Mina vänner i Reach – organisationen som driver Pannkakskyrkan – bad mig nyligen om en kyrkohistorisk översikt över missionens historia. Det ville jag mer än gärna bjuda på! Jag hade först tänkt spendera flera timmar på en ambitiös powerpoint med fina bilder och specialeffekter men landade i att det både skulle vara roligare och minst lika pedagogiskt med lite klassisk dockteater:
Det här är vad jag i runda slängar säger i videon:
Från apostlar till pannkakor – 2000 års missionshistoria på 30 minuter
Vad har en pannkaka på stan gemensamt med Paulus i Aten, en bedjande munk i öknen och en missionär i Kina? Mer än man kanske tror.
När jag blev inbjuden att tala om missionshistoria för Reach ville jag visa hur vår evangelisation hänger ihop med en mycket större berättelse.
För kyrkohistoria handlar om människor. Människor som har mött Jesus och velat hjälpa andra att göra detsamma. Och där får också vi vara med.
Jesus visar vägen
Jesus gav sina lärjungar ett uppdrag och visade hur de skulle utföra det. Han sände ut dem tillsammans, uppmanade dem att hjälpa människor och lärde dem att gå vidare när ingen ville lyssna.
Det sista tycker jag är befriande. Vi behöver inte stånga huvudet blodigt mot samma vägg. Vi får respektera ett nej och fortsätta söka efter människor som vill samtala.
Samtidigt är uppdraget radikalt. Jesus kallar oss att berätta om honom, hjälpa utsatta och be för sjuka. Alla lärjungar får vara med. Vi har olika gåvor och personligheter, men uppdraget att göra lärjungar angår oss alla.
En pall behöver tre ben
I Romarbrevet 15 beskriver Paulus sin tjänst med ord, handling och den helige Andes kraft. Inom Reach har vi ofta illustrerat detta med en pall med tre ben: ord, handling och bön.
Orden hjälper människor att förstå vem Jesus är. Handlingarna gör kärleken konkret. I bönen vänder vi oss till Gud och förväntar oss att han verkar.
En pannkaka kan vara en enkel kärlekshandling. Den kan också öppna dörren till ett samtal om livet, tron och Jesus. Och kanske till frågan: Vill du att vi ber för dig?
De tre benen hör ihop.
Tala så att människor förstår
När Paulus talar i Aten utgår han från sådant hans åhörare känner till. Han anknyter till deras altare åt en okänd gud och citerar grekiska diktare. Han har tagit sig tid att förstå människorna han möter.
Här finns en viktig lärdom för oss. En ateist och en muslim kommer med olika frågor och föreställningar. Vi behöver lyssna för att förstå hur vi kan berätta om Jesus på ett meningsfullt sätt.
Budskapets centrum består: Jesus älskar oss, har dött och uppstått för oss och kallar oss att följa honom. Språket och formerna kan variera.
Filosofer och ökenfäder
På 100-talet möter vi Justinus Martyren, som sökte vishet i filosofin innan han blev kristen. I Jesus fann han den vishet han letat efter. Sedan använde han sina filosofiska kunskaper för att förklara kristendomen och bemöta fördomar. Hans apologier påminner oss om att människors invändningar förtjänar genomtänkta svar.
Irenaeus, biskop i Lyon, bemötte framför allt läror som hotade att förändra kristendomen inifrån. Mot gnostiska föreställningar om det materiella som ont försvarade han skapelsens godhet och Jesu verkliga mänsklighet. Att sprida evangeliet innebär också att förklara vad det faktiskt handlar om.
Antonius av Egypten valde en annan väg. Han lämnade sina ägodelar och drog sig undan till öknen för att söka Gud. Ändå sökte människor upp honom för vägledning och förbön. Han blev en viktig inspirationskälla för ökenrörelsen och klosterlivet, som senare fick enorm betydelse för missionen. Ur stillheten växte något som nådde långt ut i världen.
Språk, kultur och små begynnelser
Patrick kom först till Irland som bortrövad fånge. Senare återvände han frivilligt för att förkunna kristen tro. Kunskapen om språket och kulturen blev en tillgång. I den irländska kyrkan fick klostergemenskaper stor betydelse, och där möter vi också Birgitta av Kildare, förknippad med generositet, bön och berättelser om under.
