Bloggarkiv
Den tidiga kyrkan var pacifistisk
Den katolske debattören Mikael Karlendal argumenterade i Dagen 17 mars för kristen vapenanvändning och militärtjänst. Han kallar detta för den ”traditionella kristna hållningen”. I själva verket var ickevåld och pacifism det dominerade synsättet i fornkyrkan, medan idén att kristna kan vara soldater inte vann inflytande förrän på 400-talet när statskyrkosystemen utvecklades.
Justinus Martyren skrev: ”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” Hans lärjunge Tatianus bekände: ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.”
Irenaeus av Lyon instämde: ”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem över hela jorden, förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”
Tertullianus skrev: ”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” Den Apostoliska Traditionen från 200-talet säger: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop].” Read the rest of this entry
Pacifism vs rättfärdigt krig
Det är nu 202 år sedan Sverige senast låg i krig med en annan nation. Merparten av alla människor födda i Sverige har ingen erfarenhet av en krigssituation. Detta innebär att svensken i allmänhet är känslomässigt opåverkad och kan hålla distans till frågan, på gott och ont. Dock har Rysslands agerande på senaste tiden lett till en ökad oro för konflikt, även bland kristna. Vad är rimligast utifrån Bibeln, att vara pacifist eller bekänna sig till läran om rättfärdiga krig?
En biblisk princip som debatten vilar på och brottas med är budordet, ”du skall inte döda” (2 Mos 20:13). Problematiken ligger i frågan till vilken gräns detta kan lydas. Pacifisterna menar att det inte finns undantag, det är aldrig rätt att döda, medan försvarare av rättfärdigt krig menar att detta främst handlar om mord och inte går att applicera på skipande av rättvisa och försvaret av en nation och sin familj.
Pacifism
Den teologiska kärnan för pacifismen vilar i bibelordet Matt 5:38-40, 43-45. Som pacifist tolkar man denna text som Jesu ord om ickevåld och att älska sina fiender. Man menar att kärlek till sina fiender är oförenligt med deltagande i krig eller våldsutövning.
Inom pacifismen finns en stark uppdelning mellan kyrkan och världen och bygger detta på Gudsrikesteologin. De menar att Kristi rike inte är av den här världen (Joh 18:36), som kristen är ens medborgarskap i himlen och man har därför ingen skyldighet till sin jordiska nation (Fil 3:20). Man bör inte strida på världens sätt med vapen utan strida med icke våldsamma medel (2 Kor 10:3-4) och som kristen är man inte är kallade att leva efter den här världens värderingar (Rom 12:1-2). Read the rest of this entry
Klaga? Hjälpa? EVANGELISERA!
Vad ska vi göra åt det högst aktuella ämnet Flyktingströmmar?
Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.
Matt 28:18
Att förkunna evangelium till jordens yttersta gräns är vårt Jesus-givna uppdrag. Ofta i kyrkan ber man för att alla människor över hela jorden ska få höra evangelium, eller åtminstone ber man att alla människor få frid i sina hjärtan och finna mål och mening med sina liv.
Samtidigt koncentrerar vi mycket av vårt överskott av pengar resurser och tid att hjälpa människor i nöd praktiskt med mat och boende och underhållning i hopp om att deras liv ska bli mer drägliga. Att de ska finna frid, mål och mening.
Kan människor få frid, mål och mening utan evangeliet? Nej, jag tror inte det. Read the rest of this entry
Sälj vapen till Islamiska Staten!
Debattartikel som blivit refuterad av Aftonbladet, Expressen och Nyheter24.
Johannes Widlund och Micael Grenholm
Islamiska Staten är en diktatorisk skurkstat som bedriver folkmord på minoriteter och korsfäster barn. Därför vill vi att Sverige normaliserar sina relationer med och börjar sälja krigsmateriel till Islamiska Staten, skriver Micael Grenholm och Johannes Widlund, studenter i freds- och utvecklingsstudier.
Regeringens beslut att säga upp vapenavtalet med Saudiarabien har fått kritik, bland annat av vd:arna för Svenskt Näringsliv, SEB, Volvo, Nordea och andra storföretag (DN 6/3). De skriver “Den grundläggande svenska inställningen har varit och bör förbli att handelsutbyte är ett betydelsefullt verktyg för att främja utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati.”
