För ett år sen höll Pelle Hörnmark ett riktigt bra visionstal för pingströrelsen där huvudbudskapet var: ”Mitt uppdrag är att tala tro. Inte att tvivla med dem som tvivlar.” Det hade då pågått en debatt om frikyrkans brister där några till och med menade att den hade spelat ut sin roll och inte behövdes, men Hörnmark ville predika tro på Gud och församlingen. Om det är någonstans människor vänder sig för att få sitt tvivel utbytt mot tro så är det till kyrkan och dess ledare, och då måste de få höra tro.
Der är många som tvivlar i Sverige, och oftast har det ett starkt samband med att man upplever få mirakler. Tvivel är ett symptom på sjukdomen mirakelbrist. Således säger de jag känner som upplever många mirakler att de har väldigt svårt att tvivla.
Christopher Alam är ett bra exempel på det. I januari var han här i Uppsala och berättade om sina kampanjer i Afrika och Asien där blinda ser, döva hör, lama går och tusentals blir frälsta. Han deklarerade högljutt ”Jag kan inte tvivla! Det går inte! Jag kan inte förneka det jag sett!” Och jag tror honom, efter alla berättelser och klipp han delade är det det enda logiska. Mirakelbristen är fullt botad i hans liv, om den ens någonsin funnits där.
Alam höll sitt möte i Korskyrkan, som dock hade varit dåliga på att annonsera det (jag fick höra det samma dag som mötet var av en vän). Betydligt bättre var de på att annonsera att Växtvärk skulle komma dit bara några dagar senare, en föreställning-ish som betonar hur viktigt det är att få tvivla, att den svartvita ungdomstron måste gå över till den nyanserade vuxentron, osv. Växtvärk lider ganska rejält av mirakelbrist alltså, de hade behövt Christopher Alam med i teamet så att de hamnat på banan igen. För nej, vuxentro är inte att tvivla, vuxentro är att väcka upp döda.
Jag minns hur jag kommenterade på Twitter för något år sedan att Bibeln aldrig beskriver tvivel som något positivt. Jag fick många bibelord i respons om när Elia tvivlade i Sinai, när Jesus tvivlade på korset, när Thomas tvivlade på uppståndelsen mm. Men jag förnekar förstås inte att tvivel finns eller att det kan drabba de mest gudsfruktiga, jag säger bara att det aldrig är något positivt. ”Be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden.” (Jak 1:6).
Kyrkan ska tala tro. Kyrkan ska bekämpa tvivlet, inte omfamna det. Kyrkan ska be om och leva i mirakler. Väckelse sker inte av en slump, inte heller är det oberoende av våra gärningar, utan vi kan aktivt välja att lyssna på folk som Christopher Alam, Simon Ådahl, Heidi Baker och andra som dryper av tro, samt följa deras exempel. Då har tvivlet ingen chans.
Hela Pingsten 
Jag måste tyvärr säga att detta gjorde mig ledsen och upprörd.
Om kyrkan skall bekämpa tvivel så kommer den onekligen att börja bekämpa tvivlaren.
Och inte heller kan jag säga att tvivel är ett symptom på mirakelbrist. Jag har sett och upplevt mycket underliga ting men jag tvivlar ändå.
Hade detta sagts i en kyrka jag besökt hade jag rest mig upp och inte kommit tillbaka.
Tvivlet är, för mig, en brist på medmänsklighet och ett icke-accepterande av oliktänkande bland kristna.
Jag beklagar verkligen Mikael men detta var inte alls så bra som det du brukar skriva.
GillaGilla
Micael: Självklart sker det lite mirakel i Sverige och västvärlden eftersom de bekänner sig starkt till en trehövdad Gud.
Treenighetsläran har uppdagats som falsk lära och den sanna ende Guden Jesus Kristus har presenterats i vår tid, framförallt bland pingstvänner, men även bland alla övriga samfund. Eftersom samfunden vill fortsätta tro på att tre personer är Gud, så kan inte denna avgudadyrkan ge några mirakel. Man har kastat bort sanningen och vänt sig tillbaka till lögnens makt.
