Låt oss återvända till urkyrkan!

Nu när min vision om kyrkans återvändande till Apostlagärningarna är klarlagd, är det dags för oss att omsätta detta i praktiken. Vi har inte råd med ännu fler år av konstig kyrka som inte ser ut som urkyrkan, vi måste ta tag i oss själva och be och arbeta för att vi ska få se det vi läser om i Skriften framför våra ögon. Visst finns det mycket motstånd, jag har mött flera kristna som har argumenterat för att Apostlagärningarna idag är en omöjlig utopi och bett mig ”komma ner på jorden”, och det visar på vilket bedrövligt läge vi befinner oss i. Om det ses som omöjligt för kyrkan att vara Biblisk – vad har den då för framtid?

Men flera har också visat stöd för min vision, och det är ovärdeligt. Nå, det är alltså främst tre spår som vi behöver satsa på i församlingarna för att Apostlagärningarna ska bli verklighet idag:

1. Effektiv evangelisation och församlingstillväxt.
2. Sund, brinnande karismatik.
3. Radikal altruism som uttrycks i fiendekärlek och ekonomisk utjämning.

Jag har den senaste månaden skrivit mycket om karismatiken och planerar nu att skriva mer om ekonomisk utjämning. Men ett avslutande ord om varför jag skriver ”så mycket” om under. Under är Gudsgärningar (Ps 77:12), det är saker Gud gör, när Han bestämmer sig för att tala till oss eller gripa in i Gudstjänslivet på något sätt har vi ofrånkomligen med det mirakulösa att göra, vare sig vi vill det eller inte. Om vi blockerar oss för Andens verk får vi en kyrka som bygger på människogärningar men inte Gudsgärningar. Och en sådan kyrka kommer få stora problem, för människor är syndare. Vi behöver Gud, som Birro skriver. Det blir bara fånigt när vi bygger kyrka utan att Gudsgärningar finns med. Jag har skrivit mycket mer om detta här. Se också gärna denna predikan om en sund, brinnande karismatik som jag höll i Norrköpings Baptistkyrka för ett halvår sedan:

Vi måste återvända till urkyrkan därför den inte var något konstigt undantag eller en tillfällig kuliss, den är modellen för hur kyrkan ska se ut. På bloggen Kristen underjord ska jag hjälpa mina kompisar Elof och Kristoffer att damma av den urkristna skriften Didaché – de tolv apostlarnas träning, genom att utlägga den nyöversättning de gjort av den boken. Didaché visar att generationen efter apostlarna inte sa ”Ja, eftersom Apostlagärningarna var ett abnormt undantag och Jesus inte menade det Han sa tar vi väl och formar kyrkan på ett annat, obibliskt sätt då”. Nej, de för Bibelns undervisning vidare – och oj, vad radikalt det är. Didaché uppmanar till egendomsgemenskap, fiendekärlek, sund brinnande karismatik och ett heligt liv – precis som Bibeln. Mina utläggningar av texten kommer alltså publiceras på Kristen Underjord (och även på didache.se) – men jag låter er få se första delen även här:

Didaché – kapitel 1

¹Det finns två vägar: livets väg och dödens väg, och du ska veta att skillnaden mellan de båda vägarna är stor.

Jag har länge fått lära mig att inget är svart eller vitt, allt har nyanser, det finns inget rätt eller fel etc. Det är rappakalja. Det finns två vägar som skiljer sig från varandra, den ena leder till liv, den andra till död, och skillnaden mellan liv och död är ju som bekant som skillnaden mellan svart och vitt – de är motsatser. Vi som är syndare klarar inte av att gå på livets väg i egen kraft, och våra liv präglas av både svart och vitt, gott och ont. Men det är inte samma sak som att säga att det svartvita inte existerar. Vi ska välja livet, ljuset, gudomligheten. Och detta innebär inte bara ett visst sätt att tänka, nej, Didaché betonar att livets väg tar man sig fram på genom handling, genom att leva.
²Detta är livets väg.  För det första; du ska älska Gud som skapat dig och för det andra; du ska älska din nästa som dig själv. Dessutom: allt du inte vill att någon ska göra mot dig, det ska du inte heller göra mot någon annan.

Didaché håller fast vid Jesu undervisning om att kärleken till Gud och till människor är det främsta budet (Matt 22:37-39), och man ställer det i direkt relation till den s.k. gyllene regeln (Matt 7:12) – här i sin negativa form, vilken är känd från Tobits bok. Kärleken är grundbulten i det kristna livet och basen för all etik, som Paulus skriver: ”Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom 13:9-10).

Och kärlekens konsekvens är utsläckandet av egoism. Egoism är ju som bekant att vilja bli behandlad bättre än andra, något som blir omöjligt om man följer den gyllene regeln. Allt som jag vill få ska jag ge, allt jag vill undvika ska jag beskydda andra från, allt jag mår bra av ska jag be och arbeta att andra får. Såhär ska vi leva, syskon.
³Din träning i detta blir*: Att välsigna dem som förbannar dig, be för dina fiender, och fasta för dem som förföljer dig. För vad är det för speciellt med dig om du älskar dem som älskar dig? Gör inte alla andra* likadant? Men om du älskar dem som hatar dig, så kommer du inte att ha någon fiende.

