Fire!!! på teologiska institutionen

Min kompis Michael Liliequist är den ende i sitt slag. Ena sekunden kan han sitta och citera Antonius, tala om olika kristologiska läror inför Nicaea och till och med be rosenkransen (något jag är väldigt skeptisk till). I andra sekunden citerar han John Wimber, berättar om den karismatiska förnyelsen på 90-talet och be att den Helige Andes eld ska utgjutas över oss. Tredje sekunden citerar han Shane Claiborne, fördömer framgångsteologin och ber för global ekonomisk utjämning. Denna förening av högkyrklighet, brinnande karismatik och aktivism är riktigt rolig många gånger. I söndags hade vi besökt EFS-församlingen i Mikaelskyrkan här i Uppsala, och när vi tog på oss jackorna berättade han för en kille där hur han besökte Mekane Yesus (en etiopisk kyrka som grundades av EFS) för tolv år sedan och intervjuade en kille som uppväckt folk från de döda. Michael har redan berättat om sin Indienresa för mig (se klippet nedan) men Etiopien hade jag inte hört så mycket om, annat än att Gud hade gjort ett regnunder där.

Han berättade på vägen hem att när hans klass i missionsvetenskap gjorde fältstudier i Etiopien publicerade de sina upptäckter i en antologi vid namn Amidst Crosses and Minarets: Reports from a Field Study in Ethiopia and Eritrea 1997. Michaels kapitel stack ut från mängden, det hette ”Catch the Fire! Holy Spirit Revival in Ethiopia” och beskrev den karismatiska väckelsen bland lutheraner, pingstvänner och katoliker.

Ato Brehanu var ansvarig för helandetjänsten i Mekane Yesus-församlingen i Lalo. Han var förlamad i benen men hade använts av Gud för att förmedla helande till hundratals efter att Gud hade talat till honom. När Michael frågade hur helandetjänsten började sade Brehanu att ett ung släkting till honom dog juli 1986, och egentligen ville han inte avbryta Guds planer – om Herren vill ta hem någon får Han det – men det var en sådan skam för familjen att de på grund av sin fattigdom inte kunde bjuda alla sörjande som kom till huset på mat. Så Brehanu uppväckte pojken. ”Soon after the event, the news spread and sick people began to come. I also began to pray for them laying my hand on them and calling the mighty name of the Lord Jesus Christ. Many were healed.”

Mottagandet på den teologiska institutionen var svalt. Inte nog med att Michael hade bristfälliga källor (det krävs trots allt lite mer än en intervju för att argumentera att något blivit uppväckt från de döda), han hade ett väldigt kontroversiellt ämne. De andra skrev om saker som kvinnors roll i det religiösa Etiopien, om interreligiös dialog, om de etiopisk-ortodoxas syn på helighet med mera (som förstås inte på nåt sätt är oviktiga ämnen). Men man skrev inte om den karismatiska väckelsen om man inte skulle såga den.

Michael höll inte med om det. Han avslutar sitt kapitel med: ”Now is the time for all theologians of the Church to leave their chairs and get down on their knees, seeking the face of God.” Amen!! Vi behöver passionerad Gudsfruktan i kyrkan, inte stillasittande tyckare!

Det var sådan Gudsfruktan Michael mötte i Etiopien. Han berättar bland annat om Awel Diga, en f.d. muslim som ledde hela sin familj till tro på Kristus efter att han sett en syn av Himlen och Jesus, drivit ut en demon ur sin syster och efter att hans brorson blivit helad. Awel berättade att han nu lever för att sprida Evangiet till fler muslimer, och att han är beredd att dö för Jesus. Han är beredd att utgjuta sitt eget liv för Kristi kärleks skull. Om någon undrar varför kyrkan i Sverige inte ser ut som i Etiopien när det gäller karismatisk väckelse, ta en titt på hur kyrkan i Sverige ser ut jämfört med Etiopien när det gäller passionerad överlåtelse till Herren Jesus.