Bloggarkiv

Varför Internetgenerationen är allergisk mot fakta

internet.jpg

”Allt är relativt!”

”Du är ju inte objektiv!”

”Var och en SKAPAR sin egen kunskap!”

”Det är din åsikt att verkligheten förhåller sig så, men min känsla säger något annat”

”Det som fungerar för dig kanske inte fungerar för alla andra!!”

”Vad är sanning? Allt kanske är sant?”

”Hmpf!” indignerat

Det pratas mycket om sanning och relativitet, förnuft och känslor i vår tid. Om Trump och fake news, media som ljuger, politiker som ljuger och känslostyrda drev på sociala medier. Etablerade sanningar och normer ifrågasätts. Den allmänna känslan verkar vara förvirring och att bli tagen på sängen gång på gång. Världen tycks liksom resa sig som ett stort och komplext monster, omöjligt att förstå, orubbligt för den lilla individen men så flyktigt att hon inte hinner överblicka det. Hon fattar efter något att greppa tag i, men allt är en del av monstret. Hela tiden nya intryck. Nya signaler som pockar på hennes uppmärksamhet. För den som känner så här finns det bara två val: fly eller illa fäkta.

Den som flyr ger upp mer och mer i sina försök att förstå, eller bemödar sig aldrig med att börja. Den undviker att göra några anspråk på kunskap i frågor som skulle kunna väcka diskussion och starka känslor. Den accepterar sin okunskap och blir likgiltig inför de svåra och de stora frågorna om meningen med livet, om vad moral är och hur den bör följas, och om hur världen fungerar. Read the rest of this entry

Kyrkans normer måste ifrågasättas

boxes

Det verkar som att kyrkan idag har ett bestämt mönster. Allt från när gudstjänsten ska sluta till vad som ska säljas vid kyrkkaffet. Det kanske var en god tanke från början men nu verkar det som att vi växlat huvudperson från Gud till oss.

Kyrkan har en tendens att skapa stereotypiska gudstjänstbesökare. Sådana som inte talar för mycket, inte beter sig alltför annorlunda och passar in i ramen för hur man ska vara.

Exempel finns redan i Gamla Testamentet, i Första Samuelsbokens första kapitel där vi läser om Hanna. Hanna var barnlös och blev ständigt trakasserad av hennes mans andra fru som hade många barn. En dag går hon till templet för att be.

“Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full. Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!” (1 Sam 1:12-14 )

Eli tjänstgjorde i templet och han såg hur människor kom och tillbad dag efter dag därför hade han redan kommit fram till en stereotyp. Hanna höll sig inte till stereotypen och därför tog Eli sig makten att kritisera hennes sätt. Read the rest of this entry

Försoning

forsoning.jpeg

Idag vaknade jag till morgonandakten på P1. Prästen försökte förklara att vi behöver olika teologier om försoningen. Hon påpekade att varje synd verkligen inte behövde uppfattas som så allvarlig att Jesus måste dö på ett så fruktansvärt sätt, därför kunde man tänka sig olika behov av ”försoning” fast på olika nivåer.

Att Jesu död är fruktansvärd och djupt smärtsam att tänka på är verkligen samt. Samtidigt behöver vi betänka att det var faktiskt nödvändigt för vår frälsning att Jesus av kärlek till mänskligheten valde att lida i vårt ställe under Guds vrede. Paulus säger i 2 Kor 5:21 att Han blev ”gjord till ett med synden för vår skull”. Han bar vårt straff och befriade oss.

Vad säger då Bibeln, som är Guds Ord, om försoningen? Kortfattat:

  1. Vi människor är skapade av Gud till gudsgemenskap fullt ut. Adam och Evas syndafall skadade oss alla, utan undantag, så att vi därefter bär en skuld, skam och samvetsskada som inte kan läkas utan full försoning med den Levande, Treenige Guden (se Gen 1-3; Rom 1:18-32)
  2. Gud har uppenbarat vem Han är: Fader, Son och Helige Ande (se Matt 28:18-20; 2 Kor 13:13; Matt 3:13-17).  Read the rest of this entry

Människor som ser den andliga verkligheten

Bloggdesign av David Wellstam

Bloggdesign av David Wellstam

Min vän David Wellstam håller just nu på med en bloggserie om seers eller siarprofeter: människor som på ett tydligare sätt än många andra kan se änglar, demoner och andliga skeenden runt omkring sig. Det är en gåva som är väldigt missförstådd av både ickekristna och kristna, och flera av dem som har gåvan vet inte hur de ska hantera den eller berätta för andra om den. Att David och de andra ”seers” som har bidragit till serien lyfter på locket och redogör för den bibliska beskrivningen av siarprofeter, svarar på invändningar och delar egna fantastiska vittnesbörd tror jag är oerhört viktigt.