Förr i världen kallades Didaché för de tolv apostlarnas lära, men grundtextens ord handlar snarare om den träning man använder för att lära sig t.ex. ett hantverk. Livets väg är praktisk och bygger på handling snarare än teoretiskt tänkande. Den kärlek och antiegoism som slogs fast i vers 2 innebär förstås fiendekärlek. Vi ska i enlighet med vad Jesus uppmanade oss till inte bara älska och välsigna våra vänner utan förföljarna, terroristerna, skurkarna och soldaterna. Vi ska inte hata dem tillbaka, utan det vi vill att de inte ska göra mot oss ska vi inte göra mot dem.
⁴Håll dig borta från köttets och kroppens begär.* Om någon slår dig på höger kind, så vänd också den andra mot denne, då kommer du att vara hel*. Om någon tvingar dig att gå en mil, gå då med två mil med denne. Om någon tar din skjorta, ge också din jacka*. Om någon stjäl från dig, be inte om att få det tillbaka, det är inte ens ett alternativ för dig! 

Jesuscitaten fortsätter flöda, stora delar av kapitel 1 är ju som ni märker citat från Bergspredikan, och det jag älskar är att dessa urkristna helgon inte säger ”ja, ni förstår väl kära läsare att Jesu radikala bud inte gäller oss. Nä, Han levde ju för länge sen i en annan tid. Det är klart att Han inte menade att vi ska vända andra kinden till eller inte kräva tillbaka det folk snor från oss, det begriper ju varenda kotte, höhö”. Författarna av Didaché insåg att Frälsaren menade det Han sa, det här är sättet vi ska leva för att få liv. Vi ska vara dåraktiga altruister. Att slå tillbaka eller kräva stöldgods är inte alternativ. Nå, naturligtvis innebär detta inte att vi inte ska kämpa mot våld och orättvisor som det ofta feltolkats som, tvärtom. Men vi ska kväva hatet med kärlek och mörkret med ljus.

⁵Ge till alla som ber dig, och be inte om att få det tillbaka, för Fadern vill att vi delar på hans välsignelser! Lycklig* är den som ger på det här sättet och följer denna regel, för den är fri från skuld. Men olycka* över den som tar emot något utan att behöva det.

Den kärlek som livets väg tog avstamp i har via Bergspredikan nu gått över till ekonomi, vilket är anledningen till rubriken ovan – jag tycker att det är intressant att Didaché omedelbart går över till fiendekärlek och hur vi ser till pengar. Det är den sortens etik som är prioriterad, inte typ sexualetiken. Nå, den som ger åt alla utan att vilja ha tillbaka blir lycklig. Västvärldens kapitalistiska världsbild tror att det är den som får som blir lycklig. Men det är fel! Om man får/tar emot utan att ha behov av det drabbas man av olycka. Endast de som är fattiga har rätt att ta emot. Om de rika får något ska de ge vidare. Endast så uppstår ekonomisk utjämning. Urkyrkan fattade det.

Alltså om någon tar emot därför att den är i nöd så är han eller hon fri från skuld; men om någon tar emot och den inte är i nöd ska denne tvingas svara på varför och för vilket syfte han eller hon tog emot. Döms personen skyldig så ska han eller hon inte slippa undan förrän han eller hon har betalat tillbaka till sista öret.⁶Om detta har det också sagts: ”Låt dina gåvor svettas i dina händer tills du vet vem du ska ge dem till.”

Den som tar emot pengar och inte är i nöd är skyldig och ska ge tillbaka. Fattar ni vad det här innebär? Seriöst. Urkyrkan firade inte jul, i varje fall inte på vårt sätt. Det är omöjligt att ge gåvor till en rik. Vad ska den rike med gåvor till när det dör 16 000 barn av hunger varje dag? Det är de fattiga som ska ha gåvor. De ska ha pengar. Inte de rika.

Om vi bara tänker ”det här var ju en intressant text” och inte praktiserar detta begår vi det misstag som författarna av Didaché försökte bota. Bibelns radikala bud ska tränas in. Det är inte lätt för en syndare att leva heligt men det är det vi är kallade till.

______________________________

1:3 – Träning. Det ord som används här handlar mer om träning som i ett hantverk, men kan också översättas med lära.
1:3 – Alla andra. ordgr. Hedningarna. Icke judar eller icke kristna.
1:4 – Begär är inte det samma som behov. Behov handlar om det goda man behöver, begär om att få mer än detta.
1:4 – Hel. Eller: Perfekt/nå ditt mål/full vuxen.
1:4 – Jacka. Ordgr. Mantel.
1:5 – Lycka/Olycka. Eller: Salig/Ve.

Citat eller liknande kopplingar till/ur bibeln/GTs apokryf:
1:1 – 3 Mos 30.39. Två vägar: Ps 1:1, Ords 12:28, Jer 21:8, Matt 7:13.
1:2 – Matt 22:37-39, 3 Mos 6:5, 5 Mos 19:18. Matt 7:12, Tob 4:15
1:3 – Luk, 6:27-28, Matt 5:44-47, Mark 9:29.
1:4 – Matt 5:39, 5:48, 5:40-41, 19:21, Luk 6:30Tit 2:12, 1 Pet 2:11, Gal 5:19.
1:5 – Luk 6:30, Matt 5:42, Matt 5:26, Luk 12:59, Apg 20:35, Jak 2:16, Ords 3:27, Syr 4:1 ff, Tob 4:7, Matt 15:25, Luk 12:58
1:6 – Syr 12:1,7, Matt 6:2 ff