Bloggarkiv
Den tidiga kyrkan var pacifistisk
Den katolske debattören Mikael Karlendal argumenterade i Dagen 17 mars för kristen vapenanvändning och militärtjänst. Han kallar detta för den ”traditionella kristna hållningen”. I själva verket var ickevåld och pacifism det dominerade synsättet i fornkyrkan, medan idén att kristna kan vara soldater inte vann inflytande förrän på 400-talet när statskyrkosystemen utvecklades.
Justinus Martyren skrev: ”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” Hans lärjunge Tatianus bekände: ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.”
Irenaeus av Lyon instämde: ”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem över hela jorden, förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”
Tertullianus skrev: ”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” Den Apostoliska Traditionen från 200-talet säger: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop].” Read the rest of this entry
Anders Gerdmars missade tillfälle att vederlägga katolicismen
Boken Guds Ord räcker av teologen Anders Gerdmar har skapat en del rubriker, Ulf Ekman tycker att det är ”lite tråkigt” att den ges ut och den flitiga bloggaren Mikael Karlendal håller på och sågar den i tusen blogginlägg. Båda dessa är fd evangeliska kristna som konverterat till katolicismen, och anledningen till att de är upprörda är förstås att Gerdmars bok argumenterar för varför evangeliska kristna inte ska bli katoliker. På hans sida står många av landets frikyrkliga ledare, inklusive Joakim Lundqvist, Stanley Sjöberg och vår egen Hans Sundberg.
Jag är naturligtvis enig med dem om att Gerdmar har rätt: romersk-katolska kyrkan har fel teologiskt och evangeliska kristna behöver absolut inte bli katoliker utan katoliker behöver snarare bli evangeliska. Gerdmar uttrycker detta sakligt och kunnigt i boken och är noga med att inte gå till överdrift eller spekulationer utan återge romersk-katolsk lära på ett korrekt sätt.
Dock så tycker jag att boken har en allvarlig svaghet, nämligen att grundtesen som gett boken sin titel inte försvaras tillräckligt. Att Guds Ord räcker är det väsentligaste som måste slås fast för att bemöta romersk-katolska efterbibliska läror som illegitima. Men till stor del ägnar sig Gerdmar åt cirkelresonemang genom att utgå från det han vill leda i bevis – att Skriften är den högsta auktoriteten – och försvara det genom att hänvisa till Bibelord. Det finns istället bra historiska och filosofiska argument för varför vi inte kan lita på att läror som i skriftlig form dyker upp först på 300- eller 1100-talen (såsom lärorna om Marias himmelsfärd eller att det finns just sju sakrament) är apostoliska. Gerdmar nosar på de argumenten men utvecklar dem inte tillräckligt. Read the rest of this entry
Jesus var också flykting – föreläsning på ALT
ALT-apostlar on fire!
Förra veckan hade jag den stora äran att få föreläsa på Akademi för Ledarskap och Teologi om min och Stefan Swärds kommande bok Jesus var också flykting. Jag snackade om vad Bibeln säger om flyktingskap och migration och hur kristna har tänkt kring detta genom kyrkohistorien, med både bra och dåliga exempel. Mot slutet pratade jag också om hur kristen främlingsfientlighet till största delen består av liberalteologi, vilket märks tydligt i deras bibelläsning. Presentationen jag använde finns här, och hela föredraget går att se här:
Jesus var också flykting kommer 8 april på XP Media och går att förhandsbeställa redan nu på den här länken. Där finns även den officiella baksidestexten: Read the rest of this entry
Hur Konstantin förstörde kyrkan – inblick i min kommande bok
Boken!
Precis innan jul blev jag klar med bokmanuset för Charismactivism: Combining Miracles, Evangelism, Peace and Justice. Det här är boken som jag skriver för ett amerikanskt kristet förlag och som förut hade arbetsnamnet Ancient Miraculous Jesus Hippies. Den handlar om det som den här bloggen handlar om – hur frälsning, mirakler och aktivism hänger ihop – och utforskar detta med både Bibelstudium och en rejäl dos kyrkohistoria.
