Helande eller placebo?

Från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Även publicerat på Svenska apologetiksällskapets blogg.

Jag har ett kroniskt funktionshinder. Jag kan inte svälja tabletter. Det spelar ingen roll hur små de är, får jag inte pulverisera dem är det omöjligt för mig att medvetet få ner dem. Av misstag har jag genom åren råkat svälja alltifrån blåbär till vindruvor, men när jag förväntas åstadkomma något liknande på eget initiativ är det som att be mig gå på lina över Höga kusten.

En vacker oktoberdag 2012 satt jag således och skräckfyllt betraktade en vit tablett, stor som en M&M, som låg framför mig på köksbordet. Jag hade precis kommit hem efter en två veckors sjukhusvistelse där jag hade genomlidit gallstenar och kraftigt sänkta blodvärden. Det sägs att gallsten är det närmaste man kan komma känslan av att föda barn, men ärligt talat föredrog jag det jämfört med att svälja den lastbil som låg framför mig på tallriken.

Min ömma moder föreslog att vi skulle dela den mitt itu. Läkarna hade förvisso kraftfullt betonat att den skulle sväljas hel, men då det inte var en kapsel bedömde vi att en halvering av tabletten inte var någon fara. Inuti var den ljusbrun. Jag stoppade in en halva i munnen och försökte lönlöst att svälja den. Den smakade mintchoklad.

Jag njöt av att tugga godismedicinen de kommande veckorna. Vid ett tillfälle tog de slut, och när jag gick till apoteket och bad om mer granskade de receptet med rynkade pannor och sa ”Nä… den här måste du hämta ut på kirurgen.” Väl där fick jag nya tabletter i en anonym papperspåse. Jag fick aldrig se någon bipacksedel eller information om möjliga biverkningar.

Jag tror att jag fick smaka på lite placebo. Det var gott.

Placeboeffekten syftar på när ”sockerpiller” eller annan verkningslös behandling ges till patienter, och de blir ändå bättre. Det tycks som att själva tron att man får vård ger läkande effekter, snarare än enbart vården i sig själv. Redan på 1700-talet observerades det här fenomenet, och sedan dess har ”sockerpiller” och bluffinjektioner använts regelbundet i modern sjukvård. På senare tid har placebo migrerat över till läkemedelsstudier för att särskilja mellan vilken effekt substansen man vill pröva ger i sig själv och vad som är resultatet av att patienten förväntar sig att må bättre.[1]

Placeboeffekten var länge ett mysterium för sjukvården, men framväxten av psykosomatisk vård där psykisk och fysisk hälsa ses som beroende av varandra har kastat nytt ljus över placebo.[2] Precis som att ett medmänskligt bemötande med beröring, tröst och lugnande ord förbättrar läkningsprocessen kan tryggheten i att veta sig få vård vara läkande i sig själv oberoende av vårdens egna effekter.[3]

Många skeptiker har argumenterat för att vid de tillfällen då människor blir friskare efter bön så beror det på placeboeffekten. Bönen är på så vis läkande, men inte för att det leder till att Gud eller någon annan andlig varelse mirakulöst svarar på bönen utan för att den sjuke tror att bönen ger effekt, och då gör den det.

Försöker någon applicera det resonemanget på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) begår de dock ett grundligt misstag. Jag har samtalat med flera ateister som förklarar alltifrån syn som återvänder till cancer som försvinner med placebo. Det blir universalförklaringen till alla oförklarliga tillfrisknanden, hur de än ser ut. Dessa ateister har större tro på placebo än vad många kristna har på Gud.

Verklighetens placeboeffekt är inte riktigt så magisk. En omfattande Cochrane-studie av hundratals placeboexperiment visade att effekten var väldigt begränsad, den kan reducera smärta och yrsel men inte mycket mer.[4] Placebo kan lindra symptom, men det finns inga substantiella bevis för att effekten kan bota grundsjukdomen som ger upphov till symptomen. Effekten tenderar därtill att vara väldigt tidsbegränsad. American Cancer Society konstaterar på sin hemsida:

Usually the term “placebo effect” speaks to the helpful effects a placebo has in relieving symptoms. This effect usually lasts only a short time. It’s thought to have something to do with the body’s natural chemical ability to briefly relieve pain and certain other symptoms.

Placeboeffekten är därmed begränsad både i vad den kan åstadkomma och hur länge den verkar. Därtill är den väldigt känd, det finns knappast någon doktor som inte har koll på placebo. När läkare landar i att något är vetenskapligt oförklarligt har de därmed redan uteslutit placebo och andra kända psykosomatiska effekter.

Min kommande bok om dokumenterade mirakler kommer ges ut i mitten av 2019.

Noter

[1] Pohlman, Shawn et al. 2013. “The Placebo Puzzle: Examining the Discordant Space between Biomedical Science and Illness/Healing.” Nursing Inquiry 20(1): 72–73.

[2] Miller, Franklin G. et. al. 2009. “The Placebo Effect: Illness and Interpersonal Healing.” Perspectives in Biology and Medicine 52(4): 530–31.

[3] Smithbattle, Lee et al. 2016. “Placebo and the Healing Process.” Clinical Nursing Research 25(6): 587–89.

[4] Hróbjartsson, Asbjørn och Gøtzsche, Peter, 2010: ”Placebo interventions for all clinical conditions.” Cochrane Database Systematic Review, Jan 20;(1):CD003974. doi: 10.1002/14651858.CD003974.pub3.

[5] Miller et. al. 2009 gör skillnad på ”disease” och ”illness”, där det förra syftar på den biologiska dysfunktionalitet och det senare är symptom och kroppens respons på sjukdomen. ”Disease adversely affects the organism; illness adversely affects the person.” (s. 523). Deras slutsats är att placebo kan reducera någons ”illness”, men inte förändra någons ”disease”.