Vart är Svenska Kyrkan på väg?

Stefan Swärd uppmärksammar på sin blogg ett debattinlägg i Dagen av Anna Runesson, kyrkoherde i Toronto, och Anders Runesson, professor. De skriver om att en broschyr från kyrkokansliet hade följande formulering på Svenska kyrkans identitetsförklaring: ”Svenska kyrkan är en idéburen organisation som arbetar nationellt och internationellt utifrån kristna värderingar.” Sedan beskriver de hur tragiskt det är att kyrkan definierar sig utan att nämna Kristus, Anden eller Gud (som inte nämns någonstans i hela broschyren).

Vad kan väl vara mer centralt i definitionen av kyrka än Fader, Son och Ande? Kan man beskriva Sydafrikas ambassad utan att nämna Sydafrika? Kan man definiera vad ett stetoskop är utan att nämna läkare? Att Kyrkokansliet beskriver Svenska Kyrkan som ”en idéburen organisation som arbetar nationellt och internationellt utifrån kristna värderingar” är bara ett steg i att tona ner Evangeliets kontroversialitet. Det är mycket bekvämare att säga att man arbeter utifrån kristna värderingar än att säga att man är Kristi kropp på jorden (för det kan ju tolkas som att man tror att Kristus finns på riktigt) eller att man sprider budskapet om evigt liv i Kristus (för det kan ju tolkas som att man menar att Jesus är enda vägen till Gud).

SK vill bli så okontroversiell som möjligt, den skäms nästan över att behöva läsa upp Bibeln på söndagarna och bjuder gärna in folk från andra religioner att läsa upp sina texter… men målet är inte att sänka det skepp som SK utgör utan att bygga om det. Till vad? Ja, min gissning är att om ca 50 år kommer många av landets kyrkor ha byggts om till “andliga center” där alla sorters texter från alla sorters religioner läses och där man manar till eftertanke och meditation utan pekpinnar från prästen (som då kallas “andlig guide”). Man kommer ta bort alla kontroversiella kors och ikoner, alternativt ställa buddhastatyer bredvid dem.

Detta är det mål man vill uppnå. Bli inte förvånade om det blir verklighet inom en snar framtid. I den tid som nu är är det därför mycket viktigt att vi predikar det kontroversiella Evangeliet och manar människor till omvändelse, inte bara till eftertanke och meditation.

Grejen är att majoriteten av SK:s medlemmar (icketroende som inte orkat gå ur kyrkan) hellre vill ha en ärkebiskop som säger ”Jag har inte sanningen, jag söker den” än någon som säger ”Hos ingen annan än Jesus finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta!” (Apg 4:12). Då anpassar sig kyrkan efter det, eftersom förlusten av alla dessa icketroende medlemmar skulle innebära ekonomisk kollaps (och ironiskt nog minskar medlemsantalet ändå trots SK:s alla försök att bli en sekulär andlig organisation).

Men det är viktigt att vi tar avstånd från världen och berättar att vi är mer än en idéburen organisation och gör mer än arbetar utifrån värderingar. Den kyrka jag tillhör skriver på sin hemsida saker som vid första anblicken är bidrag till floskel-SM (”Församlingens tro kan sammanfattas i tre ord: Jesus är Herre” – ”Gud ger oss väglesning genom sitt Ord. Därför tycker vi att det är viktigt att läsa Bibeln”) men vid närmare eftertanke är det precis sådana formuleringar som behövs i kontrast till det flum som en del av SK pysslar med.

Jag skriver ”en del” därför att SK är så stort att man inte kan dra den över en kam. Men det är denna del som bestämmer väldigt mycket. Daniel Astgård skriver ett upprop där han uppmanar till att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet den 20 september, ett parti som vill förvanda SK till en verklig Kristi kyrka som missionerar och inte skäms för Bibeln och tar avstånd från andra religioner (samtidigt som dialog självklart upprätthålls med dem). De tar även avstånd från främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna, vilket är hoppfullt då många kristna som är kritiska till SK:s vänsterteologi tyvärr tänker rösta på SD, vars främsta frågor inte bara handlar om skolavslutningar i kyrkan och att kyrkor ska vårda gamla skatter och museiföremål (vad har detta med kyrkans ursprungliga uppdrag att göra egentligen?) utan också rent vedervärdiga saker som att förbjuda anställda i Svenska kyrkan att arbeta för ett mångkulturellt samhälle under arbetstid!

EDIT: Dagen skriver om att statsvetaren Magnus Hagevi, som studerat människors religiositet, har kommit fram till att en otydlig kärna och förkunnande om att alla religioner är likvärdiga inte leder till att man lockar fler till kyrkan, ”då stannar de lika gärna hemma och tänder ett ljus själv”. Om Svenska kyrkan vill locka människor tillbaka till kyrkbänkarna måste de lära att kristendomen är speciell, att Jesus är centrum och att det är genom Honom och bara Honom som en människa kan få en Gudsrelation.