Tankar efter Charlie Kirks död

Det torde inte ha undgått någon att den kristna högerdebattören Charlie Kirk dog efter en skjutning under en debatt på ett campus i Utah. Sociala medier svämmar fullkomligen över av åsikter åt alla håll och kanter. Det är allt från folk till vänster som nästan gläds över att en ”högerextrem misogyn rasist” är död till människor åt höger som snarare lyfter honom som en politisk och andlig martyr. Jag blir genuint nyfiken att ta reda på vem denna omtvistade människa var. Har de senaste två veckorna sett otaliga klipp, läst citat och nyhetsartiklar för att få en rimlig uppfattning. 

De som pekar på Charlie Kirks brister vill gärna göra honom till en usel och ond människa, och de som håller med honom vill snarare helgonförklara honom. Är inte sanningen någonstans mitt emellan? Var han inte en människa med både goda och dåliga egenskaper, en syndare som andra? Viljan att samtala med oliktänkande på ett respektfullt sätt hör till det positiva med Charlie. Han håller ofta god ton och är vänlig mot dem han pratar med. Med sina övertygelser tror han på samtal och öppen debatt. Det är dock svårt att komma ifrån att han sagt en hel del märkliga saker över åren. Flera citat som vid en första anblick verkar galna är mer begripliga i sitt fulla sammanhang. Att fultolka och lyfta ut ur kontext är onödigt. Samtidigt måste det finnas gränser för hur välvilligt man kan tolka uttalanden som osar av rasism, misogyni och konspiration. Ibland är han en provokatör som ”provtänker” och det som kommer ut både låter och är dumt. Det kommer ett ansvar med att vara en politisk influencer som påverkar många. Det han uttryckte sägs i ett redan överhettat politiskt klimat fullt av hat. Att ifrågasätta valresultatet 2020 och heja på stormningen av Capitolium är orimligt. Att tycka att ens våldtagna 10-åriga dotter måste föda ett barn är orimligt. Att upprepade gånger förminska svarta människor i allmänhet och svarta kvinnor i synnerhet är orimligt. 

Vi får inte glömma att hans uttalanden får verkliga konsekvenser för livs levande människor. Jag vill gärna lyssna på dem som det berör, som delat samma tro men inte hans politiska uppfattningar. Så gott som alla färgade troende jag följer tycker att han var rasistisk. Var Charlie en övertygad rasist? Jag tror inte det, han var tydlig med att alla människor är lika mycket värda som Guds skapelser. Ändå får hans uttalanden i allra högsta grad rasistiska effekter. Den som vet det minsta om den grova rasism som medborgarrättsrörelsen var en protest mot, kan inte på allvar hävda att ”civil rights act” var ett misstag eller att Martin Luther King var en hemsk man. Eller ännu värre, att antyda att Jim Crow-lagarna höll svarta i schack. Det var alltså under denna era som svarta lynchades! Pastor Howard-John Wesley har uttryckt sitt missnöje med försöken till whitewashing av Charlies arv och säger “how you die does not redeem how you lived.” 

Det värsta är de som rent av gläds åt att en meningsmotståndare är död, där har vi riktiga hot mot demokratin. ”Jag tycker inte om din åsikt men är beredd att dö för den” a la Voltaire tycks ha blivit till ”eftersom du inte tycker som jag så kan du gå och dö”. Någon nämner den grymma ironin i att en vapenförsvarare som sagt att några dödsfall per år är värt priset, själv blir offer för vapen. Lika brutalt ironiskt är det i så fall att någon med anti-fascistiska sympatier använder uppenbart fascistiska metoder. Mördaren Tyler Robinson hade ingraverat budskap på patronerna, tex från den italienska kampsången ”ciao Bella”. I meddelande till sin partner (som är trans) skrev han “I’ve had enough of his hatred” och “some hate can’t be negotiated out”. Robinsons föräldrar är republikaner och mormoner, själv verkar verkar han ha radikaliserats åt vänster. Motivet och mördarens egentliga ideologi är en het debatt i USA. 

Den som tror att mordet på Charlie handlar om att man inte får vara konservativ, har glömt mordet i somras på demokraten Melissa Hortman och hennes man. Det handlar om politiskt våld och det får vi inte acceptera. Jag upprörs över vänsterröster som i ena andetaget beklagar för att i nästa komma med diverse epitet, tex högerextrem. Vi ska inte urholka ord och deras betydelse. Charlie var absolut långt åt höger, särskilt ur en svensk synvinkel, men någon extremist var han inte även om han representerar allt den svenska vänstern hatar med USA. Kirk stod nära både Donald Trump och vicepresident Vance, och var en brygga till de unga väljarna. De verkligt högerextrema som Nick Fuentes (en vit makt-profil) tyckte dock att Kirks konservatism var alldeles för tam och uppmanade sina följare att ”trolla” Kirk. 

Jag förstår mig inte på kristna som står bakom Trump, en president som på så många sätt är raka motsatsen till allt vad Jesus sa om hur vi ska vara. Jag förstår mig inte på vapenivrarna, som tycker att den s.k rätten att bära vapen är värt priset av döda barn i skolskjutningar. Den självgoda amerikanska nationalismen är olidlig för alla som inte själva är amerikaner. Och så vidare! Man måste verkligen inte hålla med Charlie om allt för att sörja hans död. Både den personliga tragedin för hans familj och vad det innebär för det öppna, demokratiska samtalet som han värnade om. Jag är rädd att det här bara kommer fördjupa klyftorna ytterligare. Att den som redan hade en övertygelse på kanten kommer radikaliseras. De vibbarna fick jag tyvärr också när jag hörde hans änka tala i nära anslutning till mordet. Det är en sörjande kvinna, som jag egentligen vill lämna ifred att processa vad som hänt, men hon använder tillfället för att med ilsken intensitet mana till kamp. 

Desto mer berörd blev jag av hennes tal på minnesstunden, där hon under tårar sa att hon förlåter mördaren eftersom Jesus förlåt på korset. Det var det mest kristuslika med hela tillställningen! Några ögonblick senare säger Trump att han inte håller med, han hatar sina nämligen sina fiender. Det borde om inte annat klargöra vem av dem som följer Jesus och vem som inte gör det. Det märkliga är att samma publik applåderar bägge uttalandena. Ropet ekar genom tiderna: ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Inte följa både Jesus och Trump. Kan inte välja både förlåtelse och hat. För att vara en minnesstund liknande det väldigt mycket ett politiskt stormöte med endel högst tveksamma inslag, tex Stephen Millers hatfulla tal. Borde man då inte glädjas över att lovsången ljuder, att Kristus predikas? Absolut, men det blir en osalig blandning av politisk konservatism a la MAGA och kristendom. Charlies död blir ett vapen i händerna på republikanerna, som är intresserade av världslig makt snarare än att utbreda Guds rike.

Om sanningen ska fram har jag varit högst tveksam till att ens publicera den här texten, för debattklimatet är så upphettat. Jag orkar knappt tycka till publikt, för det finns så många som ska missförstå och hitta fel. Sedan inser jag att det är precis det som är faran om bara de som skriker högst blir kvar. Att vanliga, kloka, rimliga röster tystnar av rädsla. Det hade inte Charlie själv velat. När allt damm lagt sig hoppas jag att Charlies kristna bekännelse står kvar, snarare än alla politiska idéer han förfäktade. Många har skrivit att de gått till kyrkan och hittat tillbaka till Gud tack vare Charlie. Av frukten ska ni känna trädet, och vad som blir frukten av hans alltför korta liv återstår att se.