Därför slutade jag som kristen bära kors

kors-6

Ska samhället kunna diktera vilka kläder och symboler vi är tillåtna att bära? Är det vårt yttre som bestämmer vem vi tillhör, vilka vi är? Kan ett korshalsband i guld bli en fasad vi gömmer oss bakom?

Jag har varit kristen hela livet och därmed burit kors hela livet. Som barn och tonåring gjorde jag hela frikyrkogrejen: Jag var på konferenser och läger, engagerade mig i ungdomsarbetet i min stad och gjorde mitt bästa för att leva föredömligt. Jag var en skötsam, engagerad tonårstjej med goda intentioner och ett korshalsband i guld. Jag såg kristen ut men mitt hjärta var dött. Kallt. Förstelnat. Jag kämpade med beroenden, kunde inte förlåta och var livrädd för vad folk tyckte om mig. Dessutom hade jag stora problem med att älska Gud. Hur klarade man av att älska honom? Jag såg att somliga uppriktigt gjorde det – själv kände jag mig som världens hycklare när jag i lovsången sjöng ”Jesus jag älskar dig” och ”jag ger dig mitt liv”. Jag ville mena det jag sjöng men kunde inte. Inte på riktigt.

En dryg månad innan min artonsårsdag hände något märkligt, något som förändrade mitt liv totalt. Jag mötte den Gud jag pratat om hela mitt liv. Den Gud jag med mitt korshalsband velat representera. Det var inte ett fridfullt möte á la frikyrkoskidläger* med mysig stämning, tända ljus och en söt liten tår som långsamt rinner nedför kinden. Det var ett vilt möte med Guds råa kärlek och kraft på ett sätt som skakade mig till ande, själ och kropp. Det förändrade allt.

Read the rest of this entry

I alkohol finns inget ljus

img_8615.jpg

Alkoholen. Det finns tusen olika sätt att beskriva den och vad den gör. Den lockar och smickrar samtidigt som den sårar och trasar sönder. Som ormen i paradiset kommer den med vackra löften, men skickar dig istället rakt ner i avgrunden, till döden. Död i form av olyckor, trasiga relationer, övertramp och ångest.

Den viskar i ditt öra att ”dricker du mig så kommer du få mycket roligare. Konsumera mig så ska jag lätta på dina smärtor. Älska mig så ska jag få dig att glömma förra helgens misstag.”

Men den bedrar. Den är gjord för att vi ska vilja ha mer. Den är ett gift som förvrider vårt inre och tar fram våra mörkaste sidor. En kväll som börjar med skratt och musik slutar i en morgon där du vrider dig i ångestplågor medans minnena från natten börjar uppenbara sig. Read the rest of this entry

Människor som ser den andliga verkligheten

Bloggdesign av David Wellstam

Bloggdesign av David Wellstam

Min vän David Wellstam håller just nu på med en bloggserie om seers eller siarprofeter: människor som på ett tydligare sätt än många andra kan se änglar, demoner och andliga skeenden runt omkring sig. Det är en gåva som är väldigt missförstådd av både ickekristna och kristna, och flera av dem som har gåvan vet inte hur de ska hantera den eller berätta för andra om den. Att David och de andra ”seers” som har bidragit till serien lyfter på locket och redogör för den bibliska beskrivningen av siarprofeter, svarar på invändningar och delar egna fantastiska vittnesbörd tror jag är oerhört viktigt.

Jag rekommenderar er verkligen att läsa hela serien själva, men i detta inlägg tänkte jag erbjuda lite highlights från Davids undervisning och vittnesbörden som ”Philippa”, Kajsa och Karin delar om sina gåvor.

