Bloggarkiv
Kvinnans säd ska krossa ormens huvud
Guds frälsningsplan för världen kommer fram redan i Bibelns tredje kapitel (1 Mos 1:15) när Han säger till ormen som lurat människan att vända sig bort från Gud:
”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
Detta är en av profetiorna om Jesus.
Kvinnans säd ska krossa ormens huvud.
Det är ett underligt uttryck, eftersom det vanliga i Skriften är, att kalla varje barn som föds för mannens säd eller mannens barn. När det då är tal om ”kvinnans säd”, så är det alltså tal om en som på ett särskilt sätt, mer än annars, skall vara kvinnans barn. Han skulle födas av enbart kvinna.
Lyssna på predikan för att få höra den spännande fortsättningen!
Målningen ”Maria och Jesusbarnet” är målad av Taruna Rettinger, Art for Creation.
Mehtaps vittnesbörd, del 1
Jag har fått tillåtelse att dela min församlingsmedlems Mehtaps berättelse om hur hon blivit frälst, helad och sett syner av Jesus.
Jag är f.d. muslim. Jag var i moskén ofta och läste Koranen hela tiden. Jag fick lära mig att på nätterna kan döda människor väckas till livet för att döda, skrämma eller ge sjukdomar. På nätterna gömde jag mig ibland för jag var så rädd för att spöken skulle döda mig.
En vän, Gabriella, frågade mig varför jag gömmer mig. Jag sa att jag var rädd för spöken. Gabriella sa ”Kom så ska jag berätta något fint”. Jag tog hennes hand och följde med henne och la mig i sängen. Det första hon sa var Jesus, det hände något på insidan så fort hon sa det: jag kände att nåt kom över mig, fruktan försvann helt och hållet.
Jag sa till henne ”Jag känner mig trött”. Jag sov väldigt gott den natten, innan hade jag inte kunnat sova. Gabriella kom varje kväll och berättade om Jesus och korset och änglavakt och så vidare, jag satt och grät ofta. Gabriella frågade om jag ville gå med till kyrkan. ”Absolut!” sa jag. Hon tog mig till Livets Ord, de talade med tungor och min fråga var ”Va, talar ni afrikanska här inne?”
Gabriella frågade efter gudstjänsten: ”Vad vill du att Jesus ska göra för dig?” ”Va, kan din Jesus göra saker?” utbrast jag. Som muslim trodde jag inte att Gud gör mirakler, man måste fixa sitt liv själv. Hon frågade vad för bön jag önskade mig.
”Snälla be till Jesus att jag får pengar så att jag kan åka till Turkiet och besöka farmor och farfar i Turkiet” sa jag. ”Inget är omöjligt för Gud” sa Gabbis. Read the rest of this entry
Restorationism – ett bibliskt sätt att se på kyrkan
Restorationism, eller kristen primitivism, är idén att kyrkan ska se ut som den gjorde från början när Jesus grundade den, och är nåt jag har utgått från ända sedan jag blev frälst men jag visste inte vad det hette förrän för nåt år sen. Vi restorationister menar att kyrkan hamnar snett ibland och att vi ska kolla på vad Jesus och apostlarna gjorde och sa för att hamna på rätt kurs igen. Det är därför vi ibland pratar om apostolisk kristendom, eller bibliskt lärjungaskap.
Alla kristna tänker inte så här. Vi har romerska katoliker som har en mer evolutionär syn på kyrkan, de erkänner att den har förändrats sedan apostlarnas dagar men menar inte att det nödvändigtvis är till det sämre. När Petrus Lombardus på 1100-talet kommer på att det finns sju sakrament så är det enligt katoliker inget problem att ingen någonsin någonstans tidigare har talat om sju sakrament, för kyrkan utvecklas under den Helige Andes ledning.
De flesta ortodoxa å sin sida är kritiska till att katolikerna plötsligt kan komma på nya läror, de menar sig stå för apostolisk kristendom i och med att de tryckt på stoppknappen på tidtagaruret och beter sig fortfarande i stora drag som de gjorde på 400-talet. Dock innebär ju det att de stannat klockan 400 år för sent, och mycket av den korrupta och våldsamma statskyrkokristendom som kännetecknat katolska kyrkan har i alldeles för hög grad även representerat öst. Read the rest of this entry
Vad ska vi ersätta Jesusmanifestationen med?