Jag rekommenderar er verkligen att läsa hela serien själva, men i detta inlägg tänkte jag erbjuda lite highlights från Davids undervisning och vittnesbörden som ”Philippa”, Kajsa och Karin delar om sina gåvor.

Från del 1 – Introduktion

Ordet ”siare” (eng: seers) i våra biblar kommer från de två hebreiska orden ro’eh (att se) och chozeh (profetisk vision).* Vi ser i andra versen ovan att Israels folk med tiden slopade distinktionen mellan siare och profet och kallade dem båda för profet. Siare och profet ligger nära varandra, och deras tjänst överlappar i mycket. Siarprofeten är en profet med betoning på det visuella. Jag återger James Golls lista med 12 olika profettjänster här, där siarprofeten är en av dem (kallas dreamers and visionaries där).

Min definition:

”En seer är församlingens profetiska ögon och mottar främst visuell kommunikation från Gud och ges himmelska uppenbarelser och erfarenheter.”

Read the rest of this entry

Vad är sanning?

what_is

Quod Est Veritas?

Svettpärlor tränger fram genom porerna på den nötta huden av en krigare. Dem förstör fräschhetskänslan av nytvättade kläder och även kroppen som hade smorts med de där dyra väldoftande oljorna efter morgonbadet. Det är inte värmens fel utan adrenalinet som obarmhärtigt pulsar ut i kroppen likt slagen av timpani-pukorna i Richard Strauss  “Sonnenaufgang”. Blodådrorna vid tinningen har svällt upp och förvandlats till förvridna mörkblå daggmaskar. Det var ju inte sådana här problem som han skulle ha att göra med, tänkte han tillsammans med alla andra tankar som slogs för att få hans totala uppmärksamhet. Framför sig har han den där märkliga mannen i trettioårsåldern. Han observerar att mannen har märken i ansiktet efter slag och blekheten vittnar om en turbulent natt.

Det börjar bli svårt att svälja, gommen känns torr. Tanken på att vinet och frukterna på silverfatet väntar på honom i skuggan i palatsträdgården gör honom ännu mer frustrerad. Igår morse låg han vid samma tidpunkt på den nya divanen från Florens. Tjänarna hade burit ut och ställt även den i trädgården för mer än två timmar sedan. Han suckar djupt och kvicknar till ur dagdrömmandet med ett litet ryck då folkmassan utanför börjat skrika slagord igen. Den där mannen som folket verkar ha retat upp sig på så förfärligt står fortfarande kvar på precis samma plats, som en lydig hund – tänkte han. Men blicken han gav var allt annat än lydig. Han kände igen den, han hade sett den förr – men var. Hjärtat slog fortfarande hårt och intensivt från insidan av den vältränade bröstkorgen så att det syntes på utsidan av kläderna. Hans ärr som gick längs vänstra sidan av bröstet värkte i samband med den tunga hjärtklappningen. Det var då han mindes. Ett fälttåg för många år sedan i Germania, den tiden innan han blivit befordrad till Praefectus urbis. Framför sig hade han en germansk hövding på knä som visste att han snart skulle komma att avrättas. Hans bundsförvanter låg i hundratal runt omkring honom, nedhuggna i leran. Även fast han förlorat nästintill allt, och snart även sitt liv så var det som att han med sin blick talade om att han ändå hade vunnit. Till och med då gladiuset trängde in i hans kropp och livet började lämna honom så höll han kvar blicken tills dess att han sjönk ihop.

Åter igen påminde folkmassans aggressivt eskalerande slagord att han måste agera. Han hade redan fått varningar från Rom, skulle det ske fler upplopp så var hans position i fara, tanken om att behöva bli legionär igen fick det att knyta sig i magen. Huvudet kändes som att det skulle implodera av spänningarna. Mannen, han med den där blicken, heter tydligen Jesus och är en alldeles vanlig jude. Massan av människor utanför skanderar att han ska avrättas då han kallar sig för kung. Han är sannerligen provocerande med sina konstiga motfrågor och märkliga svar, men mer än så är det inte, han har inte gjort något som han kan dömas för. Read the rest of this entry

