Ensamhet i äktenskapet

Det är oktober och en ovälkommen höstkyla sänker sig över den stillsamma söndagseftermiddagen. Jag bär mina mest obekväma skor och Jacob har för lite kläder på sig. Vi är på väg till mina föräldrars lilla lägenhet i norra Malmö med en vit pizzakartong under armen. Väl där lyckas vi med bedriften att klämma in den mellan allt det söta överflöd som idag tar hela köksbordet i anspråk. Min lillebror fyller nämligen 20 år. 

Han är försenad till sitt eget firande. Få kan dock dra den slutsatsen, för eftersom samtliga gäster bär namnet Landin råder omfattande inflation på tidsoptimister. Jacob och jag är förvisso (nästan) i tid, men har fått offra vår lunch för det ändamålet. Så när födelsedagsbarnet väl anländer hittar han oss inklämda i den mörka kökssoffan, bakom sockersprängda bakverk, ätandes hämtpizza. Därefter droppar gästerna in som på räls och skådespelet inleds: tårtljusen tänds och blåses ut, sången inleds och tystnar, samtalen tar fart och tar över. Och som väntat infinner sig ett välbekant kaos. För högljutt för att höra dina egna tankar, för trångt för privatliv och för intensivt för djupsinnighet: välkommen till gemenskapen. 

Kanske är det inte så konstigt att jag mitt i allt detta törstar efter ensamhet, men jag har faktiskt gjort det under en betydligt längre tid. Under större delar av pandemin då bristen på gemenskap varit så tydligt kännbar för många har jag längtat bort, bort till den ensamhet andra ofrivilligt genomlidit. Det är som att jag länge varit undernärd på kvalitativ ensamhet. Inte minst till följd av att jag för drygt två och ett halvt år sedan mötte Jacob. Ja, det är som att äktenskapet förändrat alla ensamhetens spelregler i så stor grad att spelet blivit helt obegripligt för mig. 

Låt mig förklara. Singelskapet ägen en naturlig ensamhet, man behöver sällan välja den. Man äter frukost själv, planerar dagen själv och sover ensam. Äktenskapet däremot medför en tvåsamhet, en nära gemenskap närvarande på daglig basis. Man behöver ofta aktivt välja ensamhet och väljer då bort gemenskap. Svårigheten att göra detta val och då samtidigt välja bort en välsignelse (som gemenskapen ju faktiskt är), har varit ett återkommande ämne i mitt privata skrivande under hela pandemin. Det har även medfört att min bild av ensamhet blivit mer nyanserad. Det finns olika typer av ensamhet. 

En sorts äktenskaplig-ensamhet beskriver Liselotte J Andersson i ett nummer av Pilgrim (Ensam, 2018). Hon ställer frågan: “hur mycket ensamhet kan man stå ut med i ett äktenskap?” och syftar då på ensamhet i betydelsen unik och främmande. Det vill säga: vår unicitet och vår existens som individer medför att vi aldrig kan bli fullständigt förstådda och sedda. “Hur noga vi (än) väger orden, hur vi (än) skärper hörseln – det finns nyanser som aldrig uppfattas av den andre.” Detta är en känsla av att inte vara fullkomligt känd ens av den vi är ett kött med. Den förvärras om vi upplever att vår partner inte visar intresse av att verkligen lära känna oss på djupet, då vi har en längtan efter att blotta oss som inte möts. Vi väntar på att den andre ska knacka på dörren till vårt innersta, men det gör den inte. Ett annat scenario är då en av makarna blir utestängd. Då man tålmodigt knackar, utan att bli insläppt i sin partners ostädade, ärliga inre. Båda dessa tillstånd är smärtsamma typer av ensamhet som de flesta makar någongång får erfara under de äktenskapliga livet. Vi blir då påminda om att det i första hand är Gud som måste möta våra behov. 

Men den ensamhet jag saknat är av annat slag. Det är en livsviktig, positiv sorts ensamhet. Det är den ensamhet som bygger upp, som berikar själen. Då vi får rannsaka vår själ och utforska djupen hos Gud. Det kan vara en förutsättning andens verk – ensamheten ger möjlighet att upptäcka och sörja över vår synd, samt finna stillhet inför Gud. Ibland kan denna ensamhet vara smärtsam, då vi likt ökenfäder och ökenmödrarna beger oss ut i ödemarken. Ingemar Svanteson (OSB) skriver om utmaningen att “leva med sig själv” och beskriver en munks liv som en ständigt närvarande spänning mellan avskildhet och gemenskap. Det kan också gälla för ett äktenskap. Till skillnad från ett kloster finns dock sällan den ordning som befäster båda delarna. Därför är risken att gemenskapen får alldeles för stort utrymme och ensamheten för lite. Min egen erfarenhet är att detta bristtillstånd så småningom ger märkbara symtom: först och främst en hunger efter andlighet och stillhet, därefter ett urvattnat själsliv. 