Jesusmanifestationen i Umeå förra året
Jesusmanifestationen i Stockholm är något av det närmaste kristenheten i Sverige har kommit det bibliska bruket av att samlas på tempelgården varje dag för att proklamera Evangeliet. I Apostlagärningarna läser vi om hur alla kristna i Jerusalem – över 3000 – samlades vid Salomos pelarhall varenda dag, och ett av de primära syftena var att förkunna att Jesus är Messias (Apg 2:46, 5:12, 42). Denna utåtriktade form av gudstjänst spred sig vidare till församlingar i andra städer, som då evangeliserade i synagogor, offentliga hörsalar eller på gatan, som jag skriver i miniboken Kom in, gå ut.
Jesusmanifestationen har alltid varit ett ekumeniskt projekt, men utan tvekan har det också funnits en stark evangelisationsaspekt av eventet när tusentals kristna har marscherat runt huvudstaden med budskap som ”Jesus sa: Jag är vägen, sanningen och livet” och ”Jesus är bäst!” Jesusbiblar har delats ut, vittnesbörd om hur Gud har förvandlat människors liv har basunerats ut i högtalarna på Kungsan, och lärjungar har lärjungatränats i att våga stå för sin tro offentligt.
Nu lägger Jesusmanifestationen ner, åtminstone i Stockholm. Anledningen är lite diffus, det är inte det på senare år sinande deltagarantalet, inte heller någon splittring, och ekonomiska problem anges inte heller. Utan det beror på att ”frukten är mogen”. Domprost emeritus Hakon Långström säger ”När det här startade var det aldrig menat att bli en institution, utan det var en gräsrotsrörelse”. Och då är han en representant för en rätt så fet institution. Read the rest of this entry
Alla har vi syndakataloger
Att lista upp vad som är gott handlande och syndigt handlande var djupt rotat i den judiska kultur där kristendomen växte fram, och även om det kristna budskapet var att alla våra synder är förlåtna genom Jesu död så innebar det inte på något sätt för de tidiga kristna att de skulle sluta tala om synd, att livsstil inte längre spelade någon roll eller att man ska låta sina syskon i tron agera precis hur som helst. Paulus undervisar noga om detta:
Vad ska vi då säga? Ska vi bli kvar i synden så att nåden blir större? Verkligen inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den? […]
Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som redskap för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som redskap för rättfärdigheten. Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden. Hur är det då? Ska vi synda, eftersom vi inte står under lagen utan under nåden? Verkligen inte! (Rom 6:1-2, 12-15)
Ett tydligt mönster i de flesta av Nya Testamentets brev, i synnerhet de av Paulus, är således att de inleds med en teologisk genomgång av Evangeliet – frälsningen genom nåden – och avslutas med förmaningar och uppmaningar till ett heligt liv fyllt av goda gärningar. Så skriver han exempelvis i Kolosserbrevet:
Men nu ska också ni lägga bort allt detta: vrede, ilska, ondska, förtal och fräckheter från er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar , skyt , slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.
Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet. (Kol 3:8-14)
Pandita Ramabai – den andedöpta kvinnorättskämpen
Dag till ära talar jag och prästen Michael Rastas i ovanstående videoklipp om Pandita Ramabai, en av de första pingstvännerna som brann för Jesus, diakoni och kvinnors rättigheter. Hon grundade Mukti Mission i Puna som hjälpte hemlösa, ogifta gravida kvinnor och föräldralösa flickor, och hon kämpade för att kvinnor skulle få rätt till utbildning. 1905 utbröt en pingstväckelse på Mukti där bland annat en ung flicka som inte kunde engelska började tala flytande engelska när hon talade i tungor. Ramabai var också en passionerad evangelist som förde många till tro på Jesus. Jag drar paralleller från Ramabais liv till kvinnor som moder Theresa, Malala och Heidi Baker.
För mer info om Mukti Mission och hur ni kan stödja dem, gå in här.
Läs gärna också min artikel om Pandita Ramabai på min engelska blogg.
Frikyrkan vs SD (och KD?)
