Nej, att vägra SD-samarbete är inte odemokratiskt

Under gymnasiet hade jag förmånen att få spela Herr Biedermann i Herr Biedermann och pyromanerna. Den var en allegori över de tyska konservativas sätt att handskas med nazisterna inför Hitlers maktövertagande. Biedermann var en girig och feg fabriksägare som slickade uppåt och sparkade nedåt.

I en scen oroar sig fru Biedermann för att ”gästerna” som har flyttat in på deras vind – det vill säga tvingat sig in och tidigt hintat om att de var pyromaner – faktiskt kanske är pyromaner. Herr Biedermann svarar nervöst skrockande, lika mycket för att övertyga sig själv som henne: ”Pyromaner, HAH! Det förstår du väl att de inte är några pyromaner!” Trots att de oanständiga männen tar sig allt större friheter i Biedermanns hus och blir allt tydligare med sina planer på att bränna ned det så underlåter sig Herr B att sparka ut dem innan undergången är ett faktum.

Jag tror även Ulf Kristersson och hans partivänner är medvetna om vad Sverigedemokraterna har för mål i sikte. Även Kristersson reagerade med bestörtning när SD inför valet gick ut med att de till och med ville avskaffa kvotflyktingmottagandet.  Men sorgligt nog verkar de försöka övertyga sig själva om att SD kanske inte menat allt de sagt. För varför skulle de annars vara beredda att göra sig beroende av Sverigedemokraternas stöd för att vinna regeringsmakten?

Och de är inte de enda. Den kristne profilen Stefan Gustafsson skrev i början av hösten om hur demokratin mår bra av politiska samtal. Och syftade på samtal med SD.

Låt oss ta det från början.

Är vägran till ”samtal” med SD odemokratisk?
Nej, inte om vi menar seriösa politiska överläggningar med målet att nå samarbete.

Så vägran till SD-samarbete är inte odemokratisk?
Nej.

Statsvetare pratar om demokrati i ”bred” och ”tunn” mening. Med bred demokrati avses det som också kallas liberal demokrati(ur grek. dēmokratía). Det står för ett statsskick som inte bara låter folket(=dēmos) få styra(=kratos) genom att delta i allmänna och rättvisa val, utan som också begränsar styret genom att ge varje individ en rad andra rättigheter: religionsfrihet, äganderätt, frihet från förföljelse osv. En del av makten lämnas över från majoriteten, men inte till en auktoritär ledare, utan till opartiska domare och andra institutioner. Så är i alla fall tanken.

Varför det då? Varför kan inte majoriteten alltid få sin vilja igenom? Jo, för bred demokrati är byggd på idén om alla människors lika och okränkbara inneboende värde.

Vi kristna vet att människor är skapta jämlika och därför föds med samma inneboende rättigheter. Och att det gäller varje människa. Bland filosofer når man ungefär samma slutsats genom att resonera sig fram till att varken kön, etnicitet, ålder eller någon annan skillnad människor emellan som inte beror på individens val, ger goda skäl till diskriminering. Det grundas dock på intuition. Kristna har skäl för ännu starkare visshet.

Om vi nu alla är jämlika och har samma värde, så är tanken att man bäst respekterar allas värde och intressen med allmän rösträtt och rättvisa val. Det förutsätter dock att inte politiken majoriteten röstar för kränker någons inneboende värde, frihet och mänskliga rättigheter. Majoritetstyranni. Som skydd mot det har man i Sverige skyddat individens rättigheter i grundlagen och inrättat oberoende domstolar, pressfrihet och ombudsmän, som ska bevaka att varken staten eller någon annan går över gränsen.

Självklart kan det finnas målkonflikter och svåra avvägningar mellan demokratiskt beslutsfattande och respekt för individens rättigheter. Men de stora dragen är inte så konstiga. Den som inte vill ge andra samma rättigheter som en själv kan inte kallas demokrat i bred mening. Då är man ingen Winston Churchill.

