Bloggarkiv
Åsnor & pacifism
Foto: Leon Woods
Länge i mitt liv var jag ytterst förvirrad över kyrkoåret, i synnerhet berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Den läser vi två gånger under kyrkoåret, på första advent och på palmsöndagen. Hur kommer det sig? Varför är den viktig nog att vara tema under två söndagar? Är den inte bara en upptakt till det verkligt viktiga: Jesus död och uppståndelse under påskhelgen?
Inför kommande söndag har fascinerats över just detta, varför palmsöndagens berättelse är så enormt viktig. Vi hittar den i Lukasevangeliet, kapitel 19 vers 28 till 40:
Varför slutade amerikanska pingstvänner vara pacifister?
Roger E. Olson
Idag på Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice publicerar vi en briljant artikel av Roger E. Olson, professor i teologisk etik och en av USAs ledande evangelikala bloggare, om den amerikanska pingströrelsens pacifistiska historia som fick ett abrupt slut på 70-talet. Olson har varit med ett tag, och som uppvuxen inom pingströrelsen såg han med egna ögon denna utveckling. Enligt honom beror de amerikanska pingstvännernas förvandling från apolitiska vapenvägrare till krigshyllande republikaner på primärt en sak:
Rikedom.
Olson skriver:
The vast majority of Pentecostals during the first half century of the movement’s history were relatively poor. I can remember when that began to change in the 1950s and especially in the 1960s. My father, a Pentecostal pastor for over fifty years, preached against “the sin of conspicuous consumption” and I know he wasn’t the only one. As Pentecostals became more affluent they were expected to give more to missions. When a family in our church (1950s) bought a new Cadillac they were subjected to church discipline. That money (over what a new Chevrolet would cost) could have gone to world missions—a major emphasis of Pentecostals then.
Then came the 1970s and a sudden increase in Pentecostals’ affluence. It began earlier, but became notable to me, anyway, in the 1970s. Suddenly Pentecostal church parking lots were filled with expensive new cars. I will never forget the controversy among Pentecostals sparked by some Pentecostal churches’ building of “fancy new church buildings.” Before the 1970s most Pentecostal churches were relatively simple—often older church buildings purchased from “mainline” churches that built new ones out in the suburbs. […]
Är ickevåld realistiskt?
Nytt avsnitt av Jesusfolket! Micael Grenholm och Jacob Schönning pratar om att älska sina fiender och vända andra kinden till i Jesu efterföljd. Är det inte naivt att vilja stå för ickevåld i en värld fylld av terrorism och krigshot? Hur skulle Hitler kunna stoppas med pacifism?
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!
Den tidiga kyrkan var pacifistisk
Den katolske debattören Mikael Karlendal argumenterade i Dagen 17 mars för kristen vapenanvändning och militärtjänst. Han kallar detta för den ”traditionella kristna hållningen”. I själva verket var ickevåld och pacifism det dominerade synsättet i fornkyrkan, medan idén att kristna kan vara soldater inte vann inflytande förrän på 400-talet när statskyrkosystemen utvecklades.
Justinus Martyren skrev: ”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” Hans lärjunge Tatianus bekände: ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.”
Irenaeus av Lyon instämde: ”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem över hela jorden, förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”
Tertullianus skrev: ”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” Den Apostoliska Traditionen från 200-talet säger: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop].” Read the rest of this entry
Pacifism vs rättfärdigt krig
Det är nu 202 år sedan Sverige senast låg i krig med en annan nation. Merparten av alla människor födda i Sverige har ingen erfarenhet av en krigssituation. Detta innebär att svensken i allmänhet är känslomässigt opåverkad och kan hålla distans till frågan, på gott och ont. Dock har Rysslands agerande på senaste tiden lett till en ökad oro för konflikt, även bland kristna. Vad är rimligast utifrån Bibeln, att vara pacifist eller bekänna sig till läran om rättfärdiga krig?