Bild från beholdyourking.com
Idag är jag glad och tacksam att få vara en av de 380 pastorer som höjer sin röst mot SD:s främlingsfientliga världsbild. Vår debattartikel är publicerad i Dagen, Sändaren och Världen idag och säger bland annat:
Att ta emot flyktingar handlar om ett etiskt vägval, att ett samhälle visar öppenhet och barmhärtighet mot utsatta människor. Det finns plats för fler i Sverige och vi kan förbättra vår migrationspolitik, bland annat genom att skapa bättre förutsättningar för nyanlända att snabbt komma in på den svenska arbetsmarknaden. […]
Vi tycker inte alls att Sverige tillämpar en för generös flyktingpolitik. Det har utkämpats många kamper mot myndigheterna för att övertyga dem om att konverterade muslimer ska få stanna i Sverige. […]
Vi behöver vara en opinionsbildande röst i samhället för att värna om generositet och tolerans. Att hjälpa människor på flykt är bland det viktigaste vi kan göra.
I en valrörelse där invandring och flyktingar av vissa krafter bara kommer att framställas som ett stort problem, där ska vi höja rösten i protest.
Rassarna i kommentarsfältet go bananas förstås men för den absoluta majoriteten av Sveriges kristna ledarskap är det en självklarhet att SD:s hets mot invandrare inte är Jesuslikt och att deras världsbild går emot den kristna världsbilden. Bland undertecknarna har vi ledarna för pingströrelsen, EFK, trosrörelsen, Alliansmissionen, Vineyard, Frälsis, Equmenia, you name it. Dagens ledarsida står bakom oss. Pretty epic. Read the rest of this entry
Vem vågar vara som Lewi Pethrus idag?
Good ol’ Lewi Pethrus
Idag är det 40 år sedan pingstaposteln Lewi Pethrus gick hem till Gud, och både Dagen och Svenska Dagbladet har publicerat minnesreportage som jag varmt rekommenderar. Lewi drabbades av pingstväckelsen direkt efter att den bröt ut på Azusa Street, och jag minns hur jag läste i hans självbiografi om när han beskrev den norske pingstledaren Thomas Baratts andedop: tungor som av eld dök upp ovanför hans huvud när han började tala i tungor för första gången. Som jag skrivit om många gånger förut kännetecknas den tidiga pingstväckelsen av mängder med mirakulösa vittnesbörd – folk som talar i tungor på existerande språk, övernaturliga helanden, profetiska syner och uppenbarelser, med mera.
Lewi brann för att fler både inom kyrkan och utanför skulle uppleva andedopets mirakulösa kraft. Han var inte den svenska pingströrelsens grundare, men utan tvekan dess mest inflytelserika ledare under många decennier. Dock motsatte han sig samfundsbildning och centralisering och betonade hur pingströrelsen måste vara kongregationalistisk och gräsrotsbaserad för att behålla väckelseelden. Ironiskt nog blev han ändå i praktiken som en biskop.
Förutom betoningen på andedopet och tecken och under så är Lewi ihågkommen för hans stora samhällsengagemang och aktivismen för missbrukare och andra nödlidande. LP-verksamheten, som har sitt namn efter Lewis initialer, finns kvar än idag, liksom nyhetstidningen Dagen som Lewi initierade och som i mitt tycke är Sveriges i särklass bästa kristna tidning – ja bästa tidning överhuvudtaget. Och så var Lewi förstås också en av initiativtagarna till Kristen demokratisk samling, senare Kristdemokraterna, som förstås påverkat samhället oerhört.
Karismatisk aktivism genom kyrkohistorien
Idag har jag anlänt till fantastiska Frizon där jag är funktionär i det nystartade fantastiska Laboratältet. Imorgon kommer jag och fantastiska Frida Lindberg hålla ett seminarium på temat Aktivism i Andens kraft. Jag kommer tala om hur tecken och under har förenats genom kyrkohistorien, och nedan är mina anteckningar. Observera dock att på grund av tidsbrist och lathet har jag inte varit kreativ nog att skriva eget material, så mycket av det nedan är kopierat från tidigare blogginlägg, Wikipedia eller andra bloggar.
Fornkyrkan
Goe gamle Justinus
Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur både pacifism och egendomsgemenskap var utbrett i den tidiga kyrkan. Samma sak gäller Andens gåvor. Här är tre citat från tre inflytelserika kyrkofäder som illustrerar hur tankegångarna gick hos apostlarnas arvtagare:
Justinus Martyren (100-160) skrev i sin Första apologi:
”Många av vårt folk, oss kristna, har helat och fortsätter än idag hela i varje del av världen, och även I vår stad (Rom) blir flera som är besatta av onda andar helade. […] Profetiska gåvor finns också hos oss även idag. Du må se hos oss både kvinnor och män som har gåvor från Guds Ande.”