Mer info om boken kommer släppas allteftersom utgivningen närmar sig, men jag skulle redan vilja bjuda på ett liten inblick i boken, översatt till svenska av författaren själv:
Konstantin var inte så intresserad av teologi – han tillbad det som funkade och hade från början inga problem med att dyrka både Jesus och de romerska gudarna. Han var ett stort fan av solguden Apollo, och Konstantinbågen som byggdes efter hans seger över Maxentius är fullspäckad med avgudar. Detta hindrade dock inte kyrkohistorikern Eusebius att kalla kejsaren ”en segerrik erövrare i Guds tjänares församling”. Read the rest of this entry
Evangelisation i EFK – då och nu
Den här terminen har jag gått kursen Evangeliska frikyrkans historia och teologi på Örebro Missionsskola. Mitt avslutande PM är en analys av hur man såg och ser på evangelisation i EFK:s modersamfund respektive i dagens EFK. Min slutsats är att EFK till stor del har övergivit de evangelistutbildningar och väckelsemöten som lade grunden till modersamfundens framväxt, och jag tycker – likt Mikael Hallenius och Rickard Cruz som jag har intervjuat – att det borde återuppväckas. Här kan du ladda ner PM:et som PDF: Evangelisation i EFK – då och nu. Jag skriver ut hela texten nedan också (källor finns dock endast i PDF:en).
Evangelistutbildningarna i EFK:s modersamfund
I sin begynnelse var både Örebromissionen (ÖM) och Helgelseförbundet (HF) pionjära missionsrörelser. Båda förkastade samfundsbeteckningen under de tidigaste decennierna medan de betonade yttre och inre mission, där det förra syftade på utlandsmissionen och det senare handlade om evangelisation inom rikets gränser. För detta syfte utbildades evangelister inom både ÖM och HF som fick till uppdrag att predika evangeliet och ”väcka” de andligt avsomnade i Sverige.
I Örebro Missionsförenings protokoll 16 januari 1894 kunde man läsa: ”Bref upplästes fr. systrarna Elma Lindborg och Lilly Lindkvist, hvilka under sitt arbete vid Finspong i Östergötland sett omkr. 50 syndare frälsta redan i år […] Från systrarna Alma och Klara hade ingått en helsning. Dessa två hade varit vittne till stora väckelser.”
Missionsföreståndare John Ongman startade i början av 1900-talet en evangelistmission, och 1908 anmärkte han att de hade 100 evangeliserande ”stridsmän”, varav hälften hade tillkommit det året.
Inom Helgelseförbundet började evangelister utbildas 1890 på Smedstorp (och sedermera Götabro), som efter att kursen hade avslutats sändes ut över landet med fokus på ”de mörka fälten”, det vill säga områden utan frikykoförsamlingar i exempelvis Halland, Bohuslän och Västergötland. Read the rest of this entry
Münsterupproret och den självmotsägande våldsamma anabaptismen
Burar längs med S:t Lamberti kyrka som katolikerna hängde upp Münsterrebellerna i efter att de torterats
I mitt förra blogginlägg kontrasterade jag de medeltida katolikernas och magisteralprotestanternas statskyrkoteologi som motsatte sig religionsfrihet och tvingade människor till lydnad genom våld, med anabaptisternas frikyrkoteologi som förespråkade religionsfrihet, frivilligt lärjungaskap och pacifism. En person kommenterade: ”Så ”frikyrkan” är helt oskyldig? Det här är vad dina anabaptiska vänner ställde till med”. Länken går till Wikipediaartikeln om Münsterupproret 1534-1535, när ett gäng radikala och apokalyptiska kristna tog kontroll över den tyska staden Münster med våld, införde kommunism, tvångsmässigt troendedop och polygami, och besegrades till slut av katolska arméer som torterade och avrättade upprorsmakarna.
Händelsen tas upp i de flesta historiska verk om anabaptismen, och Jonas Melin som är kontaktperson för Nätverket Anabaptist har kallat det för anabaptismens Knutby. Flera katoliker och lutheraner som jag diskuterat med, inte bara killen skrev kommentaren ovan, har tyckt om att hänvisa till detta för att på nåt sätt visa att vi anabaptister är lika goda kålsupare vi. Här ska vi inte försöka framställa det som att vår kyrkosyn är bättre, för även pacifistiska och statskyrkoförkastande biblicister kan tydligen upprätta våldsamma, obibliska stadskyrkor… eller?
Det kan tyckas aningen självmotsägande att en teologi som avvisar våld och religionstvång skulle kunna använda våld och religionstvång. Och så är det, därför att Münsterupprorets ledare, Jan Matthys, förkastade anabaptismens pacifism och statskyrkokritik. Det var därför han upprättade an apokalyptisk, auktoritär stadsstat med våld och kallade den för det Nya Jerusalem, och menade sig själv vara Gideon.
