Gäller yttrandefriheten även dem som vill avskaffa den?

En förkortad version av denna text publicerades som gästkrönika på Sändarens ledarsida förra veckan.

När den danske högerextreme politikern Rasmus Paludan nyligen försökte förkunna sitt budskap om att förbjuda islam i den muslimtäta stadsdelen Råslätt i Jönköping, illustrerat av att offentligt bränna upp en koran, blev han tillfälligt förhindrad av kyrkklockor. Fredrik Hollertz, präst i Råslätts församling, hade beslutat att ringa i kyrkklockorna som en ickevåldslig protest.

Sedan hundratals år har kyrkklockor använts för att varna för fara, och i modern tid har tyska kyrkor börjat ringa i dem när nynazister arrangerar manifestationer. Denna praxis kom hit till Sverige för några år sedan. 2014 marscherade nynazisterna i Svenskarnas parti för etnisk rensning och demokratins avskaffande i Jönköping, varav Hollerz och andra präster använde kyrkklockorna för att dränka deras hatiska budskap.

När det begav sig ledde det såvitt jag inga rättsliga processer – men nu är Fredrik misstänkt för brott för att ha stört en allmän sammankomst. Det är på ett sätt förståeligt, men bilden kompliceras av det faktum att Hollerz agerade för att olikt polisen förhindra Paludan att ägna sig åt brottet hets mot folkgrupp, något han tidigare blivit dömd för på grund av rasistisk hets mot afrikaner. Vidare förutsätter Paludans krav att avskaffa islam att både religionsfriheten och yttrandefriheten avskaffas – för om islam vore förbjudet blir det också förbjudet att offentligt yttra att islam är sant.

Detta aktualiserar den sekelgamla frågan om sann yttrandefrihet innebär att även de som vill avskaffa den ska vara fria att yttra det. Är koranbränning en antidemokratisk handling, eller en nödvändig konsekvens av en fri demokrati?

Jacob Rudenstrand från Svenska evangeliska alliansen, har varnat för hädelselagar och betonat vikten av att bemöta extrema åsikter med argument istället för med förbud. Den kristna författaren Maria Küchen har däremot argumenterat för att koranbränning måste klassas som hets mot folkgrupp då lagen uttryckligen förbjuder den som uppståtligen ”hotar eller uttrycker missaktning” gentemot en grupp personer med anspelning på bland annat trosbekännelse.

Juridiskt har vi än så länge inget facit: bokbränning har aldrig prövats gentemot hets mot folkgrupp i högsta domstolen. Kanske hittar vi tydligare svar i kyrkohistorien, hos de tidigaste tänkarna som formulerade idéer om yttrandefrihet?

Medan moderna fri- och rättigheter ofta tillskrivs 1700-talets upplysning byggde dåtidens filosofer på äldre idéer med tydligt kristet ursprung. Med ett förbluffande ”modernt” språkbruk skrev kyrkofadern Tertullianus i början av 200-talet att ”det är en fundamental mänsklig rättighet, ett naturens privilegium, att varje människa ska kunna tillbe enligt sin egen övertygelse: en människas religion varken skadar eller hjälper någon annan.” Denna inställning kom på 400-talet att ersättas med Augustinus idéer om rättfärdig förföljelse och att tortera heretiker tills de insåg sanningen, vilket flitigt applicerades av medeltidens statskyrkor. Men på 1500-talet återupplivades fornkyrkans demokratiska idéer av anabaptister som Balthasar Hubmaier som skrev att heretiker inte ska straffas utan ”lämnas ifred”, då förföljelse av oliktänkande innebär att man ”förnekar Kristus”.

Syftet med att tolerera idéer och religioner man själv ansåg var felaktiga var dels att minska våldet i samhället, dels den ödmjuka insikten att i vissa frågor är det minoriteter som har rätt –både Tertullianus och Hubmaier tillhörde trots allt själva minoritetsrörelser. Att den yttrandefrihet de föreslog skulle användas som argument för våldsam retorik och för att öka minoriteters utsatthet var knappast något de tänkte sig.

När västerländska demokratier sedan började experimentera med yttrandefrihet var det aldrig fråga om en gränslös princip utan undantag. Man är inte fri att yttra statshemligheter eller uppmaningar till mord och terrorism. Efter att Förintelsens vansinne uppdagades stärktes lagar om hets mot folkgrupp och skydd för judiska och romska minoriteter i Europa. Mycket av nazisternas retorik hade varit olaglig i Weimarrepubliken, men domare hade flera gånger sett mellan fingrarna eller ansåg att antisemitiska påhopp var ”fakta” snarare än hat. Efter kriget har länder som Israel och Tyskland gått mycket längre i att inskränka yttrandefriheten än Sverige, med förbud mot nazistiska organisationer och att förneka förintelsen – något som gjort att tyska nynazister ofta har åkt till Sverige för att producera material eller spela in vit makt-musik.

De klassiska invändningarna mot dessa inskränkningar är att det underskattar ordets och logikens makt att underminera hatiska idéer i fri debatt, samt att risken blir att de som odlar hatet stärks av ett martyrkomplex och blir ännu frimodigare i sin kamp mot systemet. Samtidigt lever vi i en tidsålder där konspirationsteorier, falska nyheter och främlingsfientlighet växer och frodas på den friaste plattformen i världshistorien: internet. Tertullianus och Hubmaier menade inte att yttrandefriheten nödvändigtvis leder till att en osynlig hand gör att all intolerans rensas bort av sig självt genom någon inneboende godhet i människan, utan yttrandefriheten skulle vara själva vapnet mot intoleransen i en värld ofrånkomligt fallen i synd.

Sverige må inte förbjuda förnekelse av förintelsen, men vi har förbjudit nazistiska symboler. Om Paludan hade velat avskaffa judendomen istället och vifta med en hakkorsflagga utanför en synagoga hade vår yttrandefrihet inte tillåtit det. De oacceptabla, våldsamma kravaller som skedde efter koranbränningarna var förmodligen inte bara en reaktion mot Paludan utan även mot det system som upplevs tolerera hans hat mot muslimer mer än vad man tolererar hat mot andra grupper.

Det ursäktar inte våldet, men det säger något om dess orsaker. Även om prästen Fredrik Hollerz blev misstänkt för brott var Jönköping ett av få ställen Paludan besökte som inte drabbades av upplopp. Kanske är det inte konstant, gränslös yttrandefrihet som bygger ett fredligt, demokratiskt samhälle, utan en frihet åt de förtryckta genom att förtryckarna ibland begränsas?