Utrikesminister Margot Wallströms (S) ord om att Saudiarabiens piskrappstortyr av en regimkritisk bloggare var att använda “medeltida metoder” har också kritiserats, inte när det yttrades utan nu två månader senare, eftersom Saudiarabien blev upprörda och tog hem sin ambassadör.
Vi håller med om att all handel, inklusive handel med vapen, främjar mänskliga rättigheter, och att vi bör vara väldigt försiktiga med att väcka auktoritära regimers vrede. Därför vill vi att Sverige normaliserar sina relationer med och börjar sälja krigsmateriel till Islamiska Staten (IS). Read the rest of this entry
Netanyahu och hans ickelösning på konflikten
I mina freds- och utvecklingsstudier läser jag nu en delkurs om konfliktlösning, och ska skriva ett PM på en konflikt som det verkligen är på tiden att lösa, nämligen Israel-Palestina. Något som gör min analys av läget lite enklare men förmodligen fredsprocessen svårare är det faktum att Benjamin Natanyahu och hans högerparti Likud oväntat vann tisdagens val i Israel. Detta därför att Netanyahu kort innan valet uttryckligen sa att han inte stödjer en tvåstatslösning och därmed kommer förhindra att en palestinsk stat bildas.
Detta är en tydlig kursändring från Netanyahus sida jämfört med hans tal på Bar Ilan-universitetet 2009 där han sa att hans vision är att en palestinsk stat ska uppstå vid sidan om Israel, om än demilitariserad. Nu säger han dock “You can’t carry out the things that were laid out in the Bar Ilan speech… when all you have on the other side is terror. There are no forces for peace, no partner for peace.” Ett ganska magstarkt sätt att uttrycka sig om Mahmoud Abbas, som tydligt stödjer tvåstatslösningen och tar avstånd från våld, men enligt Netanyahus övertygelse kommer det numera fredliga PLO kuppas av Hamas eller IS – eller både och – och föra krig mot Israel.
Den kristne bloggaren Tommy Dahlman tycker det är bra av Netanyahu att ta avstånd från tvåstatslösningen:
”Tyvärr är den övriga världens mantra om en [tvåstatslösning] en slags berusning som från det judiska perspektivet nästintill är omöjligt att ta på allvar… Genom att mer eller mindre dagligen använda begreppet tvåstatslösning som ett mantra tror många nationer, även kristna människor, att om Israel bara ger bort delar av landet kommer det att bli fred i Mellanöstern. Men det kommer inte att hända. Araberna kommer aldrig att nöja sig med en tvåstatslösning eftersom det är hela Israel man är ute efter. Västbanken är bara ett avstamp för att sedan ta resten av Israel…
För den som vill hålla det skrivna ordet högt vet hur det framtida scenariot kommer att se ut. Jerusalem är enligt den Israelvänliga teologin ”lyftesstenen” som kommer att orsaka det tredje världskriget, därefter kommer domen. Någon tvåstatslösning ingår inte i dessa profetiska vyer. På den punkten ligger Benjamin Netanyahu närmast sanningen. ”
Well, majoriteten av israeler stöder en tvåstatslösning, och detsamma gäller palestinier. Det finns palestinier som vill ha hela landet (dit hör de flesta som är engagerade i Hamas) och det finns israeler som vill ha hela landet, eller åtminstone de existerande bosättningarna på Västbanken och som inte har större problem med fler bosättningar. Det är liksom detta som konflikten går ut på – två folkgrupper kräver ensamrätt på samma landområde. Om de hade krävt olika landområden hade det inte varit någon konflikt. Read the rest of this entry
Krisen i Irak: Ett humanitärt uppvaknande bland kristna
Manifestation för Iraks förföljda kristna i Örebro. Foto: Dagen
Få har missat att Irak är kaos just nu, terrororganisationen Islamiska Staten förföljer och dödar kristna och andra minoriteter, vilket har skapat en enorm flyktingvåg, en akut humanitär kris och risk för folkmord. Väldigt många kristna har engagerat sig för sina irakiska syskon med manifestationer, kampanjer på sociala medier och debattartiklar. Svenska kyrkan har startat en humanitär insamling till Irak, likaså Open Doors.