Vad jag lärde mig på Filippinerna

Gud har en förmåga att kunna ta en till platser och sammanhang man minst hade kunnat ana, för att lära en något eller låta en träffa människor som han vill att man ska träffa. Jag var ungdomspastor, fullt upptagen med kyrkliga aktiviteter och verksamheter, och jag älskade mitt jobb – kanske lite för mycket. Jag hade framtiden utstakad för mig, trodde jag, och såg ungdomspastorstjänsten bara som ett första steg i en ”andlig karriär”. Men så helt plötsligt drog Gud undan mattan under fötterna på mig (så kändes det i alla fall även om det inte var något särskilt som hände) och jag hade ingen aning om vilken riktning han ville att jag skulle gå… Fortfarande kvar i rollen och tjänsten i kyrkan fick jag ett tillfälle att åka till Filippinerna 3 månader. Eftersom jag var osäker på vad Gud ville med mitt liv tog jag chansen att åka bort ett tag. Så sommaren 2008 packade jag min väska, tog tjänstledigt och åkte till Filippinerna för att hänga med en gammal missionär vid namn Kenneth och se vad Gud gjorde på andra sidan jordklotet.

Det blev de 3 månader av mitt liv som troligtvis mest av allt har präglat mitt liv med Gud och min syn på andlig tjänst. Jag visste inte att jag behövde ”skalas”. Att jag behövde komma tillbaka till vad allt egentligen handlar om. Att jag fastnat i en roll och behövde få nya perspektiv. Men det blev jag varse under de här månaderna… Dessutom fick jag på köpet med mig en helt ny syn på vad församlingen egentligen är för något.

Missionären Kenneth var en galning. I positiv bemärkelse! Han var galen i Jesus, men hade inte så värst mycket till övers för religiositet och yttre former. Det blev en chock för den unge ungdomspastorn från Sverige som trodde att han visste hur det här med församling och kristet liv skulle gå till. I den mannen såg jag ett liv med Jesus som jag blev avundfrisk på (en gammal kyrkoherde har lärt mig att man som kristen inte ska bli avundsjuk). Han levde ett enkelt liv. Han gick inte alltid till kyrkan på söndag. Han sa alltid precis vad han tyckte, både smärtsamma (men nyttiga) och uppmuntrande saker. Han älskade Jesus, och han hörde Guds röst i sitt vardagsliv. Han fick igång andra människor att tjäna Gud och vinna människor, och det var inte få församlingsledare och pastorer som kom till honom för vägledning och mentorskap. Han blev också – och är fortfarande – en mentor för mig.

Jag åkte ut och ville se väckelse! Men väckelsen såg inte ut som jag hade tänkt mig, så jag missade den nästan. Den var inte något superandligt skeende som bara flöt fram utan att någon kunde motstå den. Den ägde rum i vanliga människors liv, på stampade jordgolv ute i hyddor, mitt i en del svårigheter (och förföljelser i vissa muslimska delar av landet), från hus till hus (inte stora arenor) och helt utan superstjärnor till predikanter! Den innebar målmedvetet arbete. Read the rest of this entry

Jag ska be för gymmet

ska%cc%88rmavbild-2017-03-05-kl-07-10-38

JA! jag ska be för gymmet, jag ska be för min kommun och jag ska be för Sverige. Gud har en plan för Sverige och till alla ni som ber för Sverige – era böner är inte förgäves. När jag letade verser kom jag åt 5 moseboken 11:12. Där talade Gud till sitt folk om landet de skulle komma till, och jag kände att detta vill Gud säga till Sverige.

“Det är ett land som Herren din Gud har omsorg om. Ständigt vilar Herren din Guds ögon på det, från årets början till årets slut.”

Jag har sett Guds verk så tydligt att jag inte kan förneka kraften i det och det är så verkligt att jag måste få vara med att dela det! Först vill jag dela tre vittnesbörd från denna vecka;

Måndag Vi hade delat upp oss i grupper om två och två eller tre och tre och gick på bönepromenad. Då fick vi se en kvinna gåendes med sin rullator och något inom mig ville verkligen tala med kvinnan. Trion som vi var i gick då fram till kvinnan och jag sa till henne: du är helt fantastisk, vacker och älskad av Gud. Hon kollade på oss och frågade “vilka är ni?” jag blev nästan lite förskräckt när frågan kom så direkt, men min ungdomsledare tog tal och sa att vi kom från en frikyrka och var kristna. Då mjuknade kvinnans ansikte upp och hon berättade att hon för några dagar sen hade bett Gud att visa sig för henne och nu så hade Han gjort det! Read the rest of this entry

