Bloggarkiv

”Lyckolandet” visar varför tiggeriförbud är en katastrofal idé

Norska NRK:s dokumentär om tiggeri, Lyckolandet, har fått enorm uppmärksamhet även här i Sverige sedan Uppdrag Granskning sände den för några dagar sedan. Dokumentären visar på ett övertygande sätt hur 40 tiggande kvinnor i Bergen ingår i ett nätverk där de och ytterligare 100 personer ägnar sig åt prostitution, knarkhandel, stölder, koppleri och trafficking. Merparten av pengarna går till ett fåtal män som övervakar den kriminella verksamhet, något de spenderar på lyxprodukter och att bygga dyra hus.

I slutet av Uppdrag Granskning intervjuar Janne Josefsson kvinnan som producerat dokumentären och frågar henne hur den norska opinionen påverkats av den. Hon säger att människor har slutat ge pengar till människor som tigger i Bergen, att givandet har drastiskt gått ner i andra städer, samt att majoriteten har blivit för ett tiggeriförbud medan enbart 20 % är emot. Här i Sverige har dokumentären refererats flitigt av just dem som vill ha ett tiggeriförbud, inklusive Ann Heberlein som igår skrev på Expressen:

”Lyckolandet” visade med all önskvärd tydlighet att det förekommer organiserad brottslighet, människohandel och prostitution i anslutning till tiggeriet. Där sprack en av de ihärdigaste lögnerna i svensk debatt – att tiggeriet inte skulle vara organiserat.

Många menar alltså att det som dokumentären fann i en norsk stad kan generaliseras till alla som tigger här i Sverige – och att lösningen på problemet med kriminella nätverk är att förbjuda tiggeri. I själva verket kommer tiggeriförbud öka just prostitution, droghandel och stölder enligt den empiriska forskningen som tittat på tiggeriförbudets földer. Och som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg inser de flesta detta om de under bara en halv minut betänker vad människor tvingas till om de inte har jobb, inte får bidrag och inte tigger. Read the rest of this entry

Vem bryr sig om tiggeriforskningen?

 

14188312_656395414536177_4594367606520379605_o (1).jpg

Foto: Stefanushjälpen

 

När Moderaternas kriminalpolitiske talesperson Tomas Tobé för några veckor sedan annonserade att hans parti vill se ett nationellt tiggeriförbud sa han rakt upp och ner till Sveriges Radio att det inte kommer hjälpa dem som tigger.

Reflektera kring det en stund.

Det är alltså så uppenbart att tiggeriförbud inte hjälper de fattiga att till och med människor som förespråkar tiggeriförbud erkänner det. Moderaterna är i detta fallet inte intresserade av att förbättra tiggarnas situation, de vill ha snyggare gator.

Det riktigt absurda är dock att Tobé som kriminalpolitisk talesperson förespråkar något som forskningen visar ökar kriminalitet. Forskningen visar att de allra flesta som tigger har försökt få jobb men utan resultat. När tiggeriförbud införs är det därför fler som börjar stjäla eller prostituera sig, eftersom de inte kan få jobb. Tiggeri måste ersättas med bidrag eller effektiva arbetsmarknadsinsatser för att försvinna, och sådant tar tid. Ett tiggeriförbud resulterar därför i ökad kriminalitet. Read the rest of this entry

Ekonomisk efterföljelse?

20170722_143657-2 Detta är den sjätte och avslutande delen av sommarens följetong Gud eller Mammon. Följande del av fördjupningsarbetet är personliga reflektioner utifrån det som tidigare skrivits i del ett, två, tre, fyra och fem av följetongen. Texten i sin helhet är skriven 2015 och finns att läsa här.