”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.”
”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.”
Irenaeus av Lyon skrev i Adversus Haereses:
”Några har sannerligen och säkerligen kastat ut demoner, så att människor om och om igen blir renade från onda andar, tror och tas emot i kyrkan. Andra har fått kunskap om saker som ska ske, genom syner och profetiska meddelanden; andra botar de sjuka genom handpåläggning och ger dem hälsan tillbaka. Och, som sagt, har även döda blivit uppväckta, och fortsätter leva med oss i många år.”
”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.”
”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.”
Och Tertullianus skrev i sina verk Ad Scapulam, Apologicum och De Corona Militis:
”Hur manga män av rang, för att inte tala om vanligt folk, har blivit befriade från demoner och botade från sjukdomar!”
”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.”
”Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.”
Öppna kyrkorna för de fattiga – eller bränn dem
Kö utanför Klara kyrka. Bild: Sara Lund-Persson
Kyrkan finns framför allt till för de fattiga. För 2000 år sedan skrev Jesu bror Jakob ”Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstolar? Är det inte de som smädar det sköna namn som har nämnts över er?” (Jak 2:5-7). Det borde vara en omöjlighet för en kyrka, som tillber en fattig, hemlös Frälsare, att se ner på de fattiga och istället promota de rika. Men det är precis det som så ofta sker, menar Jakob:
”Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen 16 och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?” (2:15-16)
Idag läste jag i Dagen om hur Pingstkyrkan i Linköping har sålt sin lokal för att köpa en ny stor lokal som heter Cupolen. De köpte Cupolen för 28 miljoner, och nu när de säljer sin nuvarande lokal får de 10 miljoner över. Pengar som de ska ge till de fattiga? Som de ska ge till mission? Nej, förstås inte, ”Pengar som vi kan använda till en om– och tillbyggnad av dessa lokaler”!
Min egen församling spenderar noll kronor på lokaler. Vi är en husförsamling, ni vet, precis som kyrkorna på Bibelns tid. Vi kan spendera väldigt stora delar av det vi får in på mission i Ukraina, Kamerun och Nepal helt enkelt för att vi inte har särskilt många fler utgifter än fikat vi delar ut när vi evangeliserar. Vår verklighet är flera mil från Pingstförsamlingen i Linköping, men väldigt nära den bibliska församlingen. Om en kyrka bestämmer sig för att ha en lokal eller att samlas i hemmen som på Bibelns tid är inget litet beslut utan ett som påverkar i princip allt.
Därför, Ulf Ekman, behövs protestantismen
Ulf Ekman. Foto: Josefin Casteryd/Dagen
Jag blev väldigt förvånad igår när det visade sig att Ulf Ekman blivit katolik, men samtidigt föll mycket på plats. Jag skrev för tre månader sen om att det som skiljer Ulfs ekumeniska relationer till katoliker från andra protestantiska ledare är att han inte bara välsignar dem och behandlar dem som syskon i tron, utan han försvarar aktivt deras läror om alltifrån barndop till Maria och påveämbetet. Att gå så långt utan att själv bli katolik blir konstigt, och uppenbarligen tänkte Ulf likadant.
Generellt tycker jag att Ulfs teologiska utveckling varit väldigt positiv, inte bara när det gäller ekumeniken utan hans nyansering överhuvudtaget. Jag har länge varit mycket kritisk till Livets Ord på grund av den osunda syn på pengar och på konflikten i Israel/Palestina som varit rådande där. Efter att jag bloggat om Ulf där i december tog han faktiskt kontakt med mig och ville fika, vi fick prata en stund med varandra och jag frågade honom vad han anser om fred och rättvisa. Och jodå, han gillar både och, även om han fortfarande tycker att man kan använda våld och vara rik som kristen. Men den extrema framgångsteologi som hördes på 80-talet står han inte längre för, och även i Mellanösternkonflikten tror jag att han börjar inse att staten Israel ibland kanske gör lite dumma saker.