Varför jag vill leva i en kristen kommunitet

community

Jag tänker på GUDS RIKE, där ingen lider nöd, och Mammons rike, där nöden är stor.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och människan fick sitt hem i Edens lustgård. Och Gud såg på allt och DET VAR GOTT. För det fanns inget lidande. Med människorna samtalade Skaparen och gav dem del av sin kunskap, Skaparen sam-vetade med människorna så att  gott sam-arbete blev till. Människan hade ju fått Skaparens förtroendet att härska över hans skapelsen. Hon fick börja med trädgården, för att senare kunna växa till  i kunskap och vishet för att kunna sköta om hela planeten. Så var nog Guds plan. Människorna fick äta av livets träd, som gav dem evigt liv. Så de hade all tid i världen, skulle man kunna säga, att lära sig ett och annat. Det fanns alltså ingen död. Så var Skaparens vilja och avsikt med sin skapelse. Hur smärtsamt måste det inte ha varit för Gud att tvingas driva ut Adam och Eva ur Edens lustgård? Det var ju inte alls vad han hade önskat.

Men Gud hade ju gett människorna fri vilja (och änglar med). Han ville inte ha arbetsrobotar, utan han ville ha relation, ömsesidighet. Gemenskap. Men nu hade de fallit för frestelsen att själva bli som Gud, utan samtal, samvetande och samarbete. En frestelsen som man skulle kunna kalla ”kan själv” eller ”oberoende”. Genom list ( ni kan bli som Gud)  och lögn ( Gud vill inte att ni ska bli kloka som han, och ni kommer inte att dö ) förförde Guds fiende dem att misstro Gud och bli del av det uppror som han själv påbörjat i sin avund av Skaparen. Det är en gåta hur de kunde tro på en total främling, som påstod saker så där utan vidare. Utan att han behöva bevisa vad han var för en. Om han var god och något att lita på.

Men gör inte människor så fortfarande? De vill så gärna tro på det som sägs, att de inte bryr sig om konsekvenserna. Det är fortfarande många som har svårt för det här med logiskt tänkande. Följden av detta misstroende mot sin Skapare och Gud, skulle leda världen och livet mot en total katastrof, där ondskan skulle få makt att verka med sitt onda. För att befria sin skapelse från att i evighet behöva leva i det helvetet, hindrade Gud människorna att äta av Livets träd mer. Så ut ur Paradiset var de tvungna att gå. Denna händelse kallas för syndafallet. Ett fall från intimitet med Gud till ett ”kan själv” tillstånd, där gemenskapen bröts. Bibeln beskriver konsekvenserna för mannen bl.a. som ” i ditt anletes svett ska ska du äta ditt bröd” och för kvinnan ” Till din man ska din åtrå vara och han ska råda över dig”. Syndens konsekvenser. Så hade det aldrig varit förut. Nu kom nöden in i världen. Read the rest of this entry

Trodde de tidiga kristna att Jesus var Gud?

cross-1979473_1920

Det mest revolutionerande ögonblicket i mitt liv var när jag insåg att Jesus är Gud. För mig var det synnerligen dramatiskt då jag hade bett Gud visa sig för mig och jag därefter såg syner av Jesus i ett år, men även om den uppenbarelsen hade uteblivit så är det faktum att Gud blivit människa tillräckligt överväldigande för att fundamentalt påverka min världsbild. Att Jesus är Gud är ingen detalj i kristen tro, det är själva kärnan.

Jag tycker därför vi som är kristna inte ska ta lätt på det faktum att en lärare på en av Sveriges ledande teologiska högskolor argumenterar för att tidiga kristna inte trodde att Jesus var Gud. Om han har rätt bör vi allvarligt se över vår världsbild och teologi – för vilka bättre källor angående Jesu natur har vi än de tidiga kristna? – och om han har fel utbildas pastorer i det här landet av en lärare som öppnar upp för heresi.

Jag har tyvärr inte fått ett så gott intryck av Teologiska Högskolan i Stockholm (THS) av fler anledningar än detta. Ge Baojuan, en kinesisk pastor med stark tro som bevittnat många mirakler, konstaterade med stor besvikelse när jag träffade henne att deras undervisning på masternivå inte alls är bra eller biblisk. En lärare som undervisat på skolan har hånat mig personligen för att jag är evangelikal och har med förakt beskrivit studenter som menar sig ha en relation med Jesus. Jag har flera vänner som uttryckligen sagt att de inte vill studera på THS för att skolan plågas av samma irrationella, naturalistiska filosofi som förstört teologiutbildningarna på de flesta sekulära universitet i Sverige. Read the rest of this entry

Tecken och under skall följa dem som tror!

lame-walk

Gästinlägg av Nicklas Nylander, tidigare publicerat på hans egen blogg.