Vill ni se döda som uppstår, människor som bli fullständigt friska från canser, be för homsexuella så de blir helt befriade m.m så måste Ordet predikas i sanning. Ett tips för dem som törstar efter sanningen är att läsa Bibeln samt därefterkommande kyrkofäder som levde fram till ca 200 talet. Justin Martyr, Ignatius, Irenaeus, Hermas Herden m.fl. visar mycket tydligt på att treenighetsläran som tillkom senare är ett verk av djävulen.
Irenaeus skrev detta ang. Gudomen (inga tre Gudar här inte)
” Alltså lärs detta: det finns en enda Gud, Fadern, oskapad, osynlig,
skapare av allting, och över honom finns ingen annan gud och efter honom
ingen annan gud. Och då Gud har ett ord (ordlek) har han genom Ordet skapat
det som har blivit till. Och Gud är ande och har följaktligen ordnat allt
genom Anden, såsom profeten också säger ”Av Herrens ord har himlar blivit
till och hela deras kraft från hans Ande” (PS 33:6), Eftersom Ordet alltså
grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden
skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt
Guds Son och Anden hans visdom. Också Paulus, hans apostel, säger träffande:
En Gud, Fadern, som är över alla och med alla och i alla, Ty Fadern är över
alla, men Ordet är med alla, ty genom det har allt blivit till av Fadern,
men i oss alla är Anden, som ropar :Abba Fader och danar människan till Guds
likhet.
Anden pekar på Ordet, och därför förkunnade profeterna Guds Son, men Ordet
förbinder sig med Anden och är därför den som själv tolkar profeterna och
människan upp till Fadern.”
Obs detta som Irenaeus skriver ”Eftersom Ordet alltså grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens” Gud uppenbarad bara i en person och det är Jesus kristus ORDET för Fadern är osynlig och honom kan ingen se eller förstå. Fadern (Guds Ande) bor i templet, kroppen, Ordet Herren Jesus Kristus.
Justin Martyr skriver följande, vem denne Allsmäktige Herren Sebaot i Gamla Testamentet är:
”Och jag sa, ”Som du vill, Trypho, skall jag komma till dessa handlingar som man söker i passande plats, men nu ni tillåter mig först berätta profetiorna, som jag vill göra för att visa att Kristus kallas både Gud och Herren Sebaot”
Treenigheten är avslöjad som lögnens makt. Det finns en sanningen som uppdagats i vår tid.
Guds frid på er alla
lärjungen
GillaGilla
Hej!
Tänkte att det här kanske skulle kunna vara lite intressant att läsa på ämnet treenigheten.
Anton
GillaGilla
Haha, glömde länken. http://www.rodatraden.net/granskning-av-bor-man-tro-pa-treenighetslaran-del-2/#more-234
GillaGilla
Hej Anton: Bra länk att läsa och väldigt nyttig att läsa. Tydligt visar Justinus Martyren att någon traditionell treenighetslära lär han inte ut. Gud Fadern, osynlig, oskapad samt Ordet, Sonen som fötts från Fadern innan himmel och jord skapades, alltså från evigheten. Det är ju bara Gud som kan vara evig och då den evige vill göra sig förstådd i hans skapelse så måste han ”den evige” föda sig en fattbar form i ORDET, SONEN. Fadern den osynlige går på så vis in i sin kropp och gör sig synlig för oss och hela skapelsen.
Irenaeus beskriver det här väldigt bra enl. följande citat:
” Eftersom Ordet alltså
grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden
skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt
Guds Son och Anden hans visdom.”
Gud Ande Fadern den osynliga källan går in i Ordet, Sonen, Jesus Kristus och detta görs innan himmel och jord skapas dvs. från evigheten. Därför är han också Gud, för bara Gud kan vara evig. Den evige Fadern går in Sonens kropp till fullhet, därför heter det att i honom (Jesus) bodde gudomens fullhet lekamligen. Gud uppenbarad