Detta var sju år efter att ledande schweiziska anabaptister hade samlats i Schleitheim och kommit överens om sju gemensamma principer, vilket inkluderade ickevåld och att inte engagera sig i statens aktiviteter. Schleitheimbekännelsen kom att bli det viktigaste anabaptistiska trosdokumentet. Alla dagens anabaptister – mennoniter, hutteriter och amish – härstammar från den pacifistiska Schleitheimrörelsen. De använda själva inte begreppet ”anabaptister” eller ”wiederteufer” – vilket betyder omdöpare – utan kallade sig generellt för bröder eller kristna. Read the rest of this entry
Mikael Karlendals bristfälliga argument för katolicismen
Mikael Karlendal. Bild från Twitter
Den före detta pingstpastorn Mikael Karlendal gör en Ekman och konverterar till katolicismen efter ett snabbt uppehåll som pastor i EFS. Det är inte alls förvånande utifrån mycket av det han skrivit det senaste året, artikelserien om Maria i Världen idag uttryckte vart han var på väg väldigt tydligt. Medan jag och Karlendal tycker olika på flera punkter har jag uppskattat hans kamp mot liberalteologi och sekularism, något han säkerligen kommer fortsätta med som katolik, och jag hoppas att han också kan få positiv inspiration när det gäller miljö och rättvisa av Franciskus, och möjligtvis en än mer välkomnande attityd gentemot egendomsgemenskap som vi hade en bloggdust om för några år sen (om han inte redan fått det).
I blogginlägget där han annonserar konverteringen så anger han också massa skäl till varför katolska kyrkans lära är sann och varför egentligen alla evangeliska kristna ska bli katoliker. Flera av hans argument lider av deduktiva och historiska brister, och jag skulle vilja som god restorationist bemöta några av dem:
Hur länge är traditionen muntlig?
Karlendal kritiserar idén om Sola Scriptura inte för att han ifrågasätter Bibeln som Guds Ord, utan för att Bibeln ska vara ”Kyrkans bok som ska läsas i Kyrkan och med Kyrkan och under ledning av Kyrkans läroämbete”. Han pekar på det Paulus skriver i 2 Thess 2:15: ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.” Karlendal skriver: ”Bibeln är inte tänkt att vara högsta auktoritet – en bok kan nämligen inte prata och svara på frågor om hur den ska tolkas. För det behövs en levande röst.” Read the rest of this entry
Restorationism – ett bibliskt sätt att se på kyrkan
Restorationism, eller kristen primitivism, är idén att kyrkan ska se ut som den gjorde från början när Jesus grundade den, och är nåt jag har utgått från ända sedan jag blev frälst men jag visste inte vad det hette förrän för nåt år sen. Vi restorationister menar att kyrkan hamnar snett ibland och att vi ska kolla på vad Jesus och apostlarna gjorde och sa för att hamna på rätt kurs igen. Det är därför vi ibland pratar om apostolisk kristendom, eller bibliskt lärjungaskap.
Alla kristna tänker inte så här. Vi har romerska katoliker som har en mer evolutionär syn på kyrkan, de erkänner att den har förändrats sedan apostlarnas dagar men menar inte att det nödvändigtvis är till det sämre. När Petrus Lombardus på 1100-talet kommer på att det finns sju sakrament så är det enligt katoliker inget problem att ingen någonsin någonstans tidigare har talat om sju sakrament, för kyrkan utvecklas under den Helige Andes ledning.
De flesta ortodoxa å sin sida är kritiska till att katolikerna plötsligt kan komma på nya läror, de menar sig stå för apostolisk kristendom i och med att de tryckt på stoppknappen på tidtagaruret och beter sig fortfarande i stora drag som de gjorde på 400-talet. Dock innebär ju det att de stannat klockan 400 år för sent, och mycket av den korrupta och våldsamma statskyrkokristendom som kännetecknat katolska kyrkan har i alldeles för hög grad även representerat öst. Read the rest of this entry
”Egendomsgemenskap är det bästa sättet att följa Jesus”
På tågstationen i Hannover!