Avslutning (och en ny början)
Syndabekännelse. Inledningsvis när jag skrivit den här texten har jag känt stor frustration och sorg över mitt liv. Att se diskrepansen mellan mitt liv, mina sammanhang, och Jesu undervisning i Lukasevangeliet måste väcka någonting i mig. Insikten att jag är en farisé som allt för ofta älskar pengar mer än människor skakar mig i grunden. Denna insikt kan dock inte stanna i förkrosselse och skam, utan måste leda fram till en syndabekännelse. När jag lever i orättfärdigt överflöd medan mina syskon inte har sina basbehov fyllda, när jag skadar skapelsen, då har jag inte älskat Kristus över allt annat, inte älskat min nästa som mig själv. I Kristus är vi rättfärdiggjorda och får ta till oss hans uppmaning om att ”gå nu, och synda inte mer.”

Rik i den här världen? Min utgångspunkt i följetongen har varit att jag definierar mig som ”rik i den här världen”. Här kommer någon läsare kanske inte känna igen sig i bilden.Vi läser ibland texter om att ”85 personer äger halva jordens tillgångar” och lägger därmed problemet om global ekonomisk orättvisa utanför oss själva. Men jag har aldrig behövt gå och lägga mig hungrig. Jag har kläder på kroppen och tak över huvudet, jag äger en dator, en kaffebryggare och inte så få böcker. Jag har pengar på banken och i plånboken. Utifrån detta definierar jag mig som rik i den här världen. Att reagera och säga ifrån varje gång någon kallar mig för ”fattig student”, eller de gånger jag själv råkar göra det, har för mig varit viktigt för att inse min privilegierade position i den här världens ekonomiska system. Read the rest of this entry

Egendomsgemenskap är den Helige Andes vilja

IMAG5114-1

Jesus säger: ”Inte alla som säger ”Herre, Herre ” till mig ska komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn? ”Då ska jag säga dem som det är: ”Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!” Matt. 7:21-23

Min avsikt att skriva om detta är absolut inte något ifrågasättande av de karismatiska gåvorna. De har vi fått för att förhärliga Fadern och Guds Rike med. Nej,  det är orden: ”Jag känner er inte!” som är huvudsaken här. Tänk att Jesus kan komma att säga så! Till dom som säger ”Herre Herre ” till honom! Och det till dom  som har fått dessa karismatiska gåvor t.o.m.?  Jag blir förkrossad när jag läser det och frågar ängsligt ”Jesus…Du känner väl mig?” och ”Vad betyder det Jesus, att du känner någon, och att du inte känner någon?” Du som ju vet vad som är i alla människor!

Först kommer jag att tänka på hur det är bland oss. Att jag bara kan känna en person som vill ge sig till känna för mig. Den person som vill ge oss tid och öppna sitt inre för mig. Som vill berätta om sig själv, sina erfarenheter och funderingar, känslor, och om sin vandring både i glädje och sorg. Om svårigheter och nederlag, och om segrar och styrka. Ju mer personen vill öppna sig…ju mer lär jag känna henne. Men allt klokt och förklarat prövas ju bäst i vardagen. Det gäller oss alla. Vi behöver få vara tillsammans även i det för att lära känna varandra väl. Read the rest of this entry

7 oväntade fördelar med att bo i kommunitet

Jag befann mig förra vecckan på Frizon för att montra för kommuniteter.se. En sak jag brinner för att kommunicera är att kommunitetsliv och egendomsgemenskap är både enkelt och väldigt kul.

Folk tänker sig ofta att ett liv i kommunitet är det radikalaste en kristen kan göra och att det skulle vara svårare än att bygga eiffeltornet, men faktum är att det är mycket mindre radikalt än att till exempel gifta sig och att det gör livet mycket enklare, inte svårare.

Det må vara svårare att leva självcentrerat i kommunitet, men det är inte svårare att leva. Livet blir enklare, och roligare!

På festivalen plitade jag ner några av alla fördelarna med kommunitetsliv som jag tror att många inte tänker på. De är främst relevanta i en större kommunitet där man bor ihop och delar ekonomi, men vissa punkter kan även märkas i andra typer av kommuniteter: Read the rest of this entry

Varför är vi så ensamma?

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Sverige har flest ensamhushåll i världen. Individualismen löper amok i vår kultur och allt fler känner sig utlämnade. Vad beror detta på, och hur kan vi genom församlingsliv och kommuniteter upprätta hållbara gemenskaper? Detta pratade Micael om på ett av Frizonfestivalens seminarier förra veckan.

