Category Archives: Bön och tillbedjan

Ett steg för fler bönesvar

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Matt 7:7-8

workout

En sak jag ofta slås av är att det så ofta är de enkla sanningarna som är svårast att omsätta i praktiken. Det retar mig, samtidigt som det är lite komiskt när man ser på det med lite distans.

Senaste exemplet på det inträffade hos sjukgymnasten idag. Två veckor hade gått, och jag hade lydigt gjort övningarna som jag fått. Till saken hör att övningarna var väldigt simpla, sådär så man kände sig fånig varje gång man gjorde dom. I ärlighetens namn hade jag varit ganska skeptisk. Skadan övningarna skulle rehabilitera var en spricka i knäet.

Trots att sjukgymnasten hade förklarat att anledningen till att jag inte klarade av att böja knäet när jag satt på huk var att musklerna blivit kraftigt försvagade, var jag tyst övertygad om att det måste vara något mer. Jag var dessutom rädd att man hade missat något som skulle göra övningarna verkningslösa. Det hade kanske bildats brosk på fel ställen under läkningsprocessen som nu låg i vägen – då skulle ju inte muskelträning hjälpa. Och absolut inte att sitta i jägarställning varje dag och tyst svära för sig själv över att det känns som man är på väg att implodera, eller att stå och gunga på ett ben som någon ur the chicken dance song… Read the rest of this entry

Enhet som Kristi kropp

thumb_IMG_2589_1024Förra månaden skrev jag ett blogginlägg om ekumenik på det lite större planet, mellan kyrkor, och i dag ska jag ta det ett steg djupare – till enheten mellan oss som kristna.

Du har säkert läst bibelstycket om hur vi alla är en del av Kristi kropp, olika lemmar med olika funktioner och syften och att vi alla kompletterar varandra. Men lever vi verkligen så?

I många kristna kretsar upplever jag att det finns något som liknar en ”andlig elit”. Det är inget som uttalas, men underförstått ligger det där och gror i församlingen – och det är så nedbrytande. Olika samfund betonar olika gåvor nästintill ohälsosamt mycket.

Vikten på tungotalet inom den karismatiska rörelsen är en sådan företeelse.

Read the rest of this entry

Min favoritlovsång

edwin-andrade-158050.jpg

En av mina favoritlovsånger är ”Who is this”. Michael och Helen Frye har skrivit och komponerat den. Tillsammans med några andra goda Jesusbekännelser, till exempel David Ruis ”Lily of the Valley” och Hillsongs ”What a powerful Name it is”, så har den gång på gång påmint mig om vem Jesus är. Lovsångerna som ger oss ord att beskriva Skriftens Jesus Messias är en oerhörd gåva av Guds Ande. Anden ska ju förhärliga Sonen och det gör Han när vi väljer att tillbe Honom vår Frälsare, Guds Son.

Låt mig understryka att för mig är det inte viktigt vilket kulturellt uttryck (läs t.ex. musikstil) som lovsången använder sig av. Det kommer alltid att förändras. Det viktiga för mig är att

  • orden vi använder beskriver Fadern, Sonen och Anden sådana som Skriften beskriver dem;
  • lovsången också ger utrymme för min och vår tacksamhet över Guds kärlek till oss;
  • alla får och kan vara med i tillbedjan;
  • lovsångsledare leder församlingen till Gud och inte till sig själva;
  • vi som Guds folk är lyhörda för vilka sånger Anden bejakar och stannar kvar i dem tills det är dags att byta sång.

Read the rest of this entry

Himlajorden är mitt hem

elena-prokofyeva-17909

Foto: Elena Prokofyeva, Unsplash.

Jag ska ingen annanstans
– bara för en kort tid
ska jag drömma mig en vacker sömn
medan jag väntar utanför tiden

Solen går upp i öster
– när Han säger mitt namn
vaknar jag ur min goda dröm
och stiger ut att möta det nya livet

Jorden är skimrande nyfödd
– jag andas förundrad
och varje cell i min kropp njuter
fullt ut av att finnas till

Universum andas obehindrat
-och genomträngande
är den puls av kärlek
som håller allt vid liv,

Helt kännbar och bortom allt tvivel
-bryter jublet löst:
Skapelsen är befriad!
Och vi är sannerligen, sannerligen, äntligen hemma!