Jag har i flera års tid engagerat mig för humanitära insatser, men tyvärr upptäckt att mina blogginlägg om detta väckt väldigt lågt intresse. På senaste tiden har jag mest använt min engelska blogg för att uppmärksamma humanitära kriser, då det gått bättre där (där har jag också skrivit flera inlägg om krisen i Irak). Men det gläder mig att se hur många kristna nu på allvar engagerar sig för att motverka denna humanitära katastrof. Jag är tacksam över att generellt så är kristna väldigt engagerade för att hjälpa sin nästa, men det är inte alltid vi ser en så aktiv folkrörelse som det som äger rum nu.
DN rapporterar att det är ovanligt många humanitära kriser som pågår samtidigt idag, vilket sätter stor press på FN och humanitära organisationer. Förutom Irak har vi Syrien, Gaza, Sydsudan, Centralafrikanska Republiken, Somalia och Tchad. FN är ständigt underfinansierade, och både regeringar och privatpersoner måste ta sitt ansvar för att ge så mycket vi bara kan så att vi kan lindra nöd och rädda liv.
Israel är inte felfria: min debattartikel till Världen idag
För några veckor sedan skickade jag in denna text till Världen idag, en kristen tidning som är väldigt tydligt proisraelisk. Även om de fem senaste debattartiklarna är skrivna av fyra kristdemokrater samt Israels ambassadör hade jag hoppats att de skulle våga ta in ett mer anabaptistiskt perspektiv (de har faktiskt tagit in en debattartikel av mig på samma tema för ett år sedan), men jag har inte hört något från dem så jag publicerar debattartikeln här istället. Sen om den dyker upp i framtiden vore det ju bara toppen.
Israel är inte felfria
Om en terrorist eller någon milis i Afrika hade bombat en skola så att 150 skadats och 16 dött, varav ett spädbarn, så är jag säker på att alla kristna unisont skulle ta avstånd från handlingen. Men nu när det är Israel som utfört dådet så tvingar många kristna sig själva att ivrigt försvara attackens nödvändighet, anklaga media för partiskhet och komma med standardursäkter som ”Israel har rätt att försvara sig” och ”Hamas använder civila som mänskliga sköldar”, ursäkter som dock funkar väldigt dåligt när det rör sig om en FN-skola som förstås inte hade något med Hamas att göra.
Jag har samtalat med många kristna den senaste tiden som är kritiska till det ensidiga Israelhyllandet och bagatelliserandet av palestinska liv som råder inom delar av frikyrkligheten. Vi läser i Bibeln om en Messias som vägrade delta i kampen för en självständig judisk stat fri från Romarriket, som sa att vi ska älska våra fiender, som aldrig sa i sina tal om tidens slut att judarna måste återta hela Kanaans land men däremot sa att vi ska vara barmhärtiga samariter som mättar de hungriga, klär de nakna och botar de sjuka.
Sen möts vi av en frikyrklighet som vill att vi ska ivrigt stödja Operation Protective Edge, sprida IDF:s inte särskilt opartiska beskrivningar av konflikten på Facebook samt skylla hela kriget och alla dödade civila på Hamas, annars är vi antisemiter som förbannar Israel.
Älska terroristerna!
Shane Claiborne skriver i sin fantastiska bok Den oemotståndliga revolutionen om hur han talade i en kyrka om vikten av förlåtelse och hur det kristna budskapet handlar om att vi ska visa människor nåd och kärlek precis som Gud har visat oss detta. Föreläsningen avslutades med ett bildspel till tonerna av Amazing Grace, och den avslutande bilden föreställde Timothy McVeigh, killen som dödade 168 civila i Oklahoma i protest mot att den amerikanska federala regeringen dödade civila. Efter föreläsningen blev Claiborne tillrättavisad för att ha visat bilden på Timothy. Nåden räckte tydligen inte till för honom.
