När slutade Sverige se invandrare som människor?

Det var så fantastiskt att se hur många som var med på manifestationen i centrala Örebro igår för att protestera mot att Mahsa och hennes familj ska utvisas till Iran efter 14 år i Sverige! Mahsa är både kristen och regimkritiker men Migrationsverket har ändå beslutat att hon ska utvisas till ett land där kristna förföljs och dödas, tillsammans med sin man och son. Men deras dotter får stanna!

Mahsas pastor Magnus Kronberg påpekade att politikerna måste hållas ansvariga för detta – det är deras ändringar till en ”stram” migrationspolitik med rekordmånga utvisningar som lett till den här situationen. Alla utspel om att man får stanna om man sköter sig och arbetar är fullständigt falska – den ”strama” migrationspolitiken drabbar alla invandrare oavsett hur de lever och mängder av dem döms till utvisningar som utsätter dem för livsfara.

Men den här manifestationen visar att det finns hopp! Så många har blivit berörda av Mahsas fall och kämpar för att hon ska stanna. Och något av det viktigaste vi kan göra är att berätta om henne och andra som hotas av utvisning till förföljelse. På manifestationen sjöng Ingemar Olsson sin klassiker ”Du vet väl om att du är värdefull” riktad till Mahsa – Gud har en plan för ditt liv och du står aldrig ensam.

Sverige måste få en vettigare och generösare migrationspolitik, vårt samhälle är aldrig bättre än hur det behandlar de mest utsatta och ingen ska någonsin behöva frukta för sitt liv på grund av svenska myndigheters beslut. Så fortsätt sprid info om Mahsa och andra i hennes situation! Vid flera tillfällen har Migrationsverket ändrat sina beslut när deras galenskap har blivit uppmärksammade i media, vilket ju är ett systemfel i sig som uppenbara hur många felaktiga beslut de tar men det är åtminstone något vi kan nyttja.

Så här skrev systern till utvisningshotade Mahsa, Simin Gholami:

”När slutade Sverige se invandrare som människor?

Hur många familjer ska förstöras innan Sverige vaknar?

Hur många mödrar ska gråta sig till sömns av rädsla?

Hur många barn ska förlora sitt hem, sina syskon och sin trygghet innan någon säger: Nu räcker det?

Det här handlar om min syster. En kvinna. En mamma. En människa.

En människa som älskat Sverige, arbetat i Sverige, byggt sitt liv här.

En mamma som burit sina barn genom krig, flykt, rädsla och ovisshet – bara för att nu tvingas bära en ny sorts smärta: den svenska byråkratins kyla.

Hon, hennes man och deras tioårige son ska utvisas efter fjorton år.

Fjorton år av arbete, gemenskap, språk, skola, grannar, vänner.

Fjorton år av att känna att “nu hör vi hemma”.

Deras nittonåriga dotter får stanna ensam.

Hur kan någon tycka det är rimligt att separera en dotter från sin mamma?

När slutade man se en familj som en familj?

Min syster är inte bara ett ärendenummer. Hon är en kvinna som stått upp mot Irans diktatur.

En som protesterat, höjt sin röst, riskerat allt för frihet – även här i Sverige.

Om hon återvänder väntar fängelse, förföljelse, tystnad.

Är det så Sverige tackar en kvinna som slåss för mänskliga rättigheter?”