En biblisk princip som debatten vilar på och brottas med är budordet, ”du skall inte döda” (2 Mos 20:13). Problematiken ligger i frågan till vilken gräns detta kan lydas. Pacifisterna menar att det inte finns undantag, det är aldrig rätt att döda, medan försvarare av rättfärdigt krig menar att detta främst handlar om mord och inte går att applicera på skipande av rättvisa och försvaret av en nation och sin familj.
Pacifism
Den teologiska kärnan för pacifismen vilar i bibelordet Matt 5:38-40, 43-45. Som pacifist tolkar man denna text som Jesu ord om ickevåld och att älska sina fiender. Man menar att kärlek till sina fiender är oförenligt med deltagande i krig eller våldsutövning.
Inom pacifismen finns en stark uppdelning mellan kyrkan och världen och bygger detta på Gudsrikesteologin. De menar att Kristi rike inte är av den här världen (Joh 18:36), som kristen är ens medborgarskap i himlen och man har därför ingen skyldighet till sin jordiska nation (Fil 3:20). Man bör inte strida på världens sätt med vapen utan strida med icke våldsamma medel (2 Kor 10:3-4) och som kristen är man inte är kallade att leva efter den här världens värderingar (Rom 12:1-2). Read the rest of this entry
Den stora debatten om kristen anarkism
Nytt avsnitt av Jesusfolket! Sarah menar att staters makt är viktig för att skapa en bättre värld, medan Micael tycker att kristna ska avstå från politik och verka för en värld utan stater. De kastar sig in i en färgsprakande debatt om detta, med en oväntad vändning mot slutet! Vem håller du med?
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!
Hur Konstantin förstörde kyrkan – inblick i min kommande bok
Boken!
Precis innan jul blev jag klar med bokmanuset för Charismactivism: Combining Miracles, Evangelism, Peace and Justice. Det här är boken som jag skriver för ett amerikanskt kristet förlag och som förut hade arbetsnamnet Ancient Miraculous Jesus Hippies. Den handlar om det som den här bloggen handlar om – hur frälsning, mirakler och aktivism hänger ihop – och utforskar detta med både Bibelstudium och en rejäl dos kyrkohistoria.
Mer info om boken kommer släppas allteftersom utgivningen närmar sig, men jag skulle redan vilja bjuda på ett liten inblick i boken, översatt till svenska av författaren själv:
Konstantin var inte så intresserad av teologi – han tillbad det som funkade och hade från början inga problem med att dyrka både Jesus och de romerska gudarna. Han var ett stort fan av solguden Apollo, och Konstantinbågen som byggdes efter hans seger över Maxentius är fullspäckad med avgudar. Detta hindrade dock inte kyrkohistorikern Eusebius att kalla kejsaren ”en segerrik erövrare i Guds tjänares församling”. Read the rest of this entry
Münsterupproret och den självmotsägande våldsamma anabaptismen
Burar längs med S:t Lamberti kyrka som katolikerna hängde upp Münsterrebellerna i efter att de torterats
I mitt förra blogginlägg kontrasterade jag de medeltida katolikernas och magisteralprotestanternas statskyrkoteologi som motsatte sig religionsfrihet och tvingade människor till lydnad genom våld, med anabaptisternas frikyrkoteologi som förespråkade religionsfrihet, frivilligt lärjungaskap och pacifism. En person kommenterade: ”Så ”frikyrkan” är helt oskyldig? Det här är vad dina anabaptiska vänner ställde till med”. Länken går till Wikipediaartikeln om Münsterupproret 1534-1535, när ett gäng radikala och apokalyptiska kristna tog kontroll över den tyska staden Münster med våld, införde kommunism, tvångsmässigt troendedop och polygami, och besegrades till slut av katolska arméer som torterade och avrättade upprorsmakarna.
Händelsen tas upp i de flesta historiska verk om anabaptismen, och Jonas Melin som är kontaktperson för Nätverket Anabaptist har kallat det för anabaptismens Knutby. Flera katoliker och lutheraner som jag diskuterat med, inte bara killen skrev kommentaren ovan, har tyckt om att hänvisa till detta för att på nåt sätt visa att vi anabaptister är lika goda kålsupare vi. Här ska vi inte försöka framställa det som att vår kyrkosyn är bättre, för även pacifistiska och statskyrkoförkastande biblicister kan tydligen upprätta våldsamma, obibliska stadskyrkor… eller?