Från del 1 – Introduktion

Ordet ”siare” (eng: seers) i våra biblar kommer från de två hebreiska orden ro’eh (att se) och chozeh (profetisk vision).* Vi ser i andra versen ovan att Israels folk med tiden slopade distinktionen mellan siare och profet och kallade dem båda för profet. Siare och profet ligger nära varandra, och deras tjänst överlappar i mycket. Siarprofeten är en profet med betoning på det visuella. Jag återger James Golls lista med 12 olika profettjänster här, där siarprofeten är en av dem (kallas dreamers and visionaries där).

Min definition:

”En seer är församlingens profetiska ögon och mottar främst visuell kommunikation från Gud och ges himmelska uppenbarelser och erfarenheter.”

Read the rest of this entry

Tomrummet som endast Jesus kunde fylla

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Nyfrälsta Natalie berättar om hur hon sökte frid, mening och frihet från psykisk ohälsa i en rad olika former av nyandlighet, men att det hon sökte endast fanns hos Jesus. Som C.S. Lewis skrev: i oss finns ett Gudsformat hål. Att vi alla längtar efter något som denna värld inte kan tillfredsställa, visar att vi är skapade för en annan värld.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Vad är sanning?

what_is

Quod Est Veritas?

Svettpärlor tränger fram genom porerna på den nötta huden av en krigare. Dem förstör fräschhetskänslan av nytvättade kläder och även kroppen som hade smorts med de där dyra väldoftande oljorna efter morgonbadet. Det är inte värmens fel utan adrenalinet som obarmhärtigt pulsar ut i kroppen likt slagen av timpani-pukorna i Richard Strauss  “Sonnenaufgang”. Blodådrorna vid tinningen har svällt upp och förvandlats till förvridna mörkblå daggmaskar. Det var ju inte sådana här problem som han skulle ha att göra med, tänkte han tillsammans med alla andra tankar som slogs för att få hans totala uppmärksamhet. Framför sig har han den där märkliga mannen i trettioårsåldern. Han observerar att mannen har märken i ansiktet efter slag och blekheten vittnar om en turbulent natt.

Det börjar bli svårt att svälja, gommen känns torr. Tanken på att vinet och frukterna på silverfatet väntar på honom i skuggan i palatsträdgården gör honom ännu mer frustrerad. Igår morse låg han vid samma tidpunkt på den nya divanen från Florens. Tjänarna hade burit ut och ställt även den i trädgården för mer än två timmar sedan. Han suckar djupt och kvicknar till ur dagdrömmandet med ett litet ryck då folkmassan utanför börjat skrika slagord igen. Den där mannen som folket verkar ha retat upp sig på så förfärligt står fortfarande kvar på precis samma plats, som en lydig hund – tänkte han. Men blicken han gav var allt annat än lydig. Han kände igen den, han hade sett den förr – men var. Hjärtat slog fortfarande hårt och intensivt från insidan av den vältränade bröstkorgen så att det syntes på utsidan av kläderna. Hans ärr som gick längs vänstra sidan av bröstet värkte i samband med den tunga hjärtklappningen. Det var då han mindes. Ett fälttåg för många år sedan i Germania, den tiden innan han blivit befordrad till Praefectus urbis. Framför sig hade han en germansk hövding på knä som visste att han snart skulle komma att avrättas. Hans bundsförvanter låg i hundratal runt omkring honom, nedhuggna i leran. Även fast han förlorat nästintill allt, och snart även sitt liv så var det som att han med sin blick talade om att han ändå hade vunnit. Till och med då gladiuset trängde in i hans kropp och livet började lämna honom så höll han kvar blicken tills dess att han sjönk ihop.

Åter igen påminde folkmassans aggressivt eskalerande slagord att han måste agera. Han hade redan fått varningar från Rom, skulle det ske fler upplopp så var hans position i fara, tanken om att behöva bli legionär igen fick det att knyta sig i magen. Huvudet kändes som att det skulle implodera av spänningarna. Mannen, han med den där blicken, heter tydligen Jesus och är en alldeles vanlig jude. Massan av människor utanför skanderar att han ska avrättas då han kallar sig för kung. Han är sannerligen provocerande med sina konstiga motfrågor och märkliga svar, men mer än så är det inte, han har inte gjort något som han kan dömas för. Read the rest of this entry

Kan man leva som apostlarna?

