I sommar har jag fastnat några gånger framför tv-programmet Lyxfällan. Det är upplagt som underhållning och säkert sitter många och skrattar åt de personer som tvingas skämmas när de konfronteras med sin ohållbara och oansvariga livsstil. Med de glasögonen är det vidrig tv. För mig finns det dock en hel del allmänmänskligt i grundproblemen och lösningarna (något för övrigt även Per Ewert har skrivit om på Världen Idag ledarsida).
Alla som får besök av Lyxfällan-teamet har ett flyktbeteende. De har någon gång tagit ett eller flera lån och dragit på sig skulder som har växt och växt. När räkningar och betalningspåminnelser kommit är det vanligt att de skuldsatta lägger undan dem i en hög eller i ett skåp utan att öppna, för att slippa ta tag i problemet och möta sin ångest. För att dämpa ångesten gör man precis det man inte borde göra, nämligen ta nya lån för att finansiera nya inköp av kläder, bilar, elektronik eller vad det nu var man köpt tidigare. Varför? Därför att det är det enklaste och mest välbekanta sättet att få ett glädjeskutt, ett dopaminuppsving. För en stund.
Eftersom man skäms inför sig själv och inte kan uthärda tanken på att man satt sig i klistret ljuger man för familj och vänner och förstås för sig själv. Skammen är ju så outhärdlig. Och eftersom vägen ut ur knipan känns så svår och otrygg fortsätter man hellre att leva i förnekelse.
Jag har människor i min närhet som har brottats med sånt här. Och själv har jag haft samma skam- & beroendebeteende kring porr. Om du inte känner igen dig känner du säkert någon annan som gör det. Eller också känner du bara inte människor omkring dig – eller dig själv – tillräckligt bra.
Det första Lyxfällan-snubbarna gör (om man ska tro programdramaturgin) när de fått situationen klar för sig är att ställa de skuldsatta inför den brutala verkligheten. Såhär ser er budget ut idag, såhär mycket går ni back varje månad, såhär stor är er sammanlagda skuld, det här har ni lagt era pengar på. Och det görs visuellt genom att fylla ett stort rum med alla (åtminstone samma mängd) kläder en nätshoppingberoende kvinna har klickat hem, eller alla bilar en ung tvåbarnspappa har ägt sen 18-årsdagen och vad de kostat familjen. Långa skuldbrev dras fram med alla poster.
Ovanpå barnens leksakshög tippas den mängd cigaretter, chips och pizza föräldrarna köpt hem på ett år, och sen kommer en truck till med all cola. Deras verkliga prioriteringar blir alltför uppenbara för att fortsätta blunda för.
Här hade det varit häftigt att få se den verkligt fulla kostnaden av deras livsstil. Men då hade programmet övergått från ett underhållningsprogram till ett samhällskritiskt program som gnagde även i skuldfria människors samveten. För tänk om rummet med kläder och summan på vad de kostat kompletterats med ett rum bredvid med allt vatten som gått åt till klädproduktionen, och hur många års dricksvatten det räckt till för en person? Det hade förresten knappast räckt med ett rum, det hade förmodligen behövts en ordentlig lagerlokal för att rymma allt. Just detta har nämligen gjorts med vanliga klädkonsumenter på stan i Storbritannien. Deras reaktioner kan du se här (klippet är från den upplysande dokumentären Stacey Dooley: Modeindustrins smutsiga baksida på SVT Play.).
Eller tänk om bilmannen fick se alla tunnor av koldioxid hans bilar släppt ut, precis som Sverker Olofsson visar i Oxfams annons om klimaträttvisa? Och hur många av de tunnorna som överskrider hans individuella koldioxidbudget. Tänk om alla pryl- och elektronikberoende fick se bilder på alla arbetare som slitigt och lidigt för att producera telefoner, tv-apparater och läsplattor?
Och tänk om alla tjänstekonsumenter fick se det verkliga priset bakom billiga bygg- städ- och nagelstylingprodukter. Alla de vars frihet har stulits och sålts och utnyttjats. Frälsningsarméns kampanj mot människohandel försöker hjälpa oss se just det och agera.
Skulle vi klara att ta in vidden av våra skulder? Det tror jag. Under vissa villkor.
När Lyxfällan-skuldsatta ställs inför konsekvenserna av sin livsstil inser de vidden av sin skuld och behovet av att ta den på allvar. De blir då villiga att sälja av prylar de tidigare hållit hårt i. De låter ljus genomskina sina liv och ser smutsen.
Men hade man sen lämnat dem där hade de kanske inte alls lyckats omvända sig. Istället hade de kanske odlat självhat och fallit dit på nytt i ett ohållbart beteende. Frälsningen här är struktur och en budget i balans, men för att alls vilja ha den och hålla fast vid den på sikt behövs också något annat. Något värt att leva för. För en kvinna var det först när hon insåg att hennes vänner älskade henne oavsett hur hon klädde sig och hur mycket skulder hon hade. När hon fick villkorslös kärlek av dem kunde hon också älska sig själv villkorslöst, och då var inte längre skulderna ett tecken på att hon var dålig och skamlig. Att sälja av grejer och gå på terapi gjorde hon nu för att hon visste att hon var värd ett annat liv, inte för att hon måste leva annorlunda för att vara värd nånting.
Ytterst är det förstås bara Jesus som kan älska villkorslöst, och det är bara Han som verkligen kan frälsa oss från synd. Men när vi hjälper varandra dit behöver vägen inte vara alltför annorlunda mot Lyxfällans. Johannes talar i sitt första kapitel om ljus och synd och bekännelse:
“Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”
1 Joh 1:6-9
Det är alltid jobbigt att låta bekänna synd, särskilt specifika synder. Men det kan sen ge en otrolig befrielse. Den som är beroende av något, och flyr sina bekymmer som jag beskrev ovan, behöver troligen utsätta sig för en brutalt ärlig genomlysning för att kunna ta emot den befrielsen. Den behöver erkänna ALLT för en eller flera personer den litar på, och ge dem förtroendet att gå med den en längre tid genom kampen. Och det är SÅ värt det.
Hela Pingsten 
En kommentar