När mörkret sluter sig kring dig

david-monje-219913.jpg

Foto: David Monje, Unsplash

För några veckor sedan skulle NMR demonstrera i Göteborg. Det skrevs mycket om det, och likt de flesta fick det mig att känna en hel del. Min första reaktion var chock. Det kanske låter naivt, men jag trodde inte att det fanns så många som sympatiserade med nazistiska idéer idag. Någonstans tänkte jag att NMR nog var en moderniserad, förklädd variant av nazism – något slags nazism light där man måste gräva åtminstone lite för att hitta de där riktigt tydliga nazistiska idéerna.

Så snubblade jag över en artikel om NMR som hänvisade till deras valmanifest. Efter att ha läst igenom några av punkterna satt jag tyst. Det lilla hopp jag haft om att det kanske inte var så illa låg som en punkterad ballong i mitt inre. Det var nazism i ren form, öppen för världen att beskåda, utan ens ett försök att maskera sig som något annat.

Sedan dess har jag funderat av och till. Hopplösheten har hela tiden lurat runt hörnet och försökt dra ner mig i sitt lömska gap. Hopplösheten över polariseringen, över brustna förtroenden för politiker, över sinnen som hårdnar. Utan att jag märker det har hopplösheten obemärkt ändå lyckats smyga sig in, tätt följd av frustrationen, vanmakten och till sist – cynismen. Stenhjärtat.

Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Orden står där. Stirrar mig i ansiktet. Orubbliga.

Read the rest of this entry

Jesus är mitt hopp

Innan jag kom till tro så kände jag att denna världen var så full av ondska och mörker att jag knappt orkade leva i den. Vi matas varje dag med alla fruktansvärda vidrigheter som sker runtom vår planet och ofta har vi inget skydd mot vad det gör med vårt sinne. Det letar sig in, i alla hörnen och vrår. Får oss att i vanmakt skrika ”VARFÖR HÄNDER DETTA?”

Det har haft mig i ett järngrepp i hela mitt liv. Ett liv fyllt av rädslor, osäkerhet, självhat, självförakt! Förakt för mina medmänniskor, jag har (nästan) hatat dem som inte tyckt som jag. Låtit andra människor trycka ner mig, trott på deras ord att jag inte duger. Sett på mig själv med samhällets ögon, att jag är en maskin som ska producera, prestera och bidra med skatt till vår välfärd. För i den här världen är vi inte värda mer än vad vi bidrar med till tillväxten. I princip. Vårt värde bestäms av hur välfyllt vårt CV är, hur arbetsmarknadens ögon ser på oss, hur attraktiva vi är, både utseendemässigt och prestationsmässigt. Att vi är vår egen gud, och skapar vår egen verklighet, och det lämnade mig med en enorm tomhet.

Sen kom Jesus. Drog mig långsamt upp ur den dy jag varit så länge. Öppnade mina ögon för världen. Plötsligt förstod jag: jag kommer att fortsätta drunkna i min ångest om jag inte lägger mitt liv i Guds händer. Det finns ingenting denna världen kan erbjuda som kommer att få mig att må bättre. Det finns ingen annan som kan rädda mig, allra minst jag själv. Endast Guds kärlek och hans kraft kan lyfta mig ur mörkret. Få mig att se världen med Guds ögon.

Read the rest of this entry

Att välja Gud framför TV:n

time

Att leva enkelt för att hjälpa de fattiga så mycket som möjligt handlar inte bara om att vara sparsam och generös när det gäller pengar. Enkelhet handlar också om tid. Om den tid som vi spenderar på oss själva och våra närmaste blir för stor, blir det oundvikligen mycket mindre tid som vi kan spendera på att hjälpa de fattiga eller övertala andra om att leva enkelt. Medan mängden pengar varierar från person till person har vi alla samma budget av tid.