Jag var en Söndagskristen.
Jag var trött på att sitta i en kyrkobyggnad varje Söndag. Jag var trött på att lyssna på predikan efter predikan. Trött på att se människor på scenen vara använda av Gud, men aldrig jag. När jag läste i apostlagärningarna kändes det alltid som att det var något som saknades, mitt liv såg inte alls ut som Paulus, Petrus eller Stefanus, inte ens nära. Ändå var det just detta livet Jesus kallade oss till precis innan han lämnade jorden.

Något saknades i mitt liv. Men inte bara i mitt liv, utan de flesta kristna som jag kände var på samma nivå som mig. Vart gick det snett? Hur kom det sig att alla pratade om att leva som Bibeln lär, fast de flesta inte ens var i närheten av livet apostlarna levde? Kanske var det bara jag som tog Bibeln på för stort allvar? Jag var förvirrad. Besviken. Uppgiven. Det fanns ingen som kunde visa mig rent praktiskt hur man levde det livet. Den enda hjälp jag hade var en predikan varje Söndag som var bortglömd redan på Måndag.

Detta var mitt liv för 5 år sedan. Jag var 20 år och säker på att Gud hade en större plan med mitt liv än detta. I min jakt efter äventyr med Gud började jag söka på internet efter människor som var inne på samma spår. Där fann jag bland annat Francis Chan och Simon Ådahl. Min längtan växte sig starkare.

Vändpunkten kom när jag hittade videon Miracles in Sweden.

Read the rest of this entry

Vad avgör den moraliska kompassen och vad är alternativen?

När jag var 19 år gammal och på riktigt började undersöka de olika världsbilderna ordentligt blev en sak tydligt; konsekvenserna vi drar ut från varje världsbild säger någonting om den. Om vi till exempel tar karma-tanken så går den ut på att det vi ger ut kommer tillbaka och den livssituation vi är i har vi förtjänat genom hur vi levde i vårt förra liv. På vissa sätt kan det ju låta rimligt, att vår livssituation till stor del avgörs av våra egna val. Men granskar vi det närmare så kan det bli märkligt. Om då en fyraårig tjej från Nepal säljs som sexslav till en bordell i Indien för att hennes föräldrar är så fattiga – är det för att hon i sitt förra liv levde moraliskt förkastligt? Har hon alltså förtjänat sin situation? Det här säger något om hur en idé leder till en viss konsekvens och där vi måste ta ställning till både idéerna och handlingarna de leder till.

När vi ska försöka reda ut frågan ”Finns det rätt och fel rent objektivt?” så kan vi börja med att titta på alternativen:

  1. En moral som är helt subjektiv
  2. En moral som är gemensam för varje kultur (kulturrelativism)
  3. En moral som är objektiv och som gäller för alla människor

1 –  Subjektiv moral – Det som är rätt för dig är rätt för dig och det som är rätt för mig är rätt för mig. Här bestämmer var och en över sin egen moral. En ganska postmodern tanke. Var och en gör som den känner för och ingen kan kritisera någon annan. Väldigt vanlig i Sverige och verkar ju väldigt tolerant till en början. Tills man skrapar lite på ytan.

Om du stjäl min dator kommer jag inte längre tycka att det är okej att det ”är rätt för dig”. Det är ju fortfarande fel för mig och det trumfar på något sätt över. En del säger då: ”så länge man inte skadar någon annan” så kan man ha sitt eget rätt och fel. Problemet är ju när vi inte är överens om ifall någon har blivit skadad eller inte. Vems definition gäller och hur bevisar du att du har fått ett krossat hjärta för att den man älskar varit otrogen? Varför skulle ”otrogen” ens vara något som är fel? Read the rest of this entry

Simon och Örjan: Mirakler i Sverige och Finland

Simon Ådahl och Örjan Armgren gästar podcasten Mer än bara ord och delar med sig av vittnesbörd om vad Gud gör i Sverige idag. Hör hela poddavsnittet här.

