I torsdags var jag inbjuden av Kristna Fredsrörelsen till Betlehemskyrkan i Göteborg för att tala om pacifism, fredsskapande och kristen tro. Det blev en toppenkväll med ett mycket större deltagande än vad arrangörerna hade räknat med. I tider av upprustning, krigsherrar och kärnvapenhot törstar människor efter fred, och det är precis vad kristendomen erbjuder.
Jag är kristen pacifist, och min övertygelse att vi inte ska döda har bara stärkts de senaste åren då det blivit allt tydligare att våldets väg inte kan leda till fred.
Jesus sa väldigt tydligt vad vi ska göra med våra fiender.
I Bergspredikan säger han: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Och strax innan: ”Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på den högra kinden, vänd också den andra mot honom.”
Den naturliga läsningen av de orden är inte: ”Älska dina fiender – utom när du verkligen behöver döda dem.” Jesus anger inget sådant undantag.
Och att vända andra kinden till betyder inte passivitet. Det är en tredje väg mellan att slå tillbaka och att ge upp. Jesus själv visar detta när han blir slagen under sitt förhör inför stora rådet: han slog inte tillbaka, men han protesterar: ”Har jag talat rätt, varför slår du mig då?”
Och när Petrus använde svärdet i Getsemane stoppade Jesus honom och helade den skadade mannen, vilket är själva motsatsen till det resultat som våldet försökte åstadkomma. Han sa sen att den som tar till svärd kommer dödas med svärd – våldet är en spiral som slår tillbaka mot en själv.
Och Paulus säger samma sak.
I Romarbrevet 12 skriver han: ”Välsigna dem som förföljer er.” ”Löna inte ont med ont.” ”Hämnas inte.” Om din fiende är hungrig – ge honom mat. Om han är törstig – ge honom något att dricka. Och så sammanfattar Paulus hela resonemanget:
”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”
Det är svårt att förena med idén att kristna ibland ska besegra det onda genom att döda den som gör det onda.
Men Romarbrevet 13 då? Där står det att överheten inte bär svärdet förgäves. Absolut, men Paulus säger inte att kristna ingår i överheten, vilket de verkligen inte gjorde på Nya Testamentets tid. Tvärtom kommer Romarbrevet 13 och dess beskrivning av staten som en Guds hämnare direkt efter uppmaningen att kristna inte ska hämnas i kapitel 12.
Men hur är det då med alla krig i Gamla testamentet?
Jag tror inte att lösningen är att blunda för eller nedtona Gamla testamentet. Frågan är vilken roll de texterna har i det nya förbundet.
Gamla testamentet innehåller också djuroffer, kosherregler och omskärelse. Kristna följer inte automatiskt varje instruktion som gavs åt Israel, därför att Jesus har upprättat ett nytt förbund.
Israel var ett politiskt folk med land, domstolar och arméer. Kyrkan är inte en nationalstat. Jesus ger inte apostlarna ett territorium att försvara. Han skickar dem obeväpnade till alla folk.
Redan profeterna såg fram emot detta messianska fredsrike: svärden skulle smidas till plogbillar och folken inte längre lära sig att föra krig. Och i Nya testamentet blir vår strid uttryckligen andlig: Paulus säger att våra vapen inte är världsliga och att vår kamp inte är mot kött och blod.
Det här är inte någon modern, naiv omtolkning av kristendomen. Flera av de allra tidigaste kristna teologerna läste evangeliet just så. Justinus Martyren beskrev hur människor som tidigare dödade varandra efter sin omvändelse vägrade kriga. Irenaeus av Lyon kopplade uttryckligen profetian om svärd som blir plogbillar till kristna som vägrar strida och vänder andra kinden till. Tertullianus skrev att Herren hade ”avskaffat svärdet”, och kritiserade kristna som blev romerska soldater.
Skriften ”den apostoliska traditionen” från 200-talet säger till och med att en soldat som får order att döda inte ska lyda ordern.
Idén att kristna kan och bör döda i krig kom betydligt senare. Augustinus utvecklade på 400-talet teorin om det rättfärdiga kriget först när kristendomen har blivit sammanflätad med det romerska imperiet, och hans främsta inspiration var inte Bibeln utan en hednisk senator som hette Cicero.
Den vanligaste invändningen mot pacifism brukar vara att allt detta låter fint – men att våld ibland helt enkelt är nödvändigt.
Problemet är att modern forskning gör den självklarheten mycket mindre självklar.
Harvardforskarna Erica Chenoweth och Maria Stephan jämförde stora våldsamma och ickevåldsliga motståndskampanjer under 1900-talet och fann att ickevåldskampanjer hade varit ungefär dubbelt så framgångsrika. Om en ickevåldslig motståndsrörelse omfattar minst 3,5 % av befolkningen har den nästan aldrig misslyckatsmed att störta ens de mest monstruösa diktatorer.
Senare forskning visar också att väpnade uppror löper betydligt större risk att mötas av massdödande och att de är tiotusentals gånger dyrare trots att de är mindre effektiva än att göra motstånd med ickevåldsliga medel.
Så kristen pacifism betyder inte: ”Gör ingenting när människor utsätts för ondska.”
Tvärtom.
Skydda den utsatte. Gör motstånd. Ställ dig i vägen. Organisera dig. Protestera. Sabotera förtryck utan att skada människor. Riskera ditt eget liv om det krävs. Men vägra göra fienden till någon vars liv inte längre är heligt.
För Jesus kallade oss aldrig att älska bara de människor som är lätta att älska.
Han sa: Älska era fiender.
