Tidningen Jesus Life intervjuade en riktig veteranmissionär, Helen Roseveare, om 1950-talets väckelse i vad som då var Belgiska Kongo. Här är några utdrag ur hennes anmärkningsvärda redogörelse.
Fortsatte väckelsen efter dagarna med Guds kraftfulla närvaro på Bibelskolan?
Ja, det var fantastiskt. Under åren som följde det inledande arbetet kom väckelsens välsignelser i vågor. Dock hade jag inte blivit väckt själv! Jag var förtvivlad – det var en sådan kyla i mitt hjärta. Jag sa de rätta sakerna, gjorde de rätta sakerna och var de rätta sakerna, men på något vis var jag utanför allt som hände.
Så hur förändrades det?
Jag spenderade en lång helg med att ropa ut till Gud. Det var så lite seger i mitt liv. Jag var frustrerad, sårad och tom, jag visste de rätta svaren men kom ingenvart. På lördagskvällen gick jag till en av pastorerna och sa ”Snälla, hjälp mig!” Hans svar var tydligt men milt: ”Vi kan se så mycket Helen men inte Jesus. Allting kretsar kring din vision, ditt arbete, vad du kommer göra.” Jag visste att han hade rätt. Det var allt han sa, men på något sätt var Jesus där. Jag spenderade de kommande tio dagarna i Herrens närvaro, sönderbruten. Det var underbart.
Vad mer övernaturligt hände när Gud verkade under den tiden?
Till exempel så skedde en hel del ”försteningar”, som vi kallade dem. Under rebellupproret 1964 kom tre rebellsoldater till mitt hus. Soldaten i mitten var befälhavaren, den till höger hade ett spjut och den till vänster hade ett gevär slängt över axeln. De ville ha pengar och när jag vägrade blev de rasande. Befälhavaren sa åt mannen till höger att döda mig. Han höjde sitt spjut för att köra det genom mig och skräckslagen höjde jag min arm för att avvärja slaget.
Plötsligt insåg jag att ingenting hände. Mannens arm var höjd i luften och han stod där en meter ifrån mig med rent hat i sina ögon – jag har aldrig sett sådant hat, han ville ta livet av mig. Men han var helt frusen och kunde inte röra sig. De andra två var också förstenade. Jag sa till dem att min Gud som bor i mig är mycket större än den gud som bor i dem. Sedan sprang jag in och föll livrädd ihop i en hög på golvet. Men jag samlade mig, gjorde kaffe, bjöd in dem, gav dem varsitt exemplar av Johannesevangeliet och talade med dem om Jesus. De lyssnade och sedan gick de.
Och det skedde andra mirakulösa tecken och under?
Ja. Jag minns en gång när jag besökte en sjuk hustru till en evangelist. Jag körde genom en grusväg och kom till toppen av en kulle, och plötsligt såg jag en skogsbrand. Den var vid byn dit vi skulle och den lyste upp hela himlen. Vi gick de sista kilometerna och när vi kom allt närmre slogs jag av att det inte lät någonting! Det var mycket underligt. Skogsbränder låter förfärligt mycket, högre än ett flygplan. När vi kom ännu närmre upptäckte vi att den inte heller avgav någon hetta! Vi gick in i byn och såg att pastorns hus som vi skulle till brann – men ingen verkade bry sig om det. Det fanns inte en själ som försökte släcka branden. Plötsligt fick vi en oerhörd känsla av vördnad. Vi gick in i det ”brinnande” huset där lågor brann överallt utan att någonting brändes vid. Människorna där inne prisade Herren då pastorns fru hade dött och gått för att vara med Jesus. Herrens härlighet hade kommit till dem (2 Mos 13:21-22).
Hur påverkade rebellupproret 1964 Andens verk?
Upproret kom tolv år efter att väckelsen startade. Det var en fruktansvärd och skrämmande tid när befolkningen på 15 miljoner minskade med en kvarts miljon. Många av de dödade var kristna. Väckelsen gjorde oss redo för allt detta och bar oss genom lidandena. Vi brydde oss inte om vad som hände oss för våra hjärtan var så rotade i Jesus.
Vad tror du gjorde att väckelsens glöd svalnade?
Jag tror att den västerländska materialismen skadade den djupt. Vi hade en väldigt enkel livsstil. Alla pengar som jag fick som gåvor delade jag jämnt mellan oss alla – det spelade ingen roll om man städade och lagade mat eller jobbade på sjukhuset eller mekade med våra fordon. Vi var totalt jämlika tjänare. Men när kongoleserna fick radioapparater fick de reda på hur resten av världen levde och ville ha mer. Vid Kongos självständighet infördes dessutom olika löneskalor.
Har du några råd att ge utifrån detta häpnadsväckande besök av Gud?
Man kan inte leva för evigt på bergstoppen. Man måste gå ner i dalen för att arbeta. Titta inte tillbaka på välsignelsen – titta framåt. Vi innehar Jesu Kristi skatt inom oss. Det spelar ingen roll om man är en vacker porslinsvas eller ett gammalt, sprucket lerkärl – vad som spelar roll är skatten inuti (2 Kor 4:7). Det viktiga är att Gud och endast Gud blir ärad.
I en senare intervju med Jesus Life la Helen Roseveare till följande reflektioner: ”Väckelsen var underbar: Jag hoppas att jag fortfarande lever i dess glädje och att den brinner för evigt i mig. Det är sant att manifestationerna var där, och de chockade oss och förändrade oss. Men den varaktiga effekten av väckelsen var inte en önskan att söka efter fler manifestationer utan snarare ett djupt begär efter ett heligt liv. Väckelsen gav oss alla en brådskande önskan om en hunger efter Andens frukter, (Gal 5:22) inte bara manifestationer. Anden lärde oss att vara mer ödmjuka, mer tålmodiga, mindre dömande. Han lade i oss ett djupt begär efter att manifestera frukten i våra liv, och på så sätt bli mer lika Jesus. Gåvorna, i jämförelse, var lite i periferin.
Demokratiska Republiken Kongo är ett land sargat av kolonialism, krig, och exploatering. De konflikter som pågår i landet just nu drivs av elektronikindustrin och har berövat 6 miljoner människor livet. Be ivrigt för att landet ska uppleva en ännu större väckelse än den på 1950-talet som ger människorna hopp och glädje igen, och be att Västvärlden vänder om och slutar suga ut detta land en gång för alla!
Hela Pingsten 
En kommentar