Hel och fri från ledgångsreumatism

Jag var på Ölandsgården i augusti. På en av morgonbönerna kom en kvinna som var svårt sjuk i ledgångsreumatism. Hon gick på starka mediciner och sprutor, hon hade skenor som hjälp för armarna. Hon kunde inte böja sina knän. Herren gav mej Kunskapens ord i hennes liv. För två veckor sedan var hon med mej i Askeby utanför Linköping. Hon var HELT frisk och hon tog inga sprutor och värktabletter, och hon bad för människor som i sin tur hade problem. Hon sa: Jag är ett mirakel! All ära till Herren!

Kvinnan ifråga heter Elisabeth Källner, jag kontaktade henne via Simon och bad om fler detaljer, och detta var vad hon skrev till mig:

September 1997 insjuknade jag i svår ledgångsreumatism. Det började med ömhet under fötterna. Jag kände det en morgon när jag klev upp ur sängen och satte fötterna i golvet. Jag hade svårt att gå. Oj, tänkte jag, detta måste vara något allvarligt… Innan man visste var det var så togs prover hos husläkaren och jag fick värktabletter men ingenting hjälpte. Till slut var jag så dålig att jag knappt kunde ta mej ur sängen o kunde knappt gå. Det var svårt att ta ner en tallrik från skåpet. När handlederna är inflammerade, får man heller ingen kraft i fingrarna så det var nästan omöjligt att använda händerna. Jag fick ta bort mattorna från golvet för jag kunde inte lyfta fötterna! Kände hur alla leder sakta började göra ont, ett lillfinger var då krokigt.

Barnen fick hjälpa mej att plocka i och ur diskmaskinen, duka undan från bordet, hjälpa mej att klä på mej osv. Jag fick åter igen komma in till vårdcentralen. Min dotter fick hjälpa mej. Jag kunde knappast ta mej i och ur bilen men köra gick bra, tack o lov! När jag kom in till läkaren så fick jag lägga mej på en brits och hon tömde båda knäna på inflammerad vätska och sen sprutade hon in hög dos av kortison i båda knälederna. Detta gjorde att jag sen kunde böja knäna igen o gå normalt… Det var genast lättare att komma i o ur bilen, att sätta sej på en stol – överlycklig!!! Husläkaren ringde en specialist på Ryhov i Jönköping och jag fick dubbel förtur som det hette – jag skulle få komma dit om tre veckor – hur ska jag klara mej så länge, tänkte jag…

Den 6 dec 1997 kom jag in till specialisten som tittade på mina fingrar och kände på mina leder uppifrån o ner, sen sa han: ”Du har ledgångsreumatism” – vilken chock för mej! ”Du har inflammation i alla leder”. Jag såg hur mina fingrar skulle bli så förvärkta, att jag inte skulle kunna greppa något… ”Jag sätter in stark medicinering från början, så ska det stoppa upp sjukdomsförloppet kraftigt. Du kommer aldrig mer att bli så här dålig. Var glad att du inte fick diagnosen för 10 år sen för då fanns inte den hjälp att få, som finns idag. Forskningen har gått framåt…” Jag försökte trösta mej med de orden men det var inte så lätt när jag knappt kunde resa mej från stolen eller hålla min jacka, vilken min man fick hjälpa mej med att ta på när vi var klara hos läkaren.

13 år av lidande började. Ständig trötthet, stelhet, smärta, alltid begränsad, svårt att få vardagen att fungera. Vissa perioder kunde jag inte gå uppför eller nedför en trappa. Duscha, handla, städa etc. var helt plötsligt något som inte var självklart längre att kunna göra. År 2001 var jag så nedbruten och trött, att mina dagar var slut kl tre då jag stupade i säng. Detta fortsatte och till slut trodde jag att jag hade säkert cancer också… Då fick jag tips från en släkting som rekommenderade mej att komma upp till Köping och besöka en specialist som forskar om vitaminen B12. Detta gjorde jag och det visade sej att jag behövde mycket B12. Jag åt den vitaminen i 4 veckor och sen kände jag mej som en annan människa!