I enkelhetsrörelsen är det dock vanligare att man hyllar och vill prioritera tid man spenderar på sig själv: fritid i naturen, med familjen, med hobbies. Detta porträtteras i kontrast till arbete, som ska skäras ner på så mycket som möjligt. Denna ”downshifting” motiveras med att de ekonomiska hjulen snurrar långsammare om man bidrar med mindre arbetskraft till den och har mindre pengar att konsumera för. Att äta glass i parken och softa snarare än att jobba anses då vara en miljögärning.

Bibeln har ett annat perspektiv. Arbete ses som något väldigt gott – så länge det gör nytta för människor. Paulus skriver att vi ska ”arbeta och göra nytta med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver.” (Ef 4: 28) Han sa även: ”I allt har jag visat er att man så ska arbeta och ta hand om de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv har sagt: Det är saligare att ge än att ta.” (Apg 20:35). I sin undervisning lyfter han fram vikten av att arbeta på sin frälsning (Fil 2:12), något distinkt från att jobba för en lön givetvis, men fortfarande något som kräver tid och energi. Read the rest of this entry

Lovsång som aktivism

pexels-photo-28317

Under min barndom sjöng jag psalmen ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig” och det är en sång jag levt med sedan dess. När jag var tonåring så lärde jag mig att ”lovsång inte är en musikstil utan en livsstil” och det perspektivet har alltid funnits med mig. Att vi med våra liv får vi visa på Guds godhet och kärlek.

Så varför ska vi då sjunga sånger? Gör det oss inte det bara passiva när vi myser med tända ljus och bra musik? Borde vi inte göra något mer aktivt och aktivistiskt?

För egen del förstod jag nog inte lovsången som något aktivt och aktivistiskt förrän jag gick bibelskola. Visst, sjunga tycker jag om och spelat piano har jag gjort sedan jag var liten – men sprängkraften i tillbedjan i form av musik upptäckte jag först när jag lärde mig mer om Uppenbarelseboken, och läste Tellbes Lammet och odjuret.

När jag läste den så fick jag upp ögonen för att Uppenbarelseboken är den bok i Bibeln som tydligast proklamerar Jesus som Gud i lovsången till Lammet (Lammet = Jesus.) Jesus äras på samma sätt som Fadern.

Den som sitter på tronen,
honom och Lammet tillhör lovsången
och äran och härligheten och väldet
i evigheters evighet.
(Upp 5:13b)

Read the rest of this entry

Därför tycker du att bön är tråkigt

idaskunst

Jag vet inte hur bön såg ut i den kyrka du växte upp i, om du vuxit upp i en kyrka överhuvudtaget. Som liten fick jag intrycket av att bön var något som bara gamla sysslade med. Bön var tråkigt. Livlöst. Torrt. Krävande.

Mycket har förändrats sedan dess. Från att vara det tråkigaste jag visste om är nu bön en av de saker som ligger mig närmast om hjärtat. Jag älskar att se andra inspireras till ett liv präglat av kraftfull, Jesuscentrerad och glädjefylld bön!

Vad är bön?

I grunden är bön mest ett fancy ord för att prata, umgås och hitta på spännande saker med pappa Gud. Jag är ingen teolog, men jag skulle vilja dela upp bön i två olika kategorier med olika syften. Bön som tillbedjan och bön som förbön.

lewis.jpg

1. Bön som tillbedjan

Tillbedjan behöver inte vara lovsång – målet för lovsång bör däremot vara tillbedjan. Tillbedjan är framförallt en livsstil, en livstil som samtliga kristna är kallade till. Det smärtar mig enormt när jag ser hur många kristna som bygger sina liv på andras upplevelser med Gud. Andrahandsuppenbarelse. Det är vissa sanningar du måste få direkt från pappa Gud,   Read the rest of this entry

Vikten av den Helige Ande

cathedra-holyspirit1

När jag växte upp hade jag, trots en kristen uppväxt i Equmeniakyrkan, mest hört talas om Gud och Jesus som delar av gudomen – den Helige Ande visste jag inte mycket om. Jag minns ett tillfälle under konfirmationen där vi pratade om Anden och det kom en äldre dam på besök som berättade att hon talade i tungor. Men mycket mer än så var det inte, jag förstod inte att den Helige Ande var något viktigt. Den Helige Ande verkades förpassas till en väldigt marginell del av kristendomen, och det tror jag tyvärr stämmer även för en stor del av svensk kristenhet.