Efter en två dygns lång tågresa kom jag och min vän Hillevi till Jesus Army i Storbritannien, närmare bestämt kommuniteten Holy Treasure i den lilla staden Kettering. Huw Lewis, som leder Kettering-församlingen och är en av fem apostoliska ledare för hela kyrkan, hämtade upp oss på tågstationen och då det var söndag tog han oss till söndagsmötet som hålls i en kommunal lokal som församlingen får hyra. Det är ett klassiskt frikyrkomöte med karismatiskt fokus och bön för helgelse och förnyelse.
Texten var lämpligt nog Apostlagärningarna 2, och för en gångs skull så fick jag höra den utläggas av någon annan utan att egendomsgemenskapen i versarna 44 och 45 hoppas över eller ifrågasätts, tvärtom var budskapet ”OK, egendomsgemenskapen har vi, nu behöver vi mer tecken och under!”
Efter mötet åkte vi till kommuniteten och hade kyrklunch! Det är en fantastiskt trevlig tradition som jag också erfor i Sydafrika när jag besökte Francis Shongwe – pastorn som uppväcktes från döden 2003 – och hans församling. Kyrklunch tycker jag är så mycket vettigare än kyrkfika eftersom det oftast är lunchtid efter söndagsmötet, och det är så mycket gemytligare (och oftast nyttigare). Efter maten lärde vi ut svenska lekar till barnen och hängde med de andra församlingsmedlemmarna. Read the rest of this entry
Bokrecension: Middag med Jesus av Rickard Cruz
Idag på skärtorsdagen skulle jag vilja rekommendera en mycket bra bok om Herrens måltid, aka Nattvarden, nämligen Middag med Jesus av Rickard Cruz. Rickards bok har skapat en del debatt i tidningen Dagen och i den kristna bloggosfären, då dess huvudtes om att Herrens måltid egentligen är en riktig måltid med riktig mat är något kontroversiell inom en hel del kyrkliga kretsar. Rickard har själv gjort en liten sammanställning av recensioner, hyllningar och kritik för den som är intresserad.
Det är ingen hemlighet att jag gillar boken, jag gjorde en videointervju med Rickard redan för ett år sedan om dess budskap och skrev ett inlägg för några veckor sedan där jag beskrev mina första intryck av den sedan jag skummar igenom den under mitt besök i en husförsamling i Malmö. Nu har jag faktiskt läst den, och tycker fortfarande att den är väldigt bra 🙂
Rickard är en passionerad Jesuslärjunge som brinner för evangelisation, Bibelläsning och väckelse och han har precis som jag insett att enkla, bibliska församlingar som vem som helst egentligen kan starta och driva är nyckeln för detta. Hans teologiska grundsyn är att dagens församling ska återgå till urkyrkans modell (vilket på krångelspråk kallas restorationism eller kristen primitivism) vilket förstås är rätt logiskt eftersom Jesus självfallet formade församlingen såsom Han ville ha den.
Den bärande frågeställningen i Middag med Jesus är således ”Vad säger Bibeln om Herrens måltid?”, och Rickard argumenterar för att den bibliska nattvarden var en riktig måltid – där brödet inledde och vinet avslutade kalaset – och utan att döma de som firar nattvard med pyttekex och miniklunk runt ett altare så framför han de många fördelar som finns med att se måltiden i hemmet som församlingens bas snarare än ritualen i kyrkobyggnaden.
Kommunitetsliv är inget nytt
Kommuniteten Oikos i Göteborg, där jag hängde i helgen 
Kontaktannons publicerad i Dagen och Sändaren:
Vid månadsskiftet februari—mars sedan åtta år tillbaka möts människor från olika delar av landet, i olika skiften av livet men med en gemensam längtan: ett vardagssammanhang där det är enklare att vara kristen.
Träffen är en bön om att Gud ska bana inre och yttre vägar för dessa sammanhang att bli till. Det är en möjlighet att nätverka och knyta nya kontakter och för mer rutinerade kommuniteter att utbyta erfarenheter med varandra. Under sammankomsterna slås vi av hur unikt och naturligt ekumenisk vår mötesplats är. Från skilda samfund och med olika församlingstillhörigheter sluter vi upp för att under några dagar dela tankar om liv i Kristi efterföljd i vår vardag.
