Biståndskritik och biståndskritikskritik

I en debattartikel i Dagen som publicerades igår skriver PMU:s direktor Niclas Lindgren och samma organisations press- och medieansvarige Mikael Stjernberg om den biståndskritik som blommat upp på sistone. Biståndsminister Gunilla Carlsson skrev en debattartikel i Newsmill där hon pekade på en nyligen upptäckt korruptionshärva i Zambia där troligtvis svenska biståndspengar har förskingrats och bl a skrev:

Kan det till och med vara som den zambiska ekonomen Dambisa Moyo hävdar, att bistånd kanske inte är en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet? Vi måste, som en av världens i särklass största biståndsgivare, våga ta oss an den frågan.

Den nämnde zambiska ekonomen (som egentligen bara är uppvuxen i Zambia men bor i London) Dambisa Moyo skrev för inte så länge sedan en kontroversiell bok som fick enorm uppmärksamhet: ”Dead Aid: Why Aid is Not Working and How There is a Better Way For Africa”. I boken skriver hon att bistånd är en rot till så mycket korruption, krig och klyftor mellan rik och fattig att det bästa vore att man ströp allt bistånd inom fem år och lät u-länderna klara sig själva.

Det är viktigt att poängtera för oinvigda att det är utvecklingsbistånd Moyo och Carlsson kritiserar. Moyo betonar tydligt att humanitärt bistånd, katastrof- och nödhjälpsbistånd, är inget som vi ska strypa. Men s.k. utvecklingsbistånd till långsiktiga insatser – byggandet av sjukhus och skolor, kurser i jordbrukstekniker etc. anser hon att man ska stoppa och istället stödja sådant med mikrofinanser.

Moyo har fått mycket kritik. Bl a av Michael Gerson på Wahington Post som gav exempel på hur utvecklingsbistånd har hjälpt och räddat livet på massor av människor och sedan skrev:

There are […] limitations to ”Dead Aid” — its assertion that decimated global capital markets are a ready alternative to aid for African nations; its naive attitude toward Chinese engagement in Africa; its strange contention that African nations might be best served by ”a decisive, benevolent dictator.”

But Moyo’s largest error is an overbroad condemnation of aid itself. ”Aid fosters a military culture.” ”Aid engenders laziness on the part of the African policymakers.” Surely there is a difference between aid provided to oppressive kleptocrats and aid given to faith-based organizations distributing AIDS drugs.

If Moyo’s point is that some aid can be bad, then it is noncontroversial. If her point is that all aid is bad, then it is absurd.

Jag håller med. För det första kan man inte kalla utvecklingsbistånd som går via enskilda organisationer som Diakonia och PMU för bistånd som främjar korruption, det är när biståndet kanaliseras genom u-länders ofta odemokratiska regeringar som det kan gå snett, och det har vi flera exempel på att det gjort, nu senast i Zambia. Men det betyder inte att allt bistånd försvinner i korruption! Att sluta ge bistånd för att man inte vill stödja korruption är att kasta ut barnet med badvattnet. Detta skriver Lindgren och Stjernberg i debattartikeln jag skrev om i början:

Efter biståndsministerns utspel har debatten återigen blossat upp i Sverige om biståndets vara eller inte vara. Vi anser att det är viktigare än någonsin med fortsatt stöd genom biståndet för att stärka och värna de krafter i civila samhället som kan bevaka och driva på utvecklingen. Korruptionen ska självfallet bekämpas – men inte biståndet.

Mycket av biståndet går till att bekämpa korruption. Eftersom de mest korrumperade länderna är de fattigaste är lösningen inte att lämna dem i sticket utan att spendera mer resurser på kontroll och utvärdering av vart pengarna tar vägen så att korruption motarbetas. Man ger pengar till u-länders regeringar så att de tar hand om biståndet utan någon vidare kontroll för att det är billigare. Men om vi betalar mer kan korruptionen motarbetas.

Nu betalar inte Sverige mer i bistånd utan mindre, pga finanskrisen (Sverige ger en procent av bruttonationalinkomsten, därav blir det mindre pengar i finanskristider). Detta kritiserar Lindgren och Stjernberg också: ”Det är begripligt, och ändå en stor tragik, att de människor som redan lider av fattigdomens olika effekter, också ska få ta den hårdaste smällen när världsekonomin går i stå.”

Birger Thuresson skrev flera dagar innan Lindgren och Stjernberg om Gunilla Carlssons debattinlägg på PMU:s hemsida: ”Att korruptionsskandalen i Zambia upptäckts och nu utreds kan ju vara ett tecken på att det bistånd som ges till systemutveckling och korruptionsbekämpning faktiskt fungerar.  Det hävdar i varje fall UD:s Per-Ola Mattsson i en artikel i Newsmill (24/8). Mattsson, som har 20 års erfarenhet av utvecklingssamarbete, skriver: ‘Utan det stöd som Sverige och andra biståndsgivare var med och gav, hade knappast denna (eller andra) korruptionsskandaler uppdagats’.”

Och på Dagens ledarblogg skrev han några dagar senare om hur han med egna ögon sett hur bistånd som SIDA ger visst ger goda resultat, trots det Dambisa Moyo påstår: 

Hit slussas inte bara insamlade medel från kyrkor och organisationer i Sverige, utan också Sidapengar, och arbetet utförs av en effektiv lokal kristen organisation. Det är, kort sagt, ett samarbete mellan missionen och Sida jag ser framför mig denna regntunga dag, där hoppet lyser fram mellan skyarna.

Bortkastade skattemedel? Icke. Bra bistånd? Ja.

Slutligen ännu ett citat från Lindgrens och Stjernbergs debattartikel:

Bibeln, som rymmer mer än 2 100 verser om fattigdom och rättvisa, har en utmanande syn på hur vi ska förhålla oss till de utsatta i vår värld. I Jesaja 58 påminns vi om att vårt eget liv och välbefinnande är sammanvävt med vår nästas väl, och att djup andlighet måste gestaltas i ett socialt engagemang.

Det är vår plikt som kristna att engagera oss i biståndsdebatten. Personligen handlar mitt projektarbete på gymnasiet om biståndskritik och biståndskritikskritik. Be att det ska bli välsignat.