Rättvisemärktskritikskritik

Som ni märker gillar jag att bemöta kritik. För inte så länge sedan blommade svidande kritik mot Rättvisemärkt upp. Rapporten ”Vad uppnås med rättvisemärkning” (Agrifood Economics Centre, 2009) av Helena Johansson kom fram till slutsatsen att Rättvisemärkt inte fungerar i stor skala på grund av dess småskalighetskrav, att det inte finns tillräckligt med resurser för att ge bönder ett minimipris och att det därför är bättre att ge bort pengarna, som man skulle spenderat på en dyrare rättvisemärkt vara, till bistånd istället.

Självklart har Rättvisemärkt bemött kritiken. Jag gör ett litet utdrag:

”Rättvisemärkts krav på småskalighet gör att jordbrukarna inte kan dra nytta av stordriftfördelar”
Rapporten är till stor del inriktad på kaffeproduktion. Det internationella Fairtrade-kriterierna för kaffe avser just småskalig produktion, då de flesta av världens kaffeodlare de facto odlar kaffe på sina egna gårdar. Och det är just dessa kaffeodlare som historiskt sett har drabbats hårdast av fallande världsmarknadspriser och hård prispress från lokala uppköpare.

Rättvisemärkt har dock inget principiellt krav på ”småskalighet” tvärs över alla produktgrupper. Det är viktigt att kriterierna anpassas efter verkligheten och efter hur världshandeln ser ut för varje specifik produktgrupp. Just därför finns det speciellt utformade kriterier även för anställd arbetskraft på större plantager, för produktgrupper såsom bananer, te och blommor.

För de produktgrupper där just småskalig odling förekommer i stor utsträckning – som i fallet med kaffe – bidrar de facto certifieringen till att enskilda kaffeodlare organiserar sig i större producentorganisationer och därmed utgör en starkare kraft i den internationella handeln.Ett sådant exempel är kaffeorganisationen Sidama Union i Etiopien, bestående av cirka 90 000 kaffeodlare som genom denna organisering bland annat vinner stordriftsfördelar. Genom de ökade intäkterna och den Fairtrade-premie som odlarna får vid försäljningen möjliggörs investeringar i produktionen. Detta skapar också förutsättningar för odlarna att ta större kontroll över förädlingen av råvaran, att göra sig mer oberoende av mellanhänder och på sikt öka vinsten ytterligare.

Småskalighet kan vara bra för bönderna i flera fall, precis som större anordningar kan gynna dem i andra fall. Det är bra att Rättvisemärkt anpassar villkoren efter branschen. Att de skulle ha ett krav på småskalighet för alla förhållanden, som Helena Johansson påstår, är inte sant.

”Det finns inte resurser att i stor skala finansiera ett minimipris som ligger över världsmarknadspriset”
Rapportförfattaren argumenterar implicit för att det inte finns ”resurser” för alla människor att kunna leva på sitt arbete, att ”konkurrenskraft” är liktydigt med en prispress och en världshandel som bygger på att vissa människor tvingas fara illa för att andra ska kunna konsumera så billigt som möjligt. Rättvisemärkts utgångspunkt är att all handel ska kunna ske inom ramen för befintliga internationella konventioner, såsom att skadligt barnarbete är förbjudet och kan förhindras genom att föräldrarna får en betalning som går att leva på.

Syftet med Rättvisemärkts minimipris är att odlaren som lägst ska få sina produktionskostnader täckta. Minimiprisets storlek och funktion är kontinuerligt under utvärdering och revidering för att så många odlare som möjligt ska gynnas så mycket som möjligt av sin certifiering.

Vissa personer verkar mena att om folk inte vill betala mer än de gör så får man acceptera det – även om det innebär att arbetarna inte kan överleva på lönen. Naturligtvis finns det resurser för att alla ska få mat på bordet, maten som produceras räcker idag till 12 miljarder människor enligt FAO. Ingen skulle acceptera att svenska bönders kostnader skulle vara högre än intäkterna. Alla skulle då vara beredda att köpa dyrare mjölk eller kött för att de ska överleva på sin lön. Men när det gäller negrer bryr vi oss inte.

”Överföringen av pengar från konsument till producent är ineffektiv – Bättre att ge bistånd än att köpa Rättvisemärkt”
Rättvisemärkt är en del av marknadsekonomin, vilket innebär att priset i butik styrs av utbud och efterfrågan. Ju mer vi konsumenter väljer Rättvisemärkt när vi handlar, i takt med ökat utbud, desto större sannolikhet att styckpriset sjunker på sikt. Och därmed skulle också transfereringseffektiviteten – enligt rapportens definition – öka.

Kriterierna och certifieringen handlar om att förbättra de ekonomiska villkoren för odlarna i produktionsledet, inte om att begränsa de vinster som tas ut i handelskedjans efterföljande led (även om det förstås blir problematiskt om varan blir så dyr att konsumenten väljer att inte köpa den). När jag som konsument köper en Rättvisemärkt vara har odlaren redan fått betalt. Det är alltså inte fråga om att en viss andel av det pris jag betalar för varan strömmar tillbaka in i handelskedjan och först i ett senare skede ”når fram” till odlaren. Därmed blir det också något missvisande att, som rapportförfattaren, prata om begrepp såsom ”transfereringskostnader” och ”risk för läckage”.

Det bör också poängteras att Rättvisemärkt inte står i kontrast till bistånd. Det är helt enkelt två olika verktyg för att påverka och bidra till förändring. Rättvisemärkt handlar om handel och skiljer sig alltså från bistånd i just detta hänseende. Att skapa bättre handelsvillkor för odlare i utvecklingsländer bidrar till att stärka deras handlingskraft och möjligheter att skapa en bättre vardag för sig själva och sin familj. Att handla Rättvisemärkt är ett sätt för konsumenter att i sina dagliga köpval göra skillnad för de människor som producerat råvaran.

Ännu ett exempel på sakfel hos Helena Johansson – pengarna färdas inte ner till bonden från det att konsumenten köper varan, utan bonden har då redan fått betalt. Att köpa orättvisemärkta varor för att ge pengarna som blir över till bistånd är ofta kontraproduktivt, eftersom man då indirekt kan stödja svältlöner, barnarbete och andra omänskliga arbetsförhållanden. Man slår så att säga sönder en afrikan för att kunna köpa plåster till henne. Bättre är det då att lägga den där extra slanten (och det rör sig inte om mycket pengar, 3 öre per kopp när det gäller kaffe) på något som med största sannolikhet bara kommer de fattiga till gagn (visst är ingen organisation felfri, och man har uppmärksammat t ex att några Rättvisemärkta teplantager i Indien och Sri Lanka inte behandlade arbetare så bra – dock är sådant väldigt, väldigt ovanligt – mycket mer ovanligt än på plantager som inte är rättvisemärkta – och Rättvisemärkt hade börjat åtgjärda problemen innan Uppdrag Granskning avslöjade dem).

Det finns ytterligare kritik mot Rättvisemärkt: att de skulle vara emot marknadsekonomi och frihandel t ex, men jag har skrivit tillräckligt här redan. Gå in här för besvarande på sådan kritik.

PS: Apropå Rättvisemärkt, fick in en debattartikel om varför vi måste införa rättvisemärkt eletronik på Newsmill.