Jag hamnar ofta i samtal med icke-troende som uttrycker sig ungefär så här ”Om x eller y hände då skulle jag tro på Gud” Eller ”Jag har bett om a eller b händer då ska jag tro”.

Ingen av oss vill tro i ett vakuum. Blind tro är något ateister hånar troende för att ha, att man inte har något att backa upp sina påståenden med. Efter jag kom till tro så började jag filosofera en del på hur saker och ting inom tron kan vara rationella. Det ledde mig till ett ämne inom kristendomen som kallas för ”apologetik” vilket är en vetenskap som jobbar med att försvara den kristna tron. Där finns det mänger av argument och underlag att hämta som underbygger tron.

När vi läser apostlagärningarna kan vi se att dom första kristna försvarade sin tro när dom predikade, dom debatterade mot ledande värlsbilder under den tiden. Och stor del av resterande texter debatterar spänningen mellan judendom och kristen tro. Så det finns helt klart en aspekt av apologetik som till hör det kristna livet. Petrus skriver i sitt första brev: ”Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal” (1 pet 3:15). Ordet för förklara här är i grekiskan ” ἀπολογία” (apologia), det är därifrån apologetik får sitt namn. Read the rest of this entry

Dagen har fel om kyrkobyggnader

kyrkobyggnad

Här i England finns det många lustiga och smått bisarra exempel på saker som är så onödigt ineffektiva bara för att det ”alltid har varit så”. Som att även nybyggda hus knappt har någon isolering i väggarna, vägskyltar är övertydliga med självklara trafikbudskap och alla vägguttag har on/off-knappar för att… ja fråga mig inte varför. För en britt är allt detta naturligt och självklart men för mig som vet att man kan leva ett effektivare och billigare liv ter det sig rätt så sorgligt att tradition kan ha en så begränsande effekt på folks leverne.

Ungefär samma sak tänker jag om kyrkobyggnader.

Håkan Arenius har skrivit ett intressant men också väldigt problematiskt reportage om frikyrklig arkitektur vad gäller kyrkobyggnader. Det är intressant därför att inte så många har tittat på vad som ligger bakom frikyrkornas byggande, deras historia och funktion. Men det problematiska är att kyrkobyggandet inte ifrågasätts som den ineffektiva, dyra och i de flesta fall onödiga aktivitet det är. Read the rest of this entry

Vem är Herre?

cross-jesus-bible-god-161034.jpeg

Att Jesus är Herre har varit den kristna kyrkans bekännelse ända sedan starten. Tyvärr har de här orden dock ibland bara blivit ord, en ramsa som man uttalar med munnen men kanske inte lika ofta reflekterar över eller låter påverka livet i praktiken.

Om du bekänner att Jesus är Herren så blir du frälst (räddad till evigt liv), brukar vi säga. Detta kommer från Romarbrevet 10:9 där det står: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” Men vad innebär egentligen en bekännelse? Och vad handlar den här bekännelsen om?

En ”bekännelse” utan faktisk grund måste väl snarast betraktas som ett bedrägeri eller en illusion? Vissa hävdar att bekännelser styr vårt liv, men Bibeln talar mer om att hjärtat styr livet (Ords 4:23), och Jesus påpekar för de religiösa ledarna att de ”bekänner mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”. En äkta bekännelse är en som kommer ur hjärtat, precis som också Paulus kopplar ihop munnens bekännelse med hjärtats tro. Dessutom måste den bygga på en faktisk verklighet! Read the rest of this entry

Varför når jag och Olof Edsinger olika slutsatser i flyktingfrågan?

ska%cc%88rmavbild-2017-01-06-kl-01-56-20

Foto från när jag och Edsinger möttes i duell här i Northamptonshire och den kvickfotade lutheranen genomborrade mitt anabaptistiska hjärta

Efter min kritik av Olof Edsingers kritik av min bok Jesus var också flykting kritiserade Edsinger kritiken på sin blogg, vilket följdes av debatt mellan mig, honom och en rad andra på både Facebook och Twitter. Det har tidvis varit ett uppskruvat tonläge och jag är själv inte oskyldig till det, jag har länge varit medveten om att saker jag inte alls har intentionen att låta hårt eller dömande ibland uppfattas så när jag väl uttrycker dem i skrift. Om mina blogginlägg och kommentarer hade varit ljudinspelningar hade de sällan haft en annorlunda ton än den jag har i Hela Pingstens podcast Jesusfolket. Men jag behöver bli bättre på att låta det lysa igenom i skrift, och jag vill offentligt be Olof om ursäkt om han känt sig påhoppad av mig – det var absolut inte min mening.

