Nittonåriga Milad har bott i Malung i tio år. Tio år. Han kom hit som barn, när han var nio år gammal, tillsammans med sin mamma, pappa och sina två storebröder. Här har han vuxit upp. Här har han gått i skolan. Här har han fått vänner, lärt sig språket, byggt sitt liv och blivit en del av lokalsamhället.
Nu ska han utvisas till Afghanistan.
Ett land han aldrig har varit i. Ett land vars språk han inte förstår. Ett land som styrs av talibanerna, en brutal terrorregim som förtrycker kvinnor, förföljer minoriteter och krossar grundläggande fri- och rättigheter.
Och han ska utvisas ensam.
Hans familj finns kvar i Malung. Hans föräldrar och hans äldsta bror har fått uppehållstillstånd. Men Milad ska ryckas upp från sin familj, sitt hem och sin framtid för att skickas till ett land han inte känner. Det är så absurt att man nästan tappar orden. Nästan.
Det här är en av alla dessa så kallade tonårsutvisningar. Unga människor som har vuxit upp i Sverige, som har sina liv här, som går i skolan här, som pratar svenska, som har sina familjer, vänner och framtidsdrömmar här, behandlas som om de vore främlingar som kan skickas bort med ett myndighetsbeslut och några kalla formuleringar i ett dokument.
Men Milad är inte ett ärendenummer.
Han är en människa.
Han är en nittonåring som läser första året på byggprogrammet på Malung-Sälens gymnasieskola. På helgerna jobbar han med städning i Sälenfjällen. Han gör allt det som politiker brukar säga att unga människor ska göra: studera, arbeta, bidra, ta ansvar och bygga sin framtid. Ändå är det inte nog.
För i dagens Sverige verkar det inte längre räcka att vara rotad här. Det räcker inte att ha vuxit upp här. Det räcker inte att ha sin familj här. Det räcker inte att sköta sig, gå i skolan, arbeta och vilja bidra. När utvisningsmaskinen väl har börjat rulla finns det tydligen väldigt lite mänsklighet som kan stoppa den.
Det här är ingen olycka. Det är ingen administrativ miss. Det är resultatet av den migrationspolitik som Tidöpartierna driver och som Socialdemokraterna i centrala delar har röstat fram eller accepterat. Det är en politik där unga människor används som signaler, där hårdhet blivit ett självändamål och där varje mänsklig konsekvens tycks drunkna i fraser om ”ordning och reda”.
Samtidigt skryter migrationsminister Johan Forssell om att Sverige utvisar fler människor än tidigare och talar om att migrationspolitiken ska bli ännu hårdare fram till valet. Det är svårt att se detta som något annat än politisk kapplöpning i grymhet. Vem kan låta hårdast? Vem kan deportera flest? Vem kan visa minst nåd och kalla det ansvar?
Men bakom varje sådan siffra finns människor som Milad.
Bakom varje utvisningsbeslut finns en familj som riskerar att slitas sönder. Bakom varje pressmeddelande om ”ökade återvändanden” finns en mamma, en pappa, ett syskon, en klasskamrat, en vän, en lärare, en arbetsgivare och ett helt lokalsamhälle som ser en ung människa ryckas bort från allt han känner till.
Afghanistan är inte vilket land som helst. Det är ett land under talibanernas styre. Att skicka en nittonåring dit, som aldrig varit där och inte förstår språket, är inte en neutral förvaltningsåtgärd. Det är att utsätta honom för konkret fara, djup rotlöshet och en framtid präglad av rädsla.
Hur kan någon med samvete försvara detta?
Hur kan politiker tala om integration och samtidigt utvisa unga människor som faktiskt har integrerats? Hur kan man tala om familjens värde och samtidigt splittra familjer? Hur kan man tala om trygghet och samtidigt skicka en ung människa till talibanernas Afghanistan?
Milads fall visar med plågsam tydlighet vad den svenska migrationspolitiken har blivit. Den har blivit en maskin som kan se en tonåring växa upp här i tio år och ändå säga: du hör inte hemma här. Den kan se en familj leva, arbeta och rota sig i ett svenskt samhälle och ändå säga: vi splittrar er. Den kan se en ung människa bygga sin framtid och ändå säga: vi river upp allt.
Det är skamligt.
Det är omänskligt.
Och det måste få ett slut.
Hur många fler tonåringar ska ryckas bort från sina familjer innan regeringen och riksdagen förstår vad de håller på med? Hur många unga människor ska skickas till länder de knappt känner, eller aldrig ens har satt sin fot i, innan vi slutar låtsas att detta handlar om ”ordning”?
Milad borde få stanna i Malung. Han borde få fortsätta sin utbildning. Han borde få leva med sin familj. Han borde få bygga sitt liv i det land där han faktiskt har vuxit upp.
Sverige måste sluta behandla unga människor som utvisningsstatistik.
Stoppa Milads utvisning.
Stoppa tonårsutvisningarna.
Stoppa den hejdlösa utvisningspolitiken innan ännu fler liv slås sönder.
Hela Pingsten 