Ladda ner MP3-filen här.

Stort tack till Frizon för inspelningen! Kolla in deras podd Frizonpodden.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Mer pengar! Mindre Gud!

Gästinlägg av Maria Kero, ursprungligen publicerad på hennes blogg.

618e9cb6816a733ef1773265efea788b

”Det är ju inte pengar som är problemet, det är ju kärleken till pengar..”

Har du hört den kommentaren någon gång? Hänvisat till Paulus brev till en församling (1 tim 6:10) rättfärdiggör man gång på gång antalet kronor som ramlar in på kontot, inredningen som man satsar på och den sprillans nya bilen som står på garageuppfarten…. ”För Paulus skriver inte att det är själva pengarna som är problemet, utan kärleken till den. Och jag älskar inte pengar.”

Nähä?

Kanske är det först när vi börjar dra ner på antalet prylar, får ekonomiska bekymmer eller försöker förhålla oss till en enklare livsstil som vi förstår hur mycket kärlek vi lägger i de skatter som vi samlar på jorden. För vem är vi utan det vi har? Nobody. När kompisen har köpt en ny klänning och du har samma som förra året. När vandringsryggsäckarna har fått en snyggare design och du går runt med den som har hål. Och när mobilen i handen känns ålderdomlig jämfört med alla fantastiska funktioner i de som kommit ut. Read the rest of this entry

Franciskus och Klara av Assisi

Den här delen av fördjupningsarbetet behandlar Franciskus och Klara av Assisi, och vad vi kan lära oss av dem. Tidigare under sommaren har del etttvå och tre av arbetet Gud eller Mammon publicerats som blogginlägg på Hela Pingsten. 

Skärmavbild 2017-08-01 kl. 09.40.26

Franciskus och Klara av Assisi

1100-talets påvedöme avspeglade allt mindre Nya testamentets tankar kring icke-ägande, och var i stället en institution med världslig makt och stort inflytande. I denna tid växer asketiska reformrörelser fram, däribland de så kallade tiggarordnarna, av vilka franciskanerna var en. Franciskanerordern var en reformrörelse inom den etablerade kyrkoinstitutionen, som betonade apostolisk fattigdom.

Franciskus av Assisi har kallats för ”Guds lille fattige” och levde 1182 till 1226. Han föddes i en rik familj och levde som ung i överflöd. År 1206, när Franciskus var 24 år gammal, lämnar han allt för att leva i fattigdom. Franciskus sökte ett avskilt och bedjande liv och betjänade samtidigt de fattiga och spetälska. Genom avsaknad av materiell egendom ville han följa i Jesu fotspår.

Så småningom bildades en klosterorder, franciskanerrörelsen, som blev godkänd av katolska kyrkan och som till skillnad från andra ordnar inte ägde någonting. De vandrade omkring och predikade för evangeliet och levde utan materiella anspråk. Nedan kommer ett utdrag och en beskrivning på hur Franciskus själv beskriver att han och hans ordenssyskon levde:

Read the rest of this entry

Förtroendet för Love and hope är allvarligt skadat

lovenepal.jpg

Debattartikel publicerad i Dagen.

Love and Hope (tidigare Love Nepal) har blivit utsatta för en stark kritikstorm de senaste dagarna. Från att ha varit en av de populäraste och snabbast växande kristna biståndsorganisationerna har anklagelser om falsk marknadsföring och oetiska utgifter i kvällspressen utsatt dem för en stor förtroendekris.

Responsen från Love and Hope har dels varit att kalla anklagelserna för lögn och häxjakt, dels att motivera varför man exempelvis har flugit i business class och tagit in på fina hotellsviter. Organisationen har också insinuerat att den före detta partnern i Nepal, Lighthouse Foundation, sprider desinformation som hämnd för att Love and Hope slutade stödja deras barnhem som hjälper 300 barn i slutet av förra året.