Det kan tyckas aningen självmotsägande att en teologi som avvisar våld och religionstvång skulle kunna använda våld och religionstvång. Och så är det, därför att Münsterupprorets ledare, Jan Matthys, förkastade anabaptismens pacifism och statskyrkokritik. Det var därför han upprättade an apokalyptisk, auktoritär stadsstat med våld och kallade den för det Nya Jerusalem, och menade sig själv vara Gideon.
Detta var sju år efter att ledande schweiziska anabaptister hade samlats i Schleitheim och kommit överens om sju gemensamma principer, vilket inkluderade ickevåld och att inte engagera sig i statens aktiviteter. Schleitheimbekännelsen kom att bli det viktigaste anabaptistiska trosdokumentet. Alla dagens anabaptister – mennoniter, hutteriter och amish – härstammar från den pacifistiska Schleitheimrörelsen. De använda själva inte begreppet ”anabaptister” eller ”wiederteufer” – vilket betyder omdöpare – utan kallade sig generellt för bröder eller kristna. Read the rest of this entry
Kristna pseudo-pacifistiska islamofober
Det är en härlig, renande prövning att få hänga med dessa internetlösa, Andefyllda Jesushippies. Jag har så många bilder och har skrivit ett helt blogginlägg på mobilen, men jag har bara internet till dator 30 min per dygn och ingen wifi och blablabla… basically, vi får vänta lite med det inlägget. Nu när jag i varje fall tack vare Guds nåd kan dela något med er vill jag passa på och kommentera den debatt som pågått i kommentarsfälten här på bloggen den senaste veckan om islam och våld.
På grund av nyss nämnda internetbrist kan jag inte kommentera i detalj just vad ni kära bloggläsare har skrivit med diverse nyanseringar och så vidare, men rent generellt utan att nämna några namn har jag märkt en tendens bland kristna som stärkts i dessa krig-mot-terrorismen- och Sverigedemokrat-tider, och det är att peka ut islam som en ond religion med hänvisning till dess syn på våld i kontrast till kristendomens och i synnerhet Jesu syn på våld samtidigt som man inte står för Jesu syn på våld.
Att kritisera militanta islamister som Islamiska Staten och Al Qaida är helt befogat, likaså den konstantinska anda som varit inflytelserik inom islam där nya landområden erövrats med våld och där ickemuslimer bestraffas med högre skatter för att de till slut ska konvertera. Som kristen anabaptist står jag för ickevåld och religionsfrihet och tycker därmed att sådana dumheter är mycket dåligt. Det som jag dock också är kritisk till är när kristna vill använda våld och inskränka religionsfriheten, vilket paradoxalt nog gäller kristna inom exempelvis SD som kritiserar islam för att använda våld och inskränka religionsfriheten. Read the rest of this entry
Konstantindemokraterna
Om Jesus hade startat ett politiskt parti, hur skulle det sett ut? Svar: Han hade aldrig gjort det. I evangelierna är det väldigt tydligt att Han inte vill bli en politisk ledare och är försiktig med Messiastiteln för att folk inte ska göra Honom till kung (Joh 6:15), Han förklarar för politikern Pilatus att Hans Rike inte är av denna världen (Joh 18:36) och Han ger en tydlig uppmaning till sina lärjungar att inte härska över andra utan förändra samhället genom att betjäna underifrån istället:
”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:25-28)
Som jag skrivit om flera gånger tidigare var den tidiga kyrkan pacifistisk, de allra flesta kyrkofäder argumenterade under de tre första århundradena för att kristna inte ska delta i strid och inte utöva våld. De ville inte heller härska över människor ovanifrån och på så sätt kontrollera de arméer de vägrade tillhöra. Tatianus (d. 185) skrev ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando.” Och Tertullianus (160-220): ”Kejsare skulle endast kunna tro på Kristus om de inte var kejsare – som om kristna någonsin skulle kunna vara kejsare!”