Livet började återvända men senare fortsatte besvären och 2004 fick jag fruktansvärt ont i vänster höft. Det blev så besvärligt så vissa dagar kunde jag inte ens gå med kryckor. Jag kunde inte lyfta benet… Jag fick ha en kontorsstol med hjul i köket så att jag kunde ta mej fram. Inflammationen gör att brosket förstörs runt lederna. I början på 2005 gjordes en röntgen av mina höfter och min läkare meddelade att jag måste genomgå en höftprotesoperation. Jag var tvungen att förbereda mej mentalt och i okt 2005 genomfördes operationen. Detta innebar att jag inte fick köra bil på 3 mån och det blev besvärligt eftersom vi bodde på landet. Operationen gick bra. En tid med kryckor började efter operationen och efter tre mån kunde jag börja arbeta halvtid och jag kände mej förhållandevis pigg! Arbetsplatsen, där jag arbetar som administratör, är handikappanpassad så det var bättre att åka till arbetet än att vara hemma och inte kunna göra någonting… Detta tillsammans med positivt tänkande gjorde ändå att jag tyckte livet var ok!

Tyvärr fortsatte besvären i andra leder och till slut sa jag till Gud att nu får du göra något! Vår yngste son tog studenten i somras och jag var väldigt trött och hade besvär med händer, handleder och fötter. Jag hade så ont i mina handleder att jag hade svårt att öppna en bildörr, bära en kasse, plocka i varor etc. Jag fick varje dag använda handledsskydd med metallskenor. En natt när jag vaknade ropade jag till Gud: ”Nu orkar jag inte mer. Nu börjar en ny tid – vuxna barn – jag har all tid i världen men hur ska jag kunna tjäna dej när jag är så sjuk och ingenting kan göra. Detta är inte mitt problem – det är ditt. Jag har bara en existens och då kan du lika gärna ta hem mej. Jag vill ha ett liv – ge mej ett liv”!

Två månader senare ”hamnade” jag på Ölandsgården på norra Öland. Jag hade egentligen planerat att åka till Skåne…

När jag kom in i det lilla kapellet möttes jag av orden: ”Du ska bli hel o fri”! Jag kände hur en varm ström gick igenom hela min kropp. Det fanns en plats ledig längst ner i kapellet. Där satte jag mej och hela kroppen kändes så lätt – lederna var smidiga, ingen stelhet – det kändes som att kroppen genomgick en snabb reningsprocess! Sången som Simon Ådahl sjöng: Jag talar liv i dig, gick rakt in i mitt hjärta och var förstås skriven direkt till mej… Simon förmedlade flera kunskapens ord till mej, och allt var specifikt och stämde exakt – vi känner inte varandra, så han visste ingenting om mej!

Morgonen därefter skulle jag gå ut och äta frukost då jag hörde i högtalaren att det var morgonbön kl nio! Jag glömde frukosten och gick på morgonbönen i stället! Det var då jag fick ett tilltal från Herren som förändrade hela mitt liv! När jag kom ut från kapellet så sa Herren till mej ”Nu har en ny tid börjat och nu sätter jag fart. Du ska få tillbaka hundrafalt…

Jag fick både inre o yttre helande – fri från reumatismen! Den hemska tröttheten är som bortblåst – hade glömt hur det var att känna sej pigg och hel!!!

Den 30 dec träffade jag läkaren på Ryhov i Jönköping och när jag berättade om mitt helande, att det var himmelsk medicin, sa han: ”Kan jag få den medicinen”… Alla proverna var bra och jag fick som vanligt fylla i ett frågeformulär om olika göromål, vad jag klarar av.  Jag kunde kryssa i det bästa alternativet på alla 20 frågorna!!! Jag fick också svara på hur jag mår med tanke på sjukdomen samt hur jag känner mej rent allmänt. Denna gången kunde jag kryssa i högst på skalan – att jag mår så bra man kan! För första gången så behövde jag inga kortisoninjektioner i fingerlederna! Läkaren brukade säga att det är inte provsvaren i första hand, utan hur du mår, som visar hur det är” och äntligen  kunde jag berätta för honom att jag aldrig har mått så bra!!! Sköterskan sa: ”Ja, det syns ju på dej att du mår bra”!

—

Kolla även in tidningen Inblick som gjort en intervju med Elisabeth.

(Det här skulle nog även få Dawkins att bli förvirrad.)