Author Archives: Katarina Hedman

Pray for Stockholm och andra klichéer

sthlm

När Sverige drabbas av vad som benämns som ett terrorattentat öppnar Stockholmarna sina hem och sina hjärtan. Jag omvänder mig från cynism och Aftonbladet ändrar sin omslagsbild på Facebook.

Jag måste bekänna en sak. Jag är en cyniker, jag tror alltid det värsta om folk och deras motiv. Men i fredags blev jag motbevisad. Det är beklagligt att det ska krävas ett terrorattentat och avstängd kollektivtrafik för att medmänsklighet och omtanke ska komma till ytan, men faktum är att Stockholmarnas respons utmanade min cyniska, fördomsfulla bild av storstadssvenskar. Och min bild av folk i allmänhet.

Aftonbladet ändrade samma eftermiddag sin omslagsbild på Facebook till en bild där det står ”PRAY FOR STOCKHOLM”. Denna paroll är inte ovanlig, istället har den blivit lite av en global kliché som folk använder efter de upprepade terrorattentat som ägt rum i Europa de senaste par åren. Men när svensk media ställer sig bakom dessa ord blir jag överraskad. På riktigt. Mitt i en pågående debatt där en hel rad debattörer högljutt argumenterar för Sveriges offentligt sekulära natur lägger alltså en av de största kvällstidningarna upp en bild där det står att vi ska be för Stockholm. Förstår ni hur stort detta är? Read the rest of this entry

Därför slutade jag som kristen bära kors

kors-6

Ska samhället kunna diktera vilka kläder och symboler vi är tillåtna att bära? Är det vårt yttre som bestämmer vem vi tillhör, vilka vi är? Kan ett korshalsband i guld bli en fasad vi gömmer oss bakom?

Jag har varit kristen hela livet och därmed burit kors hela livet. Som barn och tonåring gjorde jag hela frikyrkogrejen: Jag var på konferenser och läger, engagerade mig i ungdomsarbetet i min stad och gjorde mitt bästa för att leva föredömligt. Jag var en skötsam, engagerad tonårstjej med goda intentioner och ett korshalsband i guld. Jag såg kristen ut men mitt hjärta var dött. Kallt. Förstelnat. Jag kämpade med beroenden, kunde inte förlåta och var livrädd för vad folk tyckte om mig. Dessutom hade jag stora problem med att älska Gud. Hur klarade man av att älska honom? Jag såg att somliga uppriktigt gjorde det – själv kände jag mig som världens hycklare när jag i lovsången sjöng ”Jesus jag älskar dig” och ”jag ger dig mitt liv”. Jag ville mena det jag sjöng men kunde inte. Inte på riktigt.

En dryg månad innan min artonsårsdag hände något märkligt, något som förändrade mitt liv totalt. Jag mötte den Gud jag pratat om hela mitt liv. Den Gud jag med mitt korshalsband velat representera. Det var inte ett fridfullt möte á la frikyrkoskidläger* med mysig stämning, tända ljus och en söt liten tår som långsamt rinner nedför kinden. Det var ett vilt möte med Guds råa kärlek och kraft på ett sätt som skakade mig till ande, själ och kropp. Det förändrade allt.

Read the rest of this entry

Att leva i renhet, frihet och helighet

Foto: Katarina Hedman

Foto Katarina Hedman

Designad för ett liv i Guds närvaro

”Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Första Mosebok 2:7

När vår fantastiska pappa Gud skapade den första människan blåste han sin livsande in i dennes näsa. Anden – själva essensen av den Gud är – gavs till den enda del av skapelsen som formats i Hans avbild. De första människorna levde i en tät och och oförstörd relation med pappa Gud. Han vandrade med dem i Edens lustgård, han var runt dem och i dem. När synden kom in i världen bröts denna symbios, något som Jesus helt och fullt återupprättade för två tusen år sedan.

Frihet, renhet och helighet är återigen tillgängligt för oss! Hur häftigt är inte det?

Det kan då kännas ironiskt att många kristna har problem med just detta. Varför kämpar kristna med beroenden, sår, bitterhet och oförmåga att förlåta? Borde inte allt vara enkelt, nu när allt är återupprättat? Varför är det så svårt att leva i renhet, frihet och helighet? Read the rest of this entry