Varför växer Bruderhof när Jesus Army krymper?

Idag har jag och Sarah för första gången besökt Bruderhof. Deras Peckham Community i centrala London är en nystartad missionskommunitet bestående av två familjer och tio studenter. Då jag bott hos Jesus Army sedan augusti förra året och Sarah precis avslutat en tvåmånadersvistelse där var vi väldigt nyfikna på vilka paralleller och skillnader som finns mellan de två rörelserna. I synnerhet kommunitetsledaren Tom Kleinsasser gav oss flera värdefulla upplysningar som gör att jag vågar mig på några generella jämförelser som som sträcker sig längre än Peckham.

Båda är evangelikala, bibelbetonande rörelser. Båda praktiserar fullständig egendomsgemenskap i sina kommuniteter och centrerar församlingslivet kring dem. Kommuniteterna rymmer familjer såväl som singlar och är tämligen stora. Vissa är ute på landet, andra i städer. De driver egna, sociala företag och vill rikta sig utåt mot samhället. Tyvärr är båda även patriarkala och låter inte kvinnor vara ledare (även om Jesus Army håller på att förändras på den punkten). Båda har en säregen subkultur och är relativt små samfund: Jesus Army har 1500 medlemmar medan Bruderhof, internationellt, har 2700.

Så till skillnaderna. Jesus Army är betydligt mer karismatiska än Bruderhof och har varit mycket mer involverade i gatuevangelisation, även om det tyvärr har dragits ner kraftigt det senaste decenniet. Jesus Army är yngre och är enligt mig och Sarah mer känslobaserade än teologiskt förankrade. Bruderhof är mer konservativa, vilket syns tydligt i och med att kvinnorna måste ha långklänning och huckle. De är även uttalat pacifistiska och anabaptistiska medan Jesus Army enbart säger att de inspireras av anabaptismen. Read the rest of this entry

Reflektioner kring Agenda 2030

pexels-photo-235615.jpeg

Häromveckan var jag på fortbildningsdag med jobbet. Den handlade om FN:s mål för hållbar utveckling, Agenda 2030, och hur vi som folkhögskola kan arbeta för dessa. Agenda 2030 handlar om social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet och tar upp bland annat fattigdoms- och hungersbekämpning, jämlikhet och klimatfrågor. Viktiga grejer, helt enkelt!

Superviktiga frågor och jag är väldigt glad och tacksam över att få arbeta på en skola som tar de här frågorna på allvar och som ger möjlighet till fortbildning kring det.

Under och efter dagen hade jag en hel del funderingar och det här blogginlägget innehåller en del av dem. Under dagen pratade jag och mina kollegor om skuld och skam kring miljöförstöring och att allt för mycket ansvar läggs på individen. Åsikterna om ifall skuld är en vettig grogrund för förändring gick isär, och alltifrån åsikten ”det hjälper inte att skuldbelägga individen” till ”vi förstör miljön med vårt sätt att leva och därför ska vi känna skam” lyftes.

Här började jag fundera kring vår kulturs oförmåga att hantera skuld. Vi vet att vi är skyldiga, att vi gör fel, men vi tar ofta avstånd från skuldbeläggande, för vi vet inte hur vi ska hantera skulden. En kultur som inte kan erkänna skuld kan inte heller erkänna förlåtelse, upprättelse och en väg framåt. Här tror jag att ett kristet förhållningssätt visar på en annan väg. Vi erkänner att vi har syndat, mot Gud och mot varandra, och vi tar också emot förlåtelse, av Gud och av varandra. Read the rest of this entry