Det framgår dock otroligt tydligt att Love and Hope ägnat sig åt kraftiga överdrifter i sin marknadsföring om man jämför vad de säger nu med vad de sagt förr. Från att ha pratat om sina anställda i Nepal och hur de har räddat 600 barn, medger organisationen nu att det är Lighthouses anställda de har talat om och att de allra flesta barn inte räddats från bordeller.

Förtroendet för Love and Hope är allvarligt skadat, och det är så onödigt. Read the rest of this entry

Who Loves Nepal? Skandalerna kring Love and Hope

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Love and Hope, tidigare Love Nepal, har hamnat i stormväder efter att Aftonbladet och Expressen anklagat dem för att använda falsk marknadsföring, överdrifter och för att slösa med pengar. Vi diskuterar hur detta påverkar människors syn på bistånd och mission, och pekar på att den viktigaste frågan är hur barnen som riskerar att hamna i sexslaveri har det i allt detta.

Ladda ner MP3-filen här.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Är ”sälj allt ni äger” en bildlig uppmaning?

pexels-photo-259251

I en Facebook-kommentar till mitt förra inlägg om kommunitetsliv menade en person att egendomsgemenskap inte kan ses som helgelse. Då jag poängterade att Jesus uppmanar till egendomsgemenskap i exempelvis Luk 12:33 och 14:33 skrev personen:

Blir märkligt att tolka de där skriftställena bokstavligt på det sättet. Det är en illustration på att vi måste försaka allt för att följa. Det andra skriftstället handlar om att inte samla skatter här utan i himlen. Alltså poängen är att tänka efter på var ens hjärta är så man prioriterar rätt samla inte och åtrå inte. Det handlar inte om att ingen får äga det nödvändiga för att klara livet. 1 Tim 5:8

Jag menar att det tvärtom blir väldigt märkligt att tolka dem bildligt. I Luk 12:33 säger Jesus: ”Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör.” Det riktas enligt vers 22 till hans lärjungar. Orden om att sälja allt är en uppenbar parallell till Jesu uppmaning till den rike mannen i Matt 19, Mark 10 och Luk 18. Uttrycket återkommer även i Apostlagärningarna när inträdet i den urkristna egendomsgemenskapen beskrivs (Apg 2:44-45, 4:34-35).

Här ser vi ett första problem med att förstå dessa ord som bildliga. Dess första åhörare, lärjungarna, följde dem bokstavligen. Lukas är ju även författare till apostlagärningarna, så det är en medveten koppling mellan Jesu uppmaning till allt-säljande och lärjungarnas egendomsgemenskap. Att Lukas i evangelierna skulle använda det bildligt men sedan bokstavligt i apostlagärningarna är långsökt. Read the rest of this entry

Jag avskyr mitt svenska överläge

pass

En afghansk ung man har bott hos oss i veckan. Han lever i osäkerhet, som så många andra. Osäkerhet kring om han bedöms som värdig att stanna här. Tidigare har vi haft papperslösa i vårt hem som rakt upp och ned fått beskedet att de inte kvalar in. Deras beslut att lämna allt de visste om och ta sig någon annanstans var tydligen inte välgrundat, enligt svensk byråkrati. Dagligen umgås och arbetar jag med utsatta EU-medborgare som skyfflas omkring i våra städer utan någon verklig chans att starta sina liv här.

Själv får jag betalt för att studera och flänger så mycket att jag nyligen fått någon form av stammiskort på SJ. Jag har som längst arbetat ett år på halvtid i mitt liv, ändå har jag rest till andra sidan jorden och flera gånger semestrat runt i Europa. Svenskt pass. Alltid välkomnad.

Visst är det underligt, våra landsgränser. Att vi känner att vi har rätten att rita upp dem, och sedan låta människor lida och dö för vår rätt att bestämma vem som kan korsa den linje som inte egentligen finns där. Det är ingen naturlig mur att klättra över. Oftast skulle man kunna promenera eller i värsta fall simma över. Men inte i vår moderna idyll. Osynliga befästningar. Read the rest of this entry

Greg, mannen med 15.000 golfbollar

R1-07137-0053.jpg

Bönestund på gatan

Hej, det är åter min tur att dela med mig av något och denna gång kommer det att beröra en en händelse som bottnar i tillit.