Då när vi fikade pratade vi förstås om katolska kyrkan, vi var överens om att det finns mycket bra folk där inte minst bland de karismatiska katolikerna, vi var överens om att Aletheias katolikskräck och anti-Livets-Ordism är pinsam, vi var överens om att katolikers seriositet när det gäller exempelvis att verifiera mirakler är beundransvärd. Men inte trodde jag att han faktiskt var katolik. I efterhand blir det dock ganska tydligt – han citerade katolska kyrkans katekes som ett rinnande vatten.
Andedop och vapenvägran – pacifism i den tidiga pingströrelsen
Församlingsledningen på Apostolic Faith Mission Azusa Street, världens första pingstförsamling och en av de första i USA att acceptera alla etniciteter
Det inte många vet är att största delen av den tidiga Pingströrelsen var pacifistisk, framför allt i USA. För någon vecka sedan arrangerade vi i Kristna Fredsrörelsen Uppsala en samtalskväll som jag ledde där vi grävde oss ner i hur det såg ut i pingströrelsens vagga i början av 1900-talet, och upptäcker att vapenvägran var väldigt vanligt förekommande. Med hjälp av antologin Pentecostals and Nonviolence utgiven av Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice kollade vi igenom tidiga uttalanden från centrala pingstledare såväl som från hela samfund. Några exempel:
Assemblies of God, USA:s största pingstsamfund, hade pacifism som officiellt ställningstagande i 50 år, från 1917 till 1967:
Resolution Concerning the Attitude of the General Council of the Assemblies of God Toward any Military Service which Involves the Actual Participation in the Destruction of Human Life.
While recognizing human Government as of divine ordination and affirming our unswerving loyalty to the Government of the United States, nevertheless we are constrained to define our position with reference to the taking of human life.
WHEREAS, in the Constitutional Resolution adopted at the Hot Springs General Council, April 1-10, 1914, we plainly declare the Holy Inspired Scriptures to be the all-sufficient rule of faith and practice, and
WHEREAS the Scriptures deal plainly with the obligations and relations of humanity, setting forth the principles of ”Peace on earth, good will toward men.” (Luke 2:14); and
WHEREAS we, as followers of the Lord Jesus Christ, the Prince of Peace, believe in implicit obedience to the Divine commands and precepts which instruct us to ”Follow peace with all men,” (Heb. 12:14); ”Thou shalt not kill,” (Exodus 20:13); ”Resist not evil,” (Matt. 5:39); Love your enemies,” (Matt. 5:44): etc. and
WHEREAS these and other Scriptures have always been accepted and interpreted by our churches as prohibiting Christians from shedding blood or taking human life;
THEREFORE we, as a body of Christians, while purposing to fulfill all the obligations of loyal citizenship, are nevertheless constrained to declare we cannot conscientiously participate in war and armed resistance which involves the actual destruction of human life, since this is contrary to our view of the clear teachings of the inspired Word of God, which is the sole basis of our faith.
Gud är extremist
Så mina facebookvänner känner nog redan till detta men jag skrev sen sång förra veckan och laddade upp på youtube: God is a Criminal. Den har sitt ursprung i en nätdebatt där någon argumenterade för att kristna ska vara snälla, balanserade medborgare som alltid lyder lagen, och med tanke på att det var förintelsens minnesdag ville jag debunka myten om den laglydige kristne för gott. Så in i mitt huvud kom en liten trallvänlig melodi som kunde utgöra en god kontrast till en tämligen radikal och provocerande text.
Vi ska inte vara ”lagom” när det gäller Guds Rike, vi ska inte vara måttligt engagerade för fred och rättvisa, delvis evangelikala eller försiktigt karismatiska – för det är inte Gud. Gud är extremist! Jesus skulle utan tvekan blivit kallad för fundamentalistisk galning idag, så det vill jag också bli.
1. God is a criminal, it isn’t hard to see
In the book of Acts He breaks the law to set the captives free
An unjust law is no law at all, compassion is the key
God is a criminal, so that’s what I want to be
2. God is a hippie, it isn’t hard to tell
He commands us to love our enemies and all our stuff to sell
Among the poor and prostitutes is where He likes to dwell
God is a hippie, and so am I as well
Read the rest of this entry
Alice Hägg: Anden och aktivismen
En fantastisk text av Alice Hägg, ursprungligen publicerad på Kristen Underjord.
