Såhär i juletider är det ju många som träffar familj och släkt, eller goda vänner. Man spenderar kanske mycket tid tillsammans med människor man känner väl men ganska sällan träffar, och med vissa har man lite gemensamt annat än en uppsättning gener. Dessutom är det lätt att dras med i vår kulturs extrema superjulhype. Man köper presenter, pyntar, lagar en massa mat, städar och sliter hårt för att den begränsade tiden med familjen eller andra ska bli så skön och idyllisk som möjligt, och det innebär förstås att det byggs upp förväntningar på att det ska bli bra.

Ju mer vi satsar, desto mer vill vi ha ut av det. Inte att förringa är också att en stor del av detta slit görs av kvinnor. Studier från tidigare år har visat att vi tyvärr hemfaller åt mer traditionella könsroller under de traditionella högtiderna, vilket innebär ännu mer oproportionerliga arbetsuppdelningar än vanligt.

Hursom, vi blir ju inte helt magiskt några idealversioner av oss själva bara för att det är jul. Kanske för en stund, kanske någon dag. Men efter en tid av ansträngning och förväntan måste vi slappna av, och när vi slappnar av orkar vi ännu sämre med att upprätthålla fasader(Luk 12:1-3).

Det kanske inte blir lika idylliskt som man gått och föreställt sig. Eller det kanske finns splittring kring frågor som vissa har starka åsikter om, eller ouppklarade tvister mellan några. Så när vi sen befinner oss här på juldagen, eller kanske redan igår på julafton så kan det uppstå konflikt. Därför vill jag ge er mina – högst oprofessionella – tips på hur du möter dina nära och kära. De har hjälpt mig till försoning och till närmare relationer med människor jag älskar.

Read the rest of this entry →