När jag åkte hem från jobbet idag reflekterade jag kring vad det är som gör att jag och Edsinger både kommer till olika slutsatser vad gäller en kristen syn på migration och flyktingskap samt till att vi verkar tala förbi varandra ganska ofta. Jag tror det kan kokas ner till (åtminstone) fyra grundpremisser där vi helt enkelt har olika syn.

Jag kommer i detta inlägg inte bara presentera dem utan även argumentera varför jag tycker att min syn är vettigare och mer biblisk – annars skulle jag inte ha den – och medan jag inte förväntar mig att Edsinger håller med om den biten hoppas jag att jag tolkat honom rätt till den grad att han kan hålla med om att vi tänker olika angående dessa fyra saker, och att det leder till att vi når olika slutsatser i flyktingdebatten.

1. Tvåregementsläran

Edsinger är som EFS:are lutheran och menar i luthersk anda att ”man måste åtminstone delvis skilja mellan det andliga och det världsliga regementet”. Detta innebär att samma etik som gäller enskilda kristna och kyrkans andliga uppdrag inte kan appliceras på eller förväntas av stater. Luther själv förenade detta med en tolkning av Rom 13 som innebar att staterna i regel alltid skulle lydas (han var ingen förkämpe för demokrati direkt), även när de exempelvis gick emot Bergspredikan för det var det ändå inte Guds tanke att de skulle följa. Read the rest of this entry

Den pågående striden om livet

Det finns dagar av glädje, dagar av tvivel, dagar av hopp och dagar av besvikelse. Inget är förutsägbart för vi vet inte vad morgondagen bär. Men vi vet att ingen har lovat oss ett rikt, sorglöst och bekymmerfritt liv.


Eller vet vi det?

Gud har utvalt dig. Gud kallar dig till att älska alla människor. Han har kallat dig till att vara hans lärjunge. Men världen ropar på dig:

  • Följ ditt hjärta
  • Förstå att det är oförståndigt att tro på något man inte kan se eller bevisa
  • Bevisa att du är tillräckligt bra för att platsa i samhället. 

Om du tror att ditt liv kommer bli en enkel match, eller att det kanske blir enklare senare kan du nypa dig själv i armen och väcka ditt liv från skönhetssömnen. För verkligheten är att det finns två olika vägar för dig. Antingen himmel eller helvete. Evigt liv eller död. Det finns ingen gråzon. Och valet avgörs inte av ett enda beslut. Det beslutet måste du ta varje dag. Read the rest of this entry

Ska en kristen syn på migration välkomna synd?

Olof Edsinger har än en gång kritiserat mig för att jag anser att en biblisk, kristen moral innebär att migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, trygga länder är något bra. Den här gången verkar han ha läst min och Stefan Swärds bok Jesus var också flykting, vilket är positivt. Tyvärr återger han inte dess innehåll särskilt bra allt, utan tar ibland ord ur sina sammanhang. 

Tillväxtscenariot är orealistiskt

edsinger

Olof Edsinger

Edsinger skriver att jag ”föreslår ett skifte där vi i Sverige går från att leva på 48 000 till 16 000 dollar per capita (sid 180)”, och senare ”Personligen tror jag att det är orimligt att förvänta sig av majoriteten av Sveriges befolkning att de ska dra ner på sin ekonomiska standard med 67 procent per capita. Gör det mig verkligen mindre kristen?”

Det Edsinger hänvisar till är det kapitel i boken där jag diskuterar om kristna ska vilja att världen ska vara ojämlik eller jämlik, och kommer fram till det senare. Alla människor är ju skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27) så det blir orimligt att tänka sig att Gud vill att afrikaner ska vara fattigare än européer enbart för att de är afrikaner.

Därefter konstaterar jag att det finns i grund och botten två sätt för världen att bli mer jämlik: att fattiga länder kommer upp till rika länders nivå genom ytterligare tillväxt, eller att rika länder såsom Sverige går igenom en nerväxt för att alla länder ska hamna på världsbruttoprodukten, omkring 16 000 dollar per capita. Ni kan se den aktuella boksidan här. Read the rest of this entry