Att upptäcka en längtan efter ensamhet mitt under ett påträngande, bullrande födelsedagsfirande är inte svårt, men desto svårare är upptäckten att även den vardagliga gemenskapen kan vara bullrande och påträngande i den mening att den inkräktar på ensamhetens plats i livet. Gemenskap och ensamhet – båda behövs. Även i ett äktenskap.

5 kommentarer

  1. 1 Kor 7:5ff:”Håll er inte ifrån varandra, utom möjligen för en tid med bådas samtycke för att kunna ägna er åt bönen. Kom sedan tillsammans igen så att Satan inte frestar er, eftersom ni inte kan leva avhållsamt. Men detta säger jag som ett råd, inte som en befallning.”

    Alla hittar väl sitt sätt och sina balanser att få ensamtid. Personligen är långpromenader i naturen där man kan sitta ensam en stund för sej själv med Herren lagom på flera sätt. Man kommer ut lagom länge, hinner landa, tänka sina tankar och börja längta hem igen.

    Gillad av 1 person

      1. Hej Alma-Lena!

        Du som är en erfaren och vis kvinna kanske kan ge mej ett råd avseende det som Julia skriver om tidsoptimister. Det är snart 15 år sedan jag började lära känna min man och en av de stora sakerna jag lärt mej är att just leva med en tidsoptimist. Med barnen är det svårare att acceptera när tidsöverenskommelser inte hålls medan jag numera accepterar tidsoptimisten när det bara är han och jag. Barnen drabbas ju så att säga inte längre av att vänta, Men helt smärtfritt är det dock inte nu heller med att leva med någon som inte håller den tid han sagt för precis just nu skulle han enligt egen utsaga varit hemma för flera timmar sedan och inte kommit., Om det varit sommar och varmt ute hade jag varit lugnare men det är ju kallt och dessutom befinner han sej ensam i ett isolerat område utan mobil täckning. Eftersom jag lärt mej att han inte kommer när han sagt vet jag att det sannolikt inte hänt någonting allvarligt men ändå…..hur ska man veta att det inte är precis den här gången man ska försöka få tag i någon som kan åka och kolla upp vad som hänt? Ringa 112? (Därutöver känner jag att jag gärna fått sova i frid nu så jag kan klara morgondagen bättre för allas bästa).

        Konkret: Hur får man en tidsoptimist att begripa att även om man får vara tidsoptimist för det mesta finns det verkligen tillfällen då man får vara mer noga med tiden? Om jag själv var en som var ute och for så kunde man kanske själv testa att inte hålla de tider man lovat för att kanske få den andre att börja fatta men jag är inte riktigt den som vill eller kan leva på det sättet heller. För mej är överenskommelser även viktiga i sig och i synnerhet kalla vinterdagar.

        Nu har klockan passerat midnatt och vad gör alla hustrur till tidsoptimister som inte kommit fast de sagt att de skulle kommit nu?

        Gillad av 1 person

        1. Oj, det låter riktigt jobbigt. Oron måste vara svår i detta läge med iskalla temperaturer och dålig mobiltäckning. Jag tycker nog din man är ganska hänsynslös även om det ligger i hans välinövade personlighet att inte komma i tid. Han har tydligen prövat er med detta länge och du har vant dig. Jag tycker du gör helt rätt i att inte hämnas på honom med samma mynt. Det leder verkligen ingen vart. Förmodligen skulle han, som tidsoptimist, inte ens märka att du är sen och du skulle vara den enda som mådde dåligt av det dessutom.

          Vi är dåliga på att kommunicera med varandra, min man och jag. Ett exempel på hur han prövat mig var när han fick en hjärtinfarkt på natten, jag somnar alltid många timmar före honom, han är oftast vaken till ca 1 på natten, (ser på skärm). Han åkte då till akuten med bil utan att väcka mig. Han ringde sedan från sjukhuset och förklarade att han skulle åka ambulans till stora regionsjukhuset för akutoperation. Typiskt problem med kommunikationen mellan oss. Han har nu lovat att säga till mig om han mår väldigt dåligt och inte köra själv flera mil i glesbygden. Oron den natten gjorde mig arg nog att faktiskt kräva detta framöver. Kanske oron den natt du skrev gör detsamma med dig. Att bara bära allt inom sig gör inte gott i längden. Ju äldre jag blir desto mer ser jag att kommunikation regerar. Jag är alltid sämre på att tydligt kommunicera än jag tror och stumt lidande är det få män som fattar sig på. De ser nog oftast tystnad som att ”hälsan tiger still.”