Vad jag lärde mig på Filippinerna

Gud har en förmåga att kunna ta en till platser och sammanhang man minst hade kunnat ana, för att lära en något eller låta en träffa människor som han vill att man ska träffa. Jag var ungdomspastor, fullt upptagen med kyrkliga aktiviteter och verksamheter, och jag älskade mitt jobb – kanske lite för mycket. Jag hade framtiden utstakad för mig, trodde jag, och såg ungdomspastorstjänsten bara som ett första steg i en ”andlig karriär”. Men så helt plötsligt drog Gud undan mattan under fötterna på mig (så kändes det i alla fall även om det inte var något särskilt som hände) och jag hade ingen aning om vilken riktning han ville att jag skulle gå… Fortfarande kvar i rollen och tjänsten i kyrkan fick jag ett tillfälle att åka till Filippinerna 3 månader. Eftersom jag var osäker på vad Gud ville med mitt liv tog jag chansen att åka bort ett tag. Så sommaren 2008 packade jag min väska, tog tjänstledigt och åkte till Filippinerna för att hänga med en gammal missionär vid namn Kenneth och se vad Gud gjorde på andra sidan jordklotet.

Det blev de 3 månader av mitt liv som troligtvis mest av allt har präglat mitt liv med Gud och min syn på andlig tjänst. Jag visste inte att jag behövde ”skalas”. Att jag behövde komma tillbaka till vad allt egentligen handlar om. Att jag fastnat i en roll och behövde få nya perspektiv. Men det blev jag varse under de här månaderna… Dessutom fick jag på köpet med mig en helt ny syn på vad församlingen egentligen är för något.

Missionären Kenneth var en galning. I positiv bemärkelse! Han var galen i Jesus, men hade inte så värst mycket till övers för religiositet och yttre former. Det blev en chock för den unge ungdomspastorn från Sverige som trodde att han visste hur det här med församling och kristet liv skulle gå till. I den mannen såg jag ett liv med Jesus som jag blev avundfrisk på (en gammal kyrkoherde har lärt mig att man som kristen inte ska bli avundsjuk). Han levde ett enkelt liv. Han gick inte alltid till kyrkan på söndag. Han sa alltid precis vad han tyckte, både smärtsamma (men nyttiga) och uppmuntrande saker. Han älskade Jesus, och han hörde Guds röst i sitt vardagsliv. Han fick igång andra människor att tjäna Gud och vinna människor, och det var inte få församlingsledare och pastorer som kom till honom för vägledning och mentorskap. Han blev också – och är fortfarande – en mentor för mig.

Jag åkte ut och ville se väckelse! Men väckelsen såg inte ut som jag hade tänkt mig, så jag missade den nästan. Den var inte något superandligt skeende som bara flöt fram utan att någon kunde motstå den. Den ägde rum i vanliga människors liv, på stampade jordgolv ute i hyddor, mitt i en del svårigheter (och förföljelser i vissa muslimska delar av landet), från hus till hus (inte stora arenor) och helt utan superstjärnor till predikanter! Den innebar målmedvetet arbete. Read the rest of this entry

Varför är det så få kristna som evangeliserar?

Skärmavbild 2017-03-12 kl. 13.50.38

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Om det kristna budskapet är sant – att det endast är genom Jesus som vi får ett evigt, lyckligt liv – då måste det med alla medel spridas vidare. Ändå är det otroligt få kyrkor som arrangerar evangelisation på regelbunden basis, och väldigt få kristna försöker akivt att berätta evangeliet för människor de möter. Martin Sundberg från Pionjärkyrkan i Helsingborg joinar oss via Skype för att reda ut varför det är så här, och hur vi kan vi ändra på det.

För att lyssna, tryck på playknappen nedan:

Referenser: Jesus Church: All Disciples Should Evangelise av Micael Grenholm, Att evangelisera i kyrkan är som att fiska i ett akvarium av Stefan Swärd.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!

Skratta inte åt Birros skilsmässa

Birro och Vanhatalo

Gästinlägg av Isabel Wåland, ursprungligen publicerat på hennes Facebook.