Kommunitetsliv är inget nytt, redan i Apostlagärningarna ser vi hur den tidiga kyrkan levde tillsammans dagligen, delade jämlikt på sina ägodelar och använde sina hem för bön och nattvard. På 200-talet gick män och kvinnor ut i öknen för att fasta, söka Gud och leva enkelt. Till Sverige kom klostren på 1100-talet. Under tiden den lutherska reformation pågick under 1500-talet, tvingade statsmakten alla kloster att lägga ned verksamheten och en lucka uppstod i svensk kyrklighet som inte riktigt kunde fyllas förrän på 1900-talet och framåt, när traditionella kloster tillsammans med fristående kristna kollektiv och kommuniteter växte fram.
Kloster, kommuniteter och andra närboendegemenskaper har i tusenden år varit frizoner i världen, växtplatser för det inre livet, träningsarenor för den gemenskapsutopi vi hoppas på och det ”ljus på berget” som Jesus talar om i Bergspredikan.
Hur Hela Pingsten kan bli en kyrklig folkrörelse
Hela Pingstens vision är att dagens kristna återuppväcker den bibliska kyrkan så som den såg ut i början, på pingstdagen år 33, som den är beskriven i Apostlagärningarna:
De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen , brödsbrytelsen och bönerna. Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov. Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg 2:42-47)
Detta inkluderar apostolisk undervisning (v. 42), många under och tecken (33), ekonomisk utjämning (44-45) och daglig evangelisation (46-47). Som jag brukar säga, tecken och under förenat med fred och rättvisa. Och evangelisation. Och pingstens ytterligare fyra ben. Hm, får fundera på en klatschigare slogan.
I vilket fall, mitt budskap har varit ända sedan den här bloggens födelse för sex år sedan att många restorationistiska (eller apostoliska) rörelser fastnat i att försöka uppväcka en aspekt av pingsten: pingströrelsen fokuserar på andedopet och de mirakulösa andliga gåvorna, anabaptismen och den nymonastiska rörelsen fokuserar på fred och rättvisa, och så vidare. Detta trots att de flesta av dessa rörelser från början ville uppväcka hela pingsten, och det är det jag också vill. Det är på intet sätt en ny tanke, jag håller på och skriver en kyrkohistorisk bok om kristna rörelser som förenar frälsning, mirakler och aktivism och de är sannerligen många! Jag har ju till och med gjort en halvtimmes lång video där jag berättar om många av dem. Read the rest of this entry
Pandita Ramabai – den andedöpta kvinnorättskämpen
Dag till ära talar jag och prästen Michael Rastas i ovanstående videoklipp om Pandita Ramabai, en av de första pingstvännerna som brann för Jesus, diakoni och kvinnors rättigheter. Hon grundade Mukti Mission i Puna som hjälpte hemlösa, ogifta gravida kvinnor och föräldralösa flickor, och hon kämpade för att kvinnor skulle få rätt till utbildning. 1905 utbröt en pingstväckelse på Mukti där bland annat en ung flicka som inte kunde engelska började tala flytande engelska när hon talade i tungor. Ramabai var också en passionerad evangelist som förde många till tro på Jesus. Jag drar paralleller från Ramabais liv till kvinnor som moder Theresa, Malala och Heidi Baker.
För mer info om Mukti Mission och hur ni kan stödja dem, gå in här.
Läs gärna också min artikel om Pandita Ramabai på min engelska blogg.
Antika mirakulösa Jesushippies
Jag har många strängar på min lyra: pluggar freds- och konfliktstudier, är med och leder en husförsamling, leder en biståndsorganisation, leder en aktivistgrupp, en evangelisationsgrupp och skriver blogginlägg, debattartiklar, håller föredrag och så vidare. Men! Ett av mina coolaste projekt som sker i det tysta är boken jag skriver för ett amerikanskt förlag: Ancient Miraculous Jesus Hippies!
Bokens tes är att den sanna profetiska kyrkan genom tiderna förenat mirakler med aktivism för fred och rättvisa. Det finns mängder med kristna rörelser som gjort detta i kyrkohistorien, och många av dem har varit underdogs medan den institutionella kyrkan ägnat sig åt förföljelse, korståg, framgångsteologi och andra dumheter.
Exempel på karismatiska aktiviströrelser är den prekonstantinska fornkyrkan, ökenväckelsen, klosterrörelsen, franciskanerorden, valdensarna, anabaptisterna, gråkoltarna, de tidiga pingstvännerna, Jesusfolket, Vineyard och Iris Global.
I somras talade jag om flera av dessa rörelser i ett föredrag på festivalen Frizon, titulerat ”Karismatisk aktivism i Andens kraft”. Här kan ni lyssna på det:
Här är anteckningarna till föredraget.
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