          Jag hör av vänner om liknande situationer som din (och min) och jag kan inte se annat än att det handlar om att ha svårt att ta in andra människors perspektiv. Flickor och kvinnor tränas i detta från barnsben men pojkar tränas inte alls i hänsynstagande på samma sätt utan de får ofta uppfattningen att de är världens centrum redan som små. Jag tycker mig se att även unga flickor idag i större utsträckning har den inställningen, det måste blir svårare att hålla ihop länge i framtiden, enligt min amatörmässiga prognos.

          Du stretchar dig hela tiden, vilket är förutsättningen för ert äktenskap, som jag ser det. Men om ingen vill ta på sig detta, blir det ju omöjligt att leva samman. Frågan då blir vilken ensamhet man föredrar? Jag antar att du liksom jag känner att separation eller skilsmässa är att räkna som en extrem nödvärnssituation som inte är aktuell i brådrasket. Men jag tycker du måste börja värna om din sinnesfrid för att inte bli sjuk av oro. Jag har inga goda råd att ge. Själv brukar jag be och ropa till Gud, ta en långtur i naturen till fots , med skidor eller till häst. Men mitt i natten är det ju kanske inte så lockande. Jag antar att du ändå inte kan sova när detta händer, så kanske ändå en promenad skulle göra något konstruktivt av all din extrema stress.

          Jag lärde mig också ”värsta scenarie-tricket” en gång . Vi har ju båda två flera barn som nu börjar bli stora och oron blir ju knappast mindre för att de tre äldsta nu är helt utom räckhåll för mina omsorger. Då hjälper denna tanke: Vad är det värsta som kan hända? Och sedan går jag igenom exakt vad som skulle hända om tex min make som tog bilen mitt i natten verkligen dog där med sin hjärtinfarkt. Jag tänker på hur jag ska ringa alla berörda, hur man ska ordna med allt det praktiska etc. Det är på något konstigt sätt lugnande och det är ju lyckligtvis sällan så dramatiskt som att det värsta hänt. Då blir lättnaden desto större när allt trots allt inte var det allra värsta.

          På något sätt antar jag trots allt, att din man erbjuder dig någon slags gemenskap. Men att du alltför ofta sitter ensam och väntar ”på Godot” som aldrig dyker upp innan oron gnagt sönder dig är inte äktenskapets mening.. En självvald ensamhet är underbar men en påtvingad kan faktiskt på riktigt döda oss . Vi blir fysiskt sjuka av den ensamheten. Därför kanske du skulle börja välja ensamhet när din man överger dig och glömmer att höra av sig. Inte genom att själv fara ut och ranta land och rike kring, utan genom att göra något som uppslukar dig där han inte har mentalt tillträde. Läs jättebra böcker, lösa korsord, skaffa ett husdjur att pyssla med, sticka komplicerade och vackra Färömönster,måla akvareller, jobba som volontär, läs en spännande kurs på distans. Du har ju ordet i din hand: skriv! Se detta som din ensamtid och att han till slut dyker upp ska då kännas mer störande än efterlängtat ”avbryt mig inte” bör vara din respons på att han stör din självvalda ensamtid när han behagar dyka upp. Om du inte sitter och väntar i djup oro blir din ensamtid betydligt mer positiv tror jag. Och ärligt talat: du är verkligen värd att få leva ett liv som inte till stor del består av orolig väntan. Det borde höra till sällsynta undantag att du ska oroa dig för en vuxen man som kommer timmavis försent, det är inte okej att han utsätter dig för detta. Han gör ängslig väntan till din vardag och det borde han inte ta sig rätten att göra.

          Gilla

  2. Underbara Alma-Lena,

    Vilket generöst och omsorgsfullt svar!
    Jag börjar med rådet att plocka tillbaka min plats: ”avbryt mig inte” .
    Funderar på det du skriver och vi genomlever på olika vis i äktenskapet och kommer att tänka på bibelordet om mjölkmat respektive fast föda. Det är liksom skillnad på att vara nykär, nygift och ”bara” behöva tåla mjölken medan man med åren får lära sej att tugga i sej den fasta födan. Man börjar liksom tåla mer, hur man hanterar saker bra och inte, och samtidigt lära sig vad som är rätt att tåla och inte. Jag tror att ditt råd om att skydda sin egen plats och sätta gränser är en förutsättning att tåla den fasta födan i äktenskapet. Och jag vet även att min man tål att jag skulle säga ”avbryt mig inte” så därvid lag inga problem. Du tar även upp om att ropa och be till Gud. Man undrar ju ibland hur den som inte har tron kommer vidare i knepiga relationssituationer. Men vi har tron och vår Herre som vi söker och får styrkan och stödet hos.

    Önskar dej och de dina en fin jul och ett riktigt välsignad 2022.

    ” avbryt mig inte”, otroligt bra.
    ”Kommer du redan…….. avbryt mig inte”

    Gillad av 1 person

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s