Just nu pågår det en auktion på Tradera med en tavla föreställandes debattören Markus Birro. Men det är inte bara Markus Birro. På tavlan finns även hans exfru Jonna Vanhatalo. Men det är inte bara hans exfru. För tavlan har också ett hål som enligt försäljarens aka exfruns utsaga ska ha kommit i ren ilska av ett knytnävsslag. Beskrivningen av auktionsobjektet avslutas ”Allt överskott efter betalda skulder skänkes oavkortat till andra kvinnor för att hjälpa dem komma på fötter ekonomiskt efter skilsmässor från snåla rövhattar.”

När jag såg detta på torsdagsmorgonen satt jag och fnissade för mig själv och lajkade med hjärtan och glada emojis. Men efter att ha delat med mig av auktionen med en förälder i min sons klass svarar hon tveksamt att detta hade varit roligare om de inte haft barn.

Bam. Då slog det mig hur osmakligt detta är. Men också hur symtomatiskt det är för vår tid. Både att jag tycker att det är helt naturligt, ja till och med roligt, att man hänger ut sitt barns pappa på nätet och att sedan en form av kulturelit sitter och skadeglatt budar och delar auktionen. Jag tror att de flesta vill skydda sina egna barn mot att ta del av upprivna och trassliga separationer. Varför skall denna byk tvättas offentligt? Varför vill vi skratta åt deras misär? Read the rest of this entry

Män som gör mig osynlig

dawn

Ett par går på stan. Precis när de är på väg hem hör de bakom sig hur en man ropar,

”Hallå!”

Paret vänder sig om, ser vem det är, ler när de förstår att det är dem han ropat på och går för att möta mannen som visar sig vara en församlingsmedlem. Kul att träffa honom på stan, tänker de. Alla har träffats förut. De känner inte direkt varandra mer än vid namn och att de har pratat någon gång, men i England är man artig och alltid beredd på småprat.

”Hej, församlingsmedlem!” säger båda med sitt artigaste leende. Församlingsmedlemmen tittar på mannen, skakar hand med honom, ler mot honom. Kvinnan försöker få ögonkontakt med församlingsmedlemmen för att hälsa hon också, men lyckas inte. Fortfarande med blicken fäst på mannen frågar församlingsmedlemmen:

”Hur är det med dig?”

”Bra” svarar mannen. ”Vi har precis sagt hejdå till min mamma och syster som hälsat på”.

Församlingsmedlemmen fortsätter med att konstatera att mannen inte är på jobbet, och de var han ju inte, förklarar att han tagit ut en semesterdag. För att uppmärksamma församlingsmedlemmen på kvinnan vänder han tydligt sin blick mot henne, som står kvar och ser artig ut, för gäves, för inte en blick ägnas henne av församlingsmedlemmen.

Mannen blir förvirrad men frågar sedan artigt hur församlingsmedlemmen mår och småpratet fortsätter en minut eller två, innan mannen ursäktar sig och säger att de måste fortsätta hem. Mannen får en klapp på axeln och önskas en bra dag. Inte en blick ägnas kvinnan som hela tiden stått bredvid. Som om hon inte finns. Eller att hennes existens i alla fall inte förtjänar att uppmärksammas. Paret vänder sig om och går. Omtumlade av händelsen. De tittar på varandra med en fråga i blicken ”vad hände där?”. Read the rest of this entry

Varför män behöver feminismen

Nytt avsnitt av Jesusfolket! Såhär på internationella kvinnodagen tänkte vi prata om män! Vi pekar på spänningen mellan att män ofrånkomligen behövs för att åstadkomma jämställdhet samtidigt som att grundorsaken till ojämställdhet är att män ser till sitt eget och inte tar kvinnor på allvar. Och hur kan vi engagera kristna män i den feministiska kampen?

Artikeln om mäns brist på beröring som vi pratar om finns här.

Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!