Read the rest of this entry

Vad Hollywood lärt mig om kristen tro

Målningen av Jesus med törnekronan av El Greco spelar en central roll i filmen Silence, genom att vara den bild av Jesus som huvudpersonen Rodrigues ser framför sig vid flera viktiga tillfällen.

Min absoluta favoritfilm såg jag så sent som ett par veckor sedan. Trots att den hade premiär i slutet av februari har jag redan sett den två gånger på bio och lär köpa den när den kommer på DVD. Anledningen är att den fyller mig även på ett andligt sätt, vilket ingen annan film har gjort tidigare.

Filmen heter Silence och är regisserad av Martin Scorsese. Den är baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Shusaku Endo och handlar om de två jesuitprästerna Sebastião Rodrigues och Salvatore Garupe, spelade av Andrew Garfield och Adam Driver, som på 1600-talet åker till Japan för att hitta deras försvunne mentor Fader Ferreira (Liam Neeson), och fortsätta sprida evangeliet om Jesus Kristus i landet. I Japan möter de dock en enorm och grotesk förföljelse av de som kallar sig kristna, som ofta slutar med döden om de inte avsäger sig sin tro, då kristendomen var olaglig i landet på den tiden.

Det som gör filmen speciell i mina ögon är att den tacklar något som är unikt i Hollywood. Mitt bland alla action- och kärleksfilmer så berör den tro och martyrskap. Och även om den inte uttryckligen predikar evangeliet så finns det flera saker i filmen som tydliggör Guds kärlek till oss människor eller som kan agera vägvisare i våra liv. Read the rest of this entry

Ett ljus i mörkret

Jag skulle egentligen publicerat något helt annat idag, men på grund av de senaste dagarnas händelser blev planerna ändrade.

I veckan har vi läst om ofattbara gasattacker i Syrien. Filmer spelas upp i flödet på facebook, så grymma att jag velat kasta telefonen i väggen och skrika rakt ut i förtvivlan. Och igår, terrordådet mitt i Stockholm centrum. Den ondska vi tidigare litegrann kunnat hålla på avstånd stod helt plötsligt mitt framför oss. Nu kunde vi inte längre skrolla förbi, inte när det gällde människor som kunde vara släkt och vänner.

Jag vet att många nu är rädda. Arga och ledsna. Som känner att det inte finns något slut på den smärta och nöd som råder i världen. Jag har själv gråtit många tårar denna veckan, och gårdagens attack i Stockholm känns fortfarande overklig.

I tider som detta känns det extra viktigt att vi som tror på Jesus också kan visa för människor att det finns ett hopp. Ett ljus. En källa som aldrig sinar. Som endast vill väl. Som kan komma med tröst, även om allt känns svart. Vi måste finnas där nu. Det är dags att kliva fram ordentligt och visa att ljuset övervinner mörkret.

Så låt oss be. För Stockholm. För Syrien. För världen. För de som är skadade, som sörjer eller är rädda.

Jag önskar er alla Guds frid!

Jag ska be för gymmet

ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-07-10-38

JA! jag ska be för gymmet, jag ska be för min kommun och jag ska be för Sverige. Gud har en plan för Sverige och till alla ni som ber för Sverige – era böner är inte förgäves. När jag letade verser kom jag åt 5 moseboken 11:12. Där talade Gud till sitt folk om landet de skulle komma till, och jag kände att detta vill Gud säga till Sverige.

“Det är ett land som Herren din Gud har omsorg om. Ständigt vilar Herren din Guds ögon på det, från årets början till årets slut.”