På 300-talet blev dock kejsaren kristen; Konstantin menade att den kristne Guden hade hjälpt honom i krig och avskaffade förföljelserna mot kyrkan, något som gjorde många kristna glada. Men det var starten på en utveckling där det nya kristna Romarriket istället började förfölja andra religioner och gjorde kristendomen till statsreligion, så att alla tvingades att vara kristna. Detta statskyrkosystem fortsatte att vara norm i stora delar av Europa i över tusen år.
Var Jesu död barnmisshandel?
Korsfästelsen 
En ny försoningsstrid (hemskt namn, eller hur?) har dykt upp på Dagens debattsida – ”Nätverket för klassisk baptism” anklagar Equmeniakyrkans biträdande kyrkoledare Sofia Camnerin för att vara heretiker på grund av hennes subjektiva försoningslära. Camnerin svarar tillsammans med många andra ledare för Equmeniakyrkan att de inte kände igen sig i Nätverkets beskrivning av Camnerins teologi och att man får tycka vad man vill om försoningsläran i Equmeniakyrkan (snacka om subjektivt!). Nätverkets beskrivning av Camnerin var väldigt orättvis och överdriven på flera punkter, men nog stämmer det att hon står för subjektiv försoningslära.
Vad innebär då denna försoningslära? Grundtanken är att när Jesus dör på korset så tar han inte Guds straff för mänsklighetens synder på sig, vilket den motsatta objektiva försoningsläran hävdar. Man talar om att Jesus visar Guds kärlek, att han delar vårt lidande, och ibland till och med att han dog för vår synd, men inte att han tog Guds straff för synden på sig.
Problemet är ju bara det att Bibeln säger att Gud straffar synden och att Jesus tog det straffet på sig. Några exempel är Rom 3:5-6, 1 Kor 4:5-6, Jes 53:5 och Rom 3:25-26. Företrädare för subjektiv försoningslära använder sig dock sällan av särskilt djupt bibelstudium i sin argumentation utan man har ofta andra anledningar att ändra denna centrala lära. En anledning Camnerin betonar i en intervju med kyrkans tidning är kampen mot barnmisshandel och våld mot kvinnor:
”Jag grät när jag lämnade Himlen”
Igår åkte jag till byn Clau-Clau en halvtimme från Backdoor för att besöka pastor Francis Shongwe. Francis är en enkel man med tunn plånbok som planterar församlingar för Iris Ministries. Jag hade sett honom i filmen Finger of God där han intervjuas om när han misshandlades till döds, uppväcktes från de döda och förlät de som mördat honom.
Jag tog min lilla videokamera och bad honom berätta mer ingående om vad som egentligen hände. Han sa att i september 2003 hade Iris Ministries South Africa en konferens, och han befann sig precis utanför konferenshallen. Ett hårdhudat gäng kom och bråkade, Francis protesterade, och de började misshandla honom våldsamt. Han slogs blodig och plötsligt hade han en out of body experience när han såg sig själv ligga på marken medan han misshandlades, och han åkte upp i Himlen.
I Himlen hälsades han välkommen av änglarna, han introducerades till Abraham och Jakob och han såg de 24 äldste (Upp 5:8). Alla prisade Gud och var lyckliga. Francis förundrades över tanken att han nu skulle vara på en plats utan hunger, fattigdom och krig för alltid. Men plötsligt hörde han någon säga ”Francis!”, och så färdades han ner till jorden igen.
Read the rest of this entry
John Wimber vs Bill Johnson
Wimber
Det är många som har jämfört dessa två gubbar. Och nog är de lika: båda är vita, manliga medelålderspastorer från Kalifornien med väldigt förväxlingsbara namn. Den främsta parallellen folk brukar dra är att John Wimber på sin tid (80- och 90-talet) var utan tvekan den mest inflytelserika personen i den västerländska karismatiska rörelsen, och samma sak kan med goda grunder sägas om Bill Johnson idag.