Alice Hägg
Anden. Kanske är det den del av Gud som flera av er läsare har svårast med att förstå. I vars namn en del av er kanske sårats, eller skrämts. Som lämnat en del av er förvirrade över osynliga ting, över tungotal, profetior och mirakel. Som drev er bort från det som inte gick att ta på, från den o-kroppsliga till den kroppsliga andligheten, till blockadnattens och demonstrationstågens motståndsdoftande lovsång. Måste det finnas en motsättning mellan dessa läger? Vem är den helige Anden bakom den bajsnödigt uppumpade stämningen? Jag vet inte vart ni är i er relation med Gud eller vad ni har för erfarenheter med Anden men jag hoppas att vi i denna bloggpost ska kunna lotsa oss framåt mot lite mer klarhet.
Jag kan dra min story snabbt först: Själv har jag länge vart skeptisk till Anden trots att jag är uppvuxen i en pingstkyrka där karismatiska uttryck inte är ovanliga. Då blev jag rädd för att jag inte förstod. Jag hörde hur ord från språk som inte fanns studsade mot väggarna, ljudmassan i rummet sköljde över mig. Ropen och rörelserna kändes inte äkta, det var något som hände i kyrksalen och som stannade där inne. Äkta vet jag inte om de var och jag tackar Gud för att det inte är min sak att bedöma det så här i efterhand. Vi kan aldrig veta vad som händer i en människas hjärta när hen ber.
Med detta i ryggen blev jag skeptisk mot Anden. Jag talade lite i tungor med otrolig tveksamhet eftersom jag inte visste om det var min mun eller något annat som formade orden. Efter ett tag slutade jag. Inom mig fanns en stark motvilja gentemot dem som upplevde Gud starkt och synligt – jag förstod inte vad som hände dem och vad det skulle vara bra för.
Min vandring med Gud gick på tomgång ett tag tills jag hittade Jesus i en bokhylla. Eller, en väg fram till Honom. Jag läste ”Den oemotståndliga revolutionen” av Shane Claiborne och blev kär i himmelriket, och ville kristen på riktigt. Jag bröstade upp mig och tänkte ”in ya face” åt pingstvännernas bänknötande och gav mig av mot protestlistor, klimatrapporter och demonstrationståg. Sen fattade jag hur svårt det var att leva upp till de ideal som jag fått nys om. Radikala kollektiv-konstellationer, gästfrihet, olydnad, enkelhet, DIY-kultur, Jesus for president och kärlek, allt detta vackra, fina hävdes mot min otillräcklighet och feghet. Jag fattade inte hur jag skulle orka ett sånt liv.
Fred och rättvisa i Andens kraft – mitt föredrag på Kingdom Culture
Presentationen
På Kingdom Culture-konferensen i Örebro fick jag möjlighet att hålla ett seminarium om mitt favoritämne: att förena tecken och under med fred och rättvisa, med hjälp av denna snygga prezi-presentation. Hela härligheten filmades och ni kan se de första 40 minutrarna ovan (del 2 håller på att laddas upp på youtube as we’re speaking och jag kommer bädda in det ovan så snart det är klart).
Det här är vad jag talade om:
Apg 2 – den första kristna pingsten innehöll både tungotal och ekonomisk utjämning.
Apg 6 – Stefanus gjorde tecken och under medan han hjälpte änkorna, och han älskade sina fiender in i slutet.
Luk 6 – Jesus botar mängder med sjuka och kastar ut demoner samtidigt som Han predikar om att de fattiga är saliga och att vi ska vända andra kinden till.
Det är helt enkelt ganska tydligt i Bibeln att tecken och under ska förenas med fred och rättvisa.
Ändå har detta varit separerat ibland – vissa karismatiker jobbar inte särskilt mycket för fred och rättvisa, och vissa kristna aktivister är inte så karismatiska av sig. Dock ser vi att detta går alldeles finfint att förena om och om igen i kyrkohistorien:
andreascucca
David Larsson
desireekjellin
Emma Andersson
emilioghazal
foolforjesus
Frida Lindberg
hansakesundberg
Hela Pingsten
jakobromeborn
Katarina Hedman
Anneli Lendrup
Marie Larsson
Marius Ihlar
Jacob Schönning
minlund
nataliemariasophie
rebeckajoyrodriguez
Sarah Stenmark
Sara
sirakamanuel
suri
