själv.

Vidare hatar Gud också skilsmässa, här brukar man hänvisa till Malaki 2:16. I denna vers uttrycks tydligt att Gud avskyr skilsmässa, orden som följer kan dock vara lite svåra att hitta sammanhang i. Grundtextens betydelse är nämligen osäker. I New International Version har man dock gjort ett försök att skapa sammanhang. I en fotnot görs följande översättning: ”‘Jag hatar skilsmässa’, säger HERREN, Israels Gud, ‘eftersom den man som skiljer sig från sin hustru klär sig i våld'” (NIV 2011, min översättning från engelska). Jämför gärna med en svensk översättning. Klart är dock, oavsett översättning, att Gud i samma mening belyser både sitt hat för skilsmässa och sitt hat för våld. Däröver ska också tilläggas att det ord som används flitigast i gamla testamentet för ”skilsmässa” bokstavligen betyder ”att skicka iväg sin hustru”. Detta blir intressant senare. Går vi vidare till NT klargör även Jesus att skilsmässa inte är något som behagar Gud. Han säger: “Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt” och vidare “Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott” (Matt 19:1 -11).

Då kommer vi till själva reflektionen. Vi har slagit fast att a) Gud har en hög äktenskapssyn och b) Skilsmässa behagar inte Gud. Men vad ger man då för råd till en kristen som lever i ett dåligt fungerande eller destruktivt äktenskap? Här vill jag först lyfta tre punkter:

  1. Ingen make eller maka är perfekt. Det finns ingen man som lever upp till Paulus instruktioner att en man ska älska sin hustru lika mycket som Kristus älskar församlingen. Inte heller finns det en hustru som förmår älska sin man enligt budet du ska älska din nästa lika mycket som dig själv. Vi kommer alla till korta. Ingen av oss uppfyller äktenskapets förpliktelser till fullo. Det ger inte partnern rätt att skilja sig. Då skulle man gå miste om en del av äktenskapets välsignelser: att helgas och bli mer Kristuslik i sin kärlek.
  2. Gud visar omsorg om den svaga. Vi behöver vara noga med att inte se Guds höga äktenskapssyn som enbart en hård lag som gäller i alla situationer. En aspekt av det Jesus gör när han svarar fariséerna att en man inte får skilja sig från sin hustru är ju faktiskt att han visar omsorg om kvinnan. Det hebreiska ord som fr.a används för ”skilsmässa” betyder ju som sagt bokstavligen ”att skicka bort sin hustru”. Som bekant har äktenskapet historiskt inneburit social och ekonomisk trygghet för kvinnan och om hennes man lämnade henne hamnade hon i en väldigt utsatt situation. Jesus klargör sin omsorg om den svage i samhället genom att fastslå att en man inte får överge sin hustru hursomhelst. Om en hustru däremot varit otrogen eller mannen varit otrogen mot henne har partnern rätt att skilja sig, eftersom dess maka/make brutit mot en äktenskaplig förpliktelse (att vara trogen).
  3. Gud hatar våld. Med föregående punkter i åtanke, behöver vi också klargöra att Gud hatar våld. Ett äktenskap där en partner utsätter den andra för psykisk eller fysisk misshandel är inte till Guds behag. Den numera avlidne bibelläraren och själavårdaren Sven Reichmann brukade ibland ge rådet till kvinnor som misshandlades i äktenskapet att flytta ifrån sin man (men inte skiljas). Han skriver: “Hon har inte lovat att under alla förhållanden bo under samma tak som honom. I regel slutar processen med att maken söker skilsmässa som ett uttryck för att han i praktiken redan brutit sitt äktenskapslöfte. Otroheten bestod förvisso inte i otukt, men löftet var likväl brutet.” Ett destruktivt äktenskap behöver inte innehålla misshandel utan det kan också handla om porrmissbruk, frånvaro eller brist på respekt, för att nämna några saker. Även detta är exempel på hur äktenskapliga löften bryts och att äktenskapet inte fungerar som Gud tänkt.

Med dessa punkter som grund vill jag därför öppna upp för ifrågasättande av den lära man stundtals stöter på i kristna sammanhang om att man inte under några andra omständighter än vid otukt får lämna sin partner. Denna lära är hård och i flera fall inte förankrad i verkligheten. Att tala om för en kvinna eller man som misshandlas av sin partner att den måste stanna är inte att älska sin nästa. Gud hatar ju också våld. Dessutom finns det fler äktenskapliga löften som kan vara brutna, än det om trohet. Därför är det missvisande att hävda att makar som lever isär eller har skilt sig ännu är gifta ”i Guds ögon” – Gud är ju den som bäst ser missförhållanden och destruktivitet i äktenskap. Han ser när det inte fungerar, Han ser den misshandlade och Han värnar om den svage. Jag tycker om Sven Reichmanns råd om att flytta ifrån sin partner (men inte skiljas) om denne gör äktenskapet destruktivt. Med det sagt behöver vi dock kunna se skillnad på när ett äktenskap har destruktiva tendenser och när det bara innehåller de utmaningar ett äktenskap normalt gör. Men ska vi verkligen ge rådet till en utsatt man eller kvinna att stanna kvar i äktenskapet oavsett vad?

Foto av Sandy Millar på Unsplash

4 kommentarer

  1. Korrekturläsning:

    Ingen av dem äger heller rätten till sin egen kropp (1 Kor 7). Man kan därav inte använda sin egen kropp för att fysiskt tvinga den andra till exempelvis sex eller andra tjänster. Grundläggande är äktenskap en ömsesidig förening där var part lovar att behandla den andre i enlighet med budet du skall älska din nästa som dig själv.

    Vidare hatar Gud också skilsmässa, här brukar man hänvisa till Malaki 2:16.

    Gillad av 1 person

  2. Funderar ibland på det här från Efesierbrevet 5:

    ” På samma sätt är männen skyldiga att älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den. Så gör också Kristus med församlingen, eftersom vi är delar i hans kropp. ”

    ” Ingen har någonsin hatat sin egen kropp” .

    Det var före det postmodernistiska det. Idag hatas det kroppar och utseenden hos varandra och mot en själv överallt. Mobbing och självhat breder ut sej.

    Ibland kan man möta goa o ödmjuka män som vill älska men som mest fått lära sej att de inte är värda att älskas själva. Kanske har de mobbats för sin person, sitt utseende, sina intressen o.s.v i skolan och /eller hemma under uppväxten och utvecklat ett dåligt självförtroende med slutsatsen att man är inte värd att älskas. Då blir det lite knepigt att älska sin äkta hälft hur mycket man än vill. Det som man kan göra då, när det visar sej att den andre blivit utsatt för sådant som skapar oförmågan att älska och som kanske börjat bygga upp skyddande skal omkring sej, det är ju då att börja älska denne än mer och bekräfta att han är fin o värdefull o älskvärd o så för när han börjar ta det till sej så kan han börja ge det som uppenbarligen var självklart hos de kristna männen innan det postmodernistiska samhället?

    Det är nog lätt för kvinnor att gnälla över att de inte blir tillräckligt älskade av sina män men hur är det för en man att älska idag jämför med tiden då Paulus skrev uppmaningen?

    Generellt sett så får ”vi” väl börja älska männen mer för att få det vi vill ha tillbaka? Det kan ju låta som en affär men gällande äktenskapet så blir det i så fall ett äkta ”win-win”, ju.

    Gilla

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s