Norska NRK:s dokumentär om tiggeri, Lyckolandet, har fått enorm uppmärksamhet även här i Sverige sedan Uppdrag Granskning sände den för några dagar sedan. Dokumentären visar på ett övertygande sätt hur 40 tiggande kvinnor i Bergen ingår i ett nätverk där de och ytterligare 100 personer ägnar sig åt prostitution, knarkhandel, stölder, koppleri och trafficking. Merparten av pengarna går till ett fåtal män som övervakar den kriminella verksamhet, något de spenderar på lyxprodukter och att bygga dyra hus.

I slutet av Uppdrag Granskning intervjuar Janne Josefsson kvinnan som producerat dokumentären och frågar henne hur den norska opinionen påverkats av den. Hon säger att människor har slutat ge pengar till människor som tigger i Bergen, att givandet har drastiskt gått ner i andra städer, samt att majoriteten har blivit för ett tiggeriförbud medan enbart 20 % är emot. Här i Sverige har dokumentären refererats flitigt av just dem som vill ha ett tiggeriförbud, inklusive Ann Heberlein som igår skrev på Expressen:

”Lyckolandet” visade med all önskvärd tydlighet att det förekommer organiserad brottslighet, människohandel och prostitution i anslutning till tiggeriet. Där sprack en av de ihärdigaste lögnerna i svensk debatt – att tiggeriet inte skulle vara organiserat.

Många menar alltså att det som dokumentären fann i en norsk stad kan generaliseras till alla som tigger här i Sverige – och att lösningen på problemet med kriminella nätverk är att förbjuda tiggeri. I själva verket kommer tiggeriförbud öka just prostitution, droghandel och stölder enligt den empiriska forskningen som tittat på tiggeriförbudets földer. Och som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg inser de flesta detta om de under bara en halv minut betänker vad människor tvingas till om de inte har jobb, inte får bidrag och inte tigger. Read the rest of this entry →