Claiborne, som är pacifist, stod naturligtvis inte bakom Timothys handlingar, utan hans poäng var att alla omfattas av Guds nåd. Rövaren på korset var också en terrorist. Paulus dödade civila kristna. Men båda blev frälsta, de var inte bortom räddning. Vi ska inte belöna ont med gott utan besegra det onda med det goda (Rom 12:21). Vi ska älska, be för och välsigna terroristerna (Luk 6:27-28).
Detta är dock inte det världen predikar. Sedan den tragiska attacken på World Trade Center 2001 har kriget mot terrorismen blivit en av västvärldens högsta prioriteter, och terrorister beskrivs ofta av västerländska regeringar som onda, morallösa monster så att regeringarnas militära operationer mot dem kan vinna stöd hos medborgarna. Begreppet används ytterst sällan om stater, vilket gör att USA kan döda 200 000 civila med atombomber i Japan och 126 000 civila i Irak utan att bli betraktad som en terroristorganisation.
Varför Israel inte har evig, gudomlig rätt till Gaza och Västbanken
Vad Bibeln egentligen säger
Gazakriget fortgår, människor dör som flugor och tre fjärdedelar av dem har två saker gemensamt: de är civila och de är palestinier. Här i Sverige pågår parallellt med detta ett informationskrig och en intensiv debatt om huruvida vems skulden för alla civila dödsoffer. Nu under eftermiddagen har Livets Ord haft Israelmöte med Israels ambassdör, vilket jag har kommenterat på Twitter, i Dagen har Diakonia kritiserats två dagar i rad för att inte ta avstånd från Hamas trots att de gjort det flera gånger om. Det finns så mycket att säga om detta men jag tänkte prata istället om elefanten i rummet, teologin som väldigt många kristna Israelvänner står för men inte så gärna pratar om under denna konflikt:
Läran att staten Israel måste ta över Gaza och Västbanken för att Jesus ska komma tillbaka.
Den här läran, som ofta kallas kristen sionism, har förespråkats på många kristna bloggar, i kyrkor och i kristna proisraeliska organisationer. Kristna som tror på den här läran motsätter sig ofta en tvåstatslösning och delningen av Jerusalem medan man inte är särskilt kritisk till bosättningspolitiken. Orsaken är att man tror att Israel måste ta över Gaza och Västbanken som ett led i ett profetiskt och eskatologiskt skeende.
Denna teologi är inte bara farlig, men den är obiblisk. I ett bibelstudium som jag kallar för Kanaan eller Israel? går jag igenom vad Bibeln säger om Israels land och hur löftet om landet som gavs till det judiska folket i Gamla Testamentet påverkas av Messias ankomst. Bibelstudiet består av tre youtubeklipp på en halvtimme vardera: den första delen är en introduktion och sedan ett bibelstudium om landet från Gamla Testamentet, den andra delen går igenom vad Nya Testamentet säger om Guds förbundsfolk och landets roll, och den tredje delen diskuterar olika ”proof texts” som kristna sionister använder för att belägga sin tes.
Många frikyrkokristna har fått sionismen serverad i sina kyrkor och accepterat den som biblisk och sann, trots att den går emot vad Bibeln säger och trots att idén om att judarna måste återvända till hela Kanaans land innan Jesu återkomst inte dök upp förrän på 1600-talet, och inte fick spridning förrän på tidigt 1900-tal med Scofields poplära studiebibel. Dock börjar fler och fler ifrågasätta sionismen och det oreserverade Israelstöd som blundar för palestiniers lidande, som tyvärr alltför ofta stuckit fram i den karismatiska frikyrkomiljön. Jag hoppas mitt bibelstudium ska vägleda kristna in i sanningen så att vi söker fred och rättvisa i det Heliga Landet istället för att blunda för konsekvenserna av ockupationen och bosättningspolitiken för att istället ivrigt sprida den israeliska arméns propaganda.
Varför vill kristna inte lyssna på vad människorättsorganisationer säger om Gaza?