John Wimber, som gick hem till Gud 1997, öppnade dörren till den karismatiska förnyelsen i USA:s evangelikala samfund genom sin sunda och avslappnade attityd till den Helige Ande i kontrast till den hysteri och manipulation som karismatiken vanligtvis förknippades med. Hans församlingsrörelse Vineyard växte explosionsartat genom församlingsplantering och omfattar idag över tusen kyrkor i hela världen.
Johnson
Bill Johnson står även han för en laid-back karismatisk praxis, och hans församling Bethel Church i Redding är en vallfartsort för tusentals karismatiker samtidigt som han blir inbjuden att tala på mängder av konferenser runtom i världen. Även om Bethel inte är en egen församlingsrörelse som startar kyrkor så är massvis av församlingar inspirerade av Johnson.
Johnson har flera gånger sagt att han är väldigt inspirerad av Wimber. Båda baserar sin karismatiska teologi kring Guds Rike. Båda har fått se sjukt många mirakler. Båda är sanna profeter.
Men. Medan Wimber är en av mina största andliga förebilder och den som utan tvekan format min egen syn på Andens gåvor mest, så ser jag när jag sedan läser och lyssnar på Johnson att trots deras många likheter skiljer de sig på flera punkter. Återigen, jag förnekar inte att Johnson är en gudsman som har många goda poänger, men då han är så inflytelserik i den svenska karismatiska rörelsen känner jag mig tvungen att peka ut några saker han står för som jag inte tycker är bra.
När aposteln Matteus besökte Teneriffa
Simon Ådahl
Igår var jag hembjuden på middag hos Simon och Maria Ådahl för att höra dem berätta om under och tecken. Jag blev inte besviken. Eller vad sägs om det här: Simon går förbi en man och säger plötsligt ”Svaret är Estland!” Mannen blir tokförvånad och säger att han just bad om vägledning gällande om han ska sända sina hjälpsändningar till Estland, Lettland eller Litauen. En annan gång talar Herren til Simon om Joh 5:4 – en vers som är borttagen ur Bibeln. Pga detta skriver Simon sången Det friska vattnet, och när han och Frank spelar in den ringer plötsligt en kvinna och säger att Gud talat till henne om Bethesdadammen, och att Joh 5:4 har ett viktigt budskap för Sverige. Vad är oddsen för detta liksom?
Simon berättade också om sin bakgrund och uppväxt. Hur han tillhörde en stenreligiös kyrka som ung med syndakatalog och beröringsskräck för omvärlden. Hur han och hans vänner drabbades av Jesusrörelsens väckelseeld men hur de förhävde sig och såg sig som utvalda, vilket gjorde att Anden stack. Hur hans pappa stöttade hans rockintresse trots församlingens fördomar så att han och brorsan Frank utvecklades till skickliga musiker.
Något som jag dock fann extra intressant var att Simon tydligen är vapenvägrare! Han anmälde under mönstringen att han inte ville bruka våld av religiösa skäl. När jag frågade om många gjorde så i hans pingstförsamling svarade han att det var debatt om det, högerfalangen vill försvara fosterlandet, vänsterfalangen höll sig till budordet om att inte dräpa.
#frizon12 del 2: Himlen är vårt hemland
Förutom att jobba med Diakonias kampanj på Frizon hjälper jag också till i Kristen Underjords Virustält. Det är ett tält som inte liknar andra tält. Ett gäng tjeckiska kristna anarkister kommer hit varje år och slår upp ett stort militärtält där det bjuds på thé, reggae samt pacifistiska och anarkistiska seminarier. Det är ett välbesökt hängställe.
Målning av folk som hängde i Virus igår. Olja på duk.
Varje morgon och varje kväll ber vi tideböner utifrån Kristen Underjords skrift Alternativa tideböner, på completoriet har vi dessutom Nattvard. Det ger en härlig och välbehövlig inramning av tillbedjan och bön till denna systemkritiska plats. Det finns inga hierarkier, vi sitter i en ring och var och en ger brödet och vinet till den som sitter till vänster.
Gänget
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
emilnorberg
estacke
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
samiranygardmirzaei
Sarah Grenholm
Sara
sirakamanuel
Markus Eddeland
suri