Så vad tycker SD om detta?

Nyligen röstade SD:s ungdomsförbund Ungsvenskarna för att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Moderpartiet SD har motionerat i riksdagen om att avskaffa DO(Diskrimineringsombudsmannen) avskaffa rösträtt och medborgarskap för alla ”nya medborgare” som inte bott mer än 10 år i Sverige eller som inte svär trohet till knugen och nationen. Och för de som inte håller sig till den eden. Vad var det nu Jesus sa om att svära eder(Matt 5:33-37)?

Dessutom vill de styra public service-bolagen bort från politisk obundenhet. Men inte bara dem, utan även stödet till folkhögskolor och studieförbund ska villkoras med att de ska ”stärka vårt lands nationella gemenskap”. Liknande krav vill man ha till och med på företag och ideella föreningar. Såsom religiösa församlingar. Med andra ord inskränka yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet så som vi känner dem.

Men kanske menar de inte riktigt allvar med det de säger?

SD:s Partisekreterare Rickard Jomshof sa på Facebook i en diskussion med Erik Almqvist, känd från järnrörsskandalen, att ”eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget..”

Enligt sig själva är alltså SD:s mål mer extrema än de vill få det att se ut som. Inte tvärtom, som herr Biedermann och kanske herr Kristersson kan tro. De menar vad de säger. Och gör de inte det vill de sannolikt gå i mer extrem riktning, inte mindre.

Med tanke på allt detta, varför är det då viktigt för SD:are med demokratiskt styre? Varför deltar de i allmänna val och klagar över odemokratisk politik och odemokratisk media? Svaret är att bred demokrati inte är viktigt för dem. SD är bara intresserade av demokrati när det gynnar dem själva. I själva verket går deras grundideologi mot grundidén för liberal demokrati: allas lika värde.

SD tror inte på liberal demokrati för de har en helt annan förståelse av vem som tillhör ”folket”. Deras förståelse grundar sig inte i det grekiska dēmos som betyder invånare utan i ethnos, etnisk folkgrupp. Tycker inte SD att man är etnisk svensk ska man leva efter den svenska majoritetens godtyckliga nåd.

De vill alltså ha etnokrati. Eller? Nja. Är man etnisk svensk, men ogillar SD, så lever man också på nåder. För inte ens bland svenskar råder jämlikhet. Målet har aldrig varit jämlikhet utan att bygga en nationell gemenskap.
Det här betyder att de partier som öppnar för samarbete med SD också öppnar för en radikal urholkning av den liberala demokratin. Är det det M och KD i sydsverige vill så varsågoda och kör på det, men då borde de åtminstone vara ärliga med det.

Men hur är det med demokrati i tunn mening? Om vi struntar i alla fåniga rättigheter förutom den att ha lika rätt att bestämma. Är det då odemokratiskt att vara mot SD-samarbete?

Nej, inte då heller. Inget i Sveriges representativa demokrati kräver att alla i riksdagen får gehör för sin politik. Inget kräver att alla riksdagspartier nån gång ska få vara med och styra. Så länge valen går korrekt till, mandatfördelningen är rättvis och riksdagens omröstningar likaså är det demokratiskt i tunn mening.

Däremot kan folk förstås bli sura om de inte får se sina favoritpolitiker styra. De kan uppleva det som odemokratiskt och det blir ju ett problem för alla andra också. Men känslor och fakta är ju som bekant inte detsamma.

Därför samtalar jag med SD:are- och det vill jag uppmuntra alla som kan att göra. Så länge man inte blir utsatt för hatstormar. SD-anhängare och politiker är också människor och har förmåga att inse sina synder. Men det betyder inte att deras åsikter ska få genomslag i politiken. Det vore ungefär som att en lärare skulle instämma i mobbning mot en elev. Eller som att Saudiarabien fick inflytande över FN:s arbete för kvinnors rättigheter. Inte kul.