Bland slaviska folk verkade Kyrillos och Methodios. Genom arbete med språk, skrift och översättning gjorde de tron tillgänglig för fler. Evangeliet behöver få höras på människors eget språk.
Bonifatius förknippas med ett mer konfrontativt exempel. Enligt den välkända berättelsen högg han ner en helig ek som förknippades med åskguden. Händelsen utmanade människors föreställningar om gudarnas makt.
Här i Norden möter vi Ansgar, vars missionsarbete gav begränsade och sköra resultat. Ändå minns vi honom. Det hjälper oss att inte bara räkna omedelbara framgångar. Ett samtal kan betyda något även när vi själva aldrig får se fortsättningen.
Fred, makt och frivillig tro
På 1200-talet präglades Franciskus och Klara av Assisis liv av bön, frivillig fattigdom och omsorg om andra. Under korstågens tid reste Franciskus till Egypten och mötte sultanen. Mitt i en våldsam konflikt ville han vittna om Kristus genom ett fredligt möte. Sättet vi möter människor på säger något om den Jesus vi förkunnar.
När nya sjövägar öppnades reste Franciskus Xavier till bland annat Indien och Japan. Samtidigt verkade missionen i en värld präglad av kolonisering och exploatering. Relationen mellan kristen tro och politisk makt är en svår del av historien.
Luther och Calvin ville återföra kyrkan till evangeliet, men behöll nära band mellan kyrka och samhällsmakt. Anabaptistledaren Menno Simons betonade i stället en församling av människor som själva valt att följa Jesus. Evangelisation bygger på att människor får svara frivilligt.
Bön och kulturell förståelse
På 1700-talet blev den herrnhutiska gemenskapen på greve Zinzendorfs gods ett betydelsefullt centrum för bön och mission. Uthållig bön förenades med beredskapen att resa långt för att berätta om Jesus.
Hudson Taylor lärde sig kinesiska och bar kinesiska kläder. Människor skulle kunna följa Jesus i sin egen kultur. Den norska missionären Marie Monsen hör också till berättelsen om Kina, med sin betoning på bön, omvändelse och Guds ingripande.
I Indien uttryckte Sadhu Sundar Singh sin kristna tro genom livet som vandrande helig man. Precis som Justinus använde filosofins språk kunde Sundar Singh uttrycka evangeliet i en form som människor i hans omgivning förstod.
En världsvid rörelse
Pandita Ramabai förenade omsorg om utsatta flickor och kvinnor med kristen förkunnelse. Vid hennes Mukti Mission i Indien växte ett intensivt böneliv fram, med berättelser om andliga gåvor och förnyelse.
Det vidgar bilden av den pingstkarismatiska väckelsen. William Seymour och Azusa Street i Los Angeles har en viktig plats, men förnyelsen hade betydelsefulla uttryck också på andra håll.
I Västafrika fick William Wade Harris förkunnelse stor genomslagskraft. Kristna i Afrika och Asien är själva missionärer och förnyare, något som lätt hamnar i skymundan i västerländsk historieskrivning.
Under 1900-talet använde Billy Graham modern teknik för att nå stora folkmassor. Reinhard Bonnke förenade omfattande evangelisationsmöten i Afrika med förbön och förväntan på Andens kraft. Hos Heidi Baker i Moçambique möter vi kombinationen av praktisk omsorg, förkunnelse och bön.
Nu är det vår tur
Reach och Pannkakskyrkan får vara en del av denna långa berättelse. Vi står tillsammans med generationer av kristna som har bett, tjänat, samtalat och berättat om Jesus.
Missionshistorien ger oss inspiration att förstå vår egen tid och möta människorna framför oss. Vi får pröva nya former, lyssna på nya frågor och samtidigt hålla fast vid evangeliets centrum.
Så fortsätt steka pannkakor. Fortsätt lyssna. Fortsätt berätta om Jesus och be för människor.
I ord, handling och den helige Andes kraft.