Jag har sett Guds verk så tydligt att jag inte kan förneka kraften i det och det är så verkligt att jag måste få vara med att dela det! Först vill jag dela tre vittnesbörd från denna vecka;

Måndag Vi hade delat upp oss i grupper om två och två eller tre och tre och gick på bönepromenad. Då fick vi se en kvinna gåendes med sin rullator och något inom mig ville verkligen tala med kvinnan. Trion som vi var i gick då fram till kvinnan och jag sa till henne: du är helt fantastisk, vacker och älskad av Gud. Hon kollade på oss och frågade “vilka är ni?” jag blev nästan lite förskräckt när frågan kom så direkt, men min ungdomsledare tog tal och sa att vi kom från en frikyrka och var kristna. Då mjuknade kvinnans ansikte upp och hon berättade att hon för några dagar sen hade bett Gud att visa sig för henne och nu så hade Han gjort det! Read the rest of this entry

Kärlekens väg – Nu inleds fastetiden

”Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?” (Höga visan 8:7)

Vad har du för rätt?

Det var en gång en grupp människor som dog. En brokig skara. Fattiga, rika, ljushyade, mörkhyade, Svenskar, Amerikaner, unga och gamla. Det dom hade gemensamt var att ingen av dom var nöjda med sina liv. Dom hade lidit, erfarit fattigdomsproblem och rikedomsproblem, lidit av utanförskap och rasism, haft sjukdomar i familjen och känt mindrevärdeskomplex. De hade blivit utsatta för en det ena en det andra. De kände skam och skuld och ångrade saker dom gjort. Helt vanliga människor helt enkelt.

Dessa dog och inför Gud fick dom se sina liv och Gud visade dom vad dom gjort fel och rätt och undrade vad de tyckte om saken.

Men flera av dom blev arga.

”Ja, jag stal det där brödet men jag var ju fattig! Vad vet du om hur det är att vara hungrig?!” sa en.

”Men alltså! Det där karriärlyftet var ju så frestande! Jag skulle få massor med makt! Vad vet du om att få ett erbjudande du inte kan stå emot?!” sa en annan.

”Klart man måste ta lite risker,” sa en annan. ”Man måste satsa lite för att vinna. Det var ju tråkigt att dom där andra kom i kläm. Men vad vet du om att hoppa och lita på att allt ska lösa sig?!”

”Ok jag erkänner, jag var elak. Men det var för att de mobbade mig i skolan. Vad vet du om att bli hånad?!”

”Ja jag slog mina barn. Det gjorde jag bara för att min lärare slog mig! Vad vet du om hur det är att vara illa behandlad av auktoriteter?”

”Klart jag dödade den där skitstöveln som berättade mina hemligheter. Vad vet du om att bli uthängd naken?!”

Dom tyckte inte att Gud hade rätt att påpeka vad dom gjort för fel. För allt har en anledning och Gud vet ju inte hur det är att vara människa. Gud vet inte hur det är att lida

Först blev Gud tyst.

Read the rest of this entry

Att leva i renhet, frihet och helighet

Foto: Katarina Hedman

Foto Katarina Hedman

Designad för ett liv i Guds närvaro

”Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Första Mosebok 2:7

När vår fantastiska pappa Gud skapade den första människan blåste han sin livsande in i dennes näsa. Anden – själva essensen av den Gud är – gavs till den enda del av skapelsen som formats i Hans avbild. De första människorna levde i en tät och och oförstörd relation med pappa Gud. Han vandrade med dem i Edens lustgård, han var runt dem och i dem. När synden kom in i världen bröts denna symbios, något som Jesus helt och fullt återupprättade för två tusen år sedan.

Frihet, renhet och helighet är återigen tillgängligt för oss! Hur häftigt är inte det?

Det kan då kännas ironiskt att många kristna har problem med just detta. Varför kämpar kristna med beroenden, sår, bitterhet och oförmåga att förlåta? Borde inte allt vara enkelt, nu när allt är återupprättat? Varför är det så svårt att leva i renhet, frihet och helighet? Read the rest of this entry