Året var 2011, det var sommar, jag befann mig i Australien tillsammans med några vänner. Vi var mitt uppe i en resa där vi bestämt oss för att kasta oss i händerna på allt som är utanför hamsterhjulet och på så vis utmana vår kristna tro. Vi var ett par månader in i äventyret och befann oss på en trottoar som utgjorde vårt vardagsrum. På ena sidan om trottoaren stod det en massa parkerade bilar, däribland vår minibuss med slutkört batteri och två trasiga cylindrar. Parallellt med bilarna fanns det planterade träd som fick tjäna som vårt torkställ i kombination med alla spännband  som vi installerat bland dessa. Kläderna tvättade vi i handfatet på kundtoaletten vid en ganska närliggande mataffär. På den andra sidan av trottoaren så reste sig en enorm hög vägg  och gjorde att vårt tillhåll blev ganska gemytligt under de rådande förutsättningarna.

Read the rest of this entry

Lär känna dem som tigger

jag-och-doina-glada.jpg

Debattartikel publicerad i gårdagens Världen idag.

Per Ewert skriver på Världen idags ledarsida 26 april om hur samhället i allmänhet, och kristna i synnerhet, ska hjälpa människor som tigger. Han har flera goda poänger, men samtidigt skriver han saker som vi finner väldigt problematiska. Som engagerade i Stefanushjälpen har vi fått god insyn i tiggande människors liv och vill gärna sprida den kunskapen vidare.

Få skulle hävda att det är omöjligt att avgöra om deras vänner antingen är hederliga medborgare eller brickor i ett kriminellt nätverk. Ewert tycks därmed utgå därför att de tiggande inte är våra vänner när han skriver: ”Det är omöjligt att veta om tiggaren utanför butiken verkligen vill hjälpa sin fattiga familj därhemma, eller om han eller hon är en bricka i ett kriminellt nätverk.” I själva verket blir detta väldigt uppenbart när man har lärt känna dem som tigger.

I Stefanushjälpen arbetar vi alltid utifrån relationer. Om du vill hjälpa en person, lär känna honom eller henne. Bjud hem dem som tigger, ät och skratta tillsammans, be och inkludera dem i församlingen.  Read the rest of this entry

Reflektioner kring Agenda 2030

pexels-photo-235615.jpeg

Häromveckan var jag på fortbildningsdag med jobbet. Den handlade om FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, och hur vi som folkhögskola kan arbeta för dessa. Agenda 2030 handlar om social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet och tar upp bland annat fattigdoms- och hungersbekämpning, jämlikhet och klimatfrågor. Viktiga grejer, helt enkelt!

Superviktiga frågor och jag är väldigt glad och tacksam över att få arbeta på en skola som tar de här frågorna på allvar och som ger möjlighet till fortbildning kring det.

Under och efter dagen hade jag en hel del funderingar och det här blogginlägget innehåller en del av dem. Under dagen pratade jag och mina kollegor om skuld och skam kring miljöförstöring och att allt för mycket ansvar läggs på individen. Åsikterna om ifall skuld är en vettig grogrund för förändring gick isär, och alltifrån åsikten ”det hjälper inte att skuldbelägga individen” till ”vi förstör miljön med vårt sätt att leva och därför ska vi känna skam” lyftes.

Här började jag fundera kring vår kulturs oförmåga att hantera skuld. Vi vet att vi är skyldiga, att vi gör fel, men vi tar ofta avstånd från skuldbeläggande, för vi vet inte hur vi ska hantera skulden. En kultur som inte kan erkänna skuld kan inte heller erkänna förlåtelse, upprättelse och en väg framåt. Här tror jag att ett kristet förhållningssätt visar på en annan väg. Vi erkänner att vi har syndat, mot Gud och mot varandra, och vi tar också emot förlåtelse, av Gud och av varandra. Read the rest of this entry