Gazakonflikten är för många kristna en teologisk fråga, jag har de senaste dagarna diskuterat med mängder av syskon som ”hejar” på Israel och försvarar det IDF, Israels krigsmakt, gör på grund av att de utifrån Bibeln menar att judarna är Guds utvalda folk. Sen att Bibeln inte säger att Guds utvalda folk är felfria utan tvärtom kritiserar dem om och om och om och om igen i både Gamla och Nya Testamentet för att begå synd och göra onda handlingar spelar mindre roll. Många av dessa kristna har också en teologi i botten som säger att Gaza och Västbanken ska tillhöra Israel för att Jesus ska komma tillbaka, ockupationen ska övergå till annektering, vilket gör att saker som bosättningspolitiken och bombningarna av Gaza inte är något man protesterar särskilt mycket mot.
Jag tänkte diskutera denna teologi i ett videoklipp som jag hoppas kunna publiceras på onsdag. Men redan nu tänkte jag kommentera de politiska teorierna och påståendena som dessa kristna ofrånkomligen argumenterar för, teorier som de inte får från Bibeln utan ofta från proisraeliska medier, i synnerhet Israels armé. Jag kan inte räkna alla de gånger jag sett kristna sprida tecknade bilder från IDF:
Samma personer som delar detta anklagar media för att vara partiskt. Så jag gjorde en meme som visade på inkonsekvensen i detta:
IDF är förstås extremt partiska, de är ju en av de stridande parterna. Och den bild de förmedlar verkar gå hem hos många kristna, väldigt många syskon påpekar för mig att Hamas ju är onda och Israel är goda, Hamas använder mänskliga sköldar medan Israel skyddar sin befolkning, Hamas riktar in sig på civila medan Israel gör allt för att undvika civila. Och med en sådan världsbild är det förstås orimligt att inte ”heja” på Israel så mycket man kan. Problemet är bara att en sådan idealistisk bild av Israel stämmer varken med Bibeln eller dagens verklighet.
Hur är man objektiv när det gäller Israel och Palestina?
Antalet dödade barn i Mellanösternkonflikten, 2014
Jesus älskar alla barnen, både palestinier och israeler, muslimer och judar, och den pågående konflikten i Gaza gör så ont i mig. Att hundratals barn har dött och tusentals har skadats är en förfärlig humanitär katastrof. Och mängder av mina kristna vänner försvarar detta ivrigt på sociala medier.
Ett riktigt lågvattenmärke är Tommy Dahlmans blogginlägg på Världen idag där han på fullaste allvar argumenterar för att Israel inte gjort något fel. Han kritiserar ”teologer” som säger att vi ska välsigna Israel men inte försvara allt de gör, och kontrar med ”Ingen av dessa teologer som jag har lyssnat till berättar för oss på vilket sätt det kan vara obalanserat att ge Israels sitt oreserverade stöd ej heller kan de förklara på vilka områden vi inte kan försvara Israels handlingar.” ”För mig är det fullständigt omöjligt… att Israel skulle äga någon form av skuld för dessa Hamasbeskjutningar.”
På samma sätt har många av mina kristna vänner de senaste veckorna argumenterat för att hela konflikten är Hamas fel, att alla civila som dör är Hamas fel, att om Hamas lägger ner vapnen blir det fred men om Israel lägger ner sina vapen blir det folkmord på judar, och så vidare. Och många är nog genuint övertygade om detta. Men det stämmer förstås inte riktigt, Israel bryter mot internationell humanitär rätt, enligt Human Rights Watch använder de övervåld, enligt FN begår de troligtvis krigsbrott och Hamas attacker, hur hemska och oförsvarbara de än är, skadar eller dödar knappt någon alls sedan Israel började använda missilförsvaret Iron Dome.
Men detta skjuter många ifrån sig, man litar inte på organ som FN, Röda Korset eller Human Rights Watch och anklagar dem ibland för att vara antisemitiska. När dessa tunga aktörer anklagar Israel för att bryta mot internationell humanitär rätt och behandla palestinier orättvist är det dem det är fel på, inte Israel. Jag skrev på min engelska blogg för några dagar sedan om hur detta fenomen bygger på riktigt dålig teologi. I Gamla Testamentet är det väldigt tydligt att Guds egendomsfolk är syndigt, olydigt och gör fel många gånger, även Israels barn behandlar varandra och andra orättvist och oetiskt. Och det är väl naturligt, för alla människor är ju syndare (Rom 3:23).
Svar till Per Landgren (KD) om Jesus, kyrkofäderna och Konstantin
Per Landgren (KD)
I måndags publicerades min debattartikel i Dagen där jag kritiserade KD för att förespråka militär upprustning och svensk tillväxt medan Jesus och den tidiga kyrkan förespråkade pacifism, enkelhet och ekonomisk jämlikhet. Jag har idag fått svar från Kristdemokraten Per Landgren, som argumenterar för att Jesus skulle stödja olika principer i den kristdemokratiska ideologin. Varken pacifism eller ekonomisk jämlikhet kommenterar han dock i debattartikel, det gör han istället på sin blogg där han i fem punkter menar att jag missuppfattat både Jesus och kyrkofäderna. Detta blogginlägg tänkte jag svara på här, så försöker jag svara på debattartikeln via Dagen.
1. Landgren frågar sig om jag utifrån mina hänvisningar till Joh 6:15, 18:36 och Matt 20:25-27 menar att kristna inte får engagera sig politiskt för mänskliga rättigheter, en ren miljö med mera. Men politisk makt är inte det enda sättet att förändra samhället på. Politikens maktmedel är, som jag tidigare skrivit, en våldsmakt eftersom en stat per definition är en organisation med våldsmonopol. Och Jesus kallar oss inte till att förändra samhället genom att härska utan genom att tjäna. Det var de tidiga kristnas pacifism som gjorde att de vände sig emot tanken att regera politiskt – det är synligt i citaten av Tatianus och Tertullianus som jag delade i min debattartikel, och även i den Apostoliska Traditionen från 200-talet ser vi att kristna förbjuds vara soldater, officerare såväl som ”män med ledande positioner” pga kopplingen till det svärd som Jesus, med Tertullianus ord, ”avskaffat”.
2. Därefter ifrågasätter Landgren att den tidiga kyrkan var pacifistisk och menar att mina citat från Tatianus och Tertullianus inte bekräftar detta. Citatens syfte var faktiskt att visa att dessa fäder var kritiska till politisk makt snarare än militärtjänst, för pacifismen hänvisade jag till Ron Siders bok The Early Church on Killing. Dock berör Tatianus citat både och, han säger: Landgren menar att detta sägs i polemik mot de grekiska gudarna och bara beskriver Tatianus personliga uppfattning, men på vilket sätt skulle det säga emot att den tidiga kyrkan var till övervägande delen pacifistisk?
Vi har ju också den Apostoliska Traditionen som förbjuder soldattjänst för kristna; Justinus, Ireaneus och Origenes som skriver att kristna kollektivt inte strider eller använder våld utan smider svärd till plogbillar, och så förstås Tertullianus som tydligt argumenterade för pacifism i De Idolatria och Corona Militis. Landgren menar felaktigt att Tertullianus far var soldat och att han skulle ha stött tanken på rättfärdiga krig (som i kristendomen formulerades först på 400-talet av Augustinus), och allt jag kan göra är att hänvisa till mitt grundligare arbete om Tertullianus och militärtjänsten.
Konstantindemokraterna
Om Jesus hade startat ett politiskt parti, hur skulle det sett ut? Svar: Han hade aldrig gjort det. I evangelierna är det väldigt tydligt att Han inte vill bli en politisk ledare och är försiktig med Messiastiteln för att folk inte ska göra Honom till kung (Joh 6:15), Han förklarar för politikern Pilatus att Hans Rike inte är av denna världen (Joh 18:36) och Han ger en tydlig uppmaning till sina lärjungar att inte härska över andra utan förändra samhället genom att betjäna underifrån istället:
”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:25-28)
Som jag skrivit om flera gånger tidigare var den tidiga kyrkan pacifistisk, de allra flesta kyrkofäder argumenterade under de tre första århundradena för att kristna inte ska delta i strid och inte utöva våld. De ville inte heller härska över människor ovanifrån och på så sätt kontrollera de arméer de vägrade tillhöra. Tatianus (d. 185) skrev ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.” Och Tertullianus (160-220): ”Kejsare skulle endast kunna tro på Kristus om de inte var kejsare – som om kristna någonsin skulle kunna vara kejsare!”
På 300-talet blev dock kejsaren kristen; Konstantin menade att den kristne Guden hade hjälpt honom i krig och avskaffade förföljelserna mot kyrkan, något som gjorde många kristna glada. Men det var starten på en utveckling där det nya kristna Romarriket istället började förfölja andra religioner och gjorde kristendomen till statsreligion, så att alla tvingades att vara kristna. Detta statskyrkosystem fortsatte att vara norm i stora delar av Europa i över tusen år.
Mot nationalstater, men för Palestina?
Så mina inlägg om antinationalism och Guds gränslösa Rike har väckt lite reaktioner, inte minst från kristna Sverigedemokrater som bland annat påstår att jag är en kulturmarxist som försöker införa en global diktatur som leds av antikrist. Andra tolkar mina inlägg om Israel, löfteslandet och konflikten i Mellanöstern som att jag är för en palestinsk nationalstat i Mellanöstern och frågar sig hur i all världen det går ihop med antinationalism?
Jag vill se Guds Rike spridas på jorden. Såväl pingstdagen (Apg 2:1-4) som Johannes uppenbarelse (Upp 7:9) visar tydligt att Guds Rike är mångspråkigt och fyllt av olika stammar och språk, Guds Rike känner inga gränser utan här är alla ett i Kristus. När vi blir födda på nytt tillhör vi världens största familj, vi blir medborgare i Himlen (Fil 3:20) och vår hemstad är det Nya Jerusalem (Upp 21:10). Vi som tror på Messias ingår i Guds förbundsfolk och vandrar mot det himmelska löfteslandet. Hebreerbrevet uttrycker det strålande:
I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. […]
I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. (Hebr 11:8-10, 13-16)
Det utlovade landet är alltså enligt Hebreerbrevets författare Himlen, med det Nya Jerusalem som huvudstad, och där är vi kristna medborgare. Vi är gäster och främlingar på jorden. Vi lever i exil i Babylon. Och som Jeremia säger ska vi önska vår stads bästa (Jer 29:7), men vi längtar ständigt hem till det himmelska Sion.
Tertullianus och militärtjänsten
Baserat på besöksstatistiken så verkar ni fantastiskt nog gilla mina skoluppgifter så här kommer en till – ett PM om kyrkofadern Tertullianus syn på militärtjänsten (spoiler alert: han var likt de flesta andra kyrkofäder pacifist). Enjoy!
Tertullianus är en av de viktigaste antenicaenska fäderna sett till hur inflytelserik han har varit, med sin banbrytande och normsättande användning av latin och med sin utveckling av treenighetsläran har han varit väldigt viktig för framför allt västlig men också östlig teologi. Han benämns ofta som frispråkig och radikal, och i detta PM ska vi se närmare på hans åsikter om militärt våld, något han utvecklar i skriften De Corona Militis, Om den militära kransen. Hur ska vi förstå Tertullianus motstånd mot kristen soldattjänst – ville han avskaffa hela armén? Var det ett resultat av hans montanism? Var det en udda åsikt eller hade han stöd i traditionen? Det är några av de frågor detta PM kortfattat vill svara på.
Tertullianus liv
Den gängse biografiska beskrivningen av Quintus Septimus Florens Tertullianus såsom den exempelvis presenteras i Peter Halldorfs 21 kyrkofäder, ser ofta ut på följande sätt: Tertullianus föddes omkring år 155 e.Kr. i Karthago, Nordafrika, som son till en romersk soldat; han studerade till jurist i Rom innan han sedan blev kristen och ordinerades som präst i Karthago, där han sedan författade sina kända teologiska verk som en av de första latinska fäderna, först som katolik och sedan som montanist, innan han dog omkring år 225 (Halldorf 2000, s. 52). Många av dessa uppgifter ifrågasätts dock av dagens patristiker och Tertullianuskännare. I sin bok Tertullian pekar Timothy Barnes av att Tertullianus själv lämnar ytterst få biografiska uppgifter om sitt liv, många av uppgifterna ovan kommer istället från Hieronymus som levde 200 år efteråt (Barnes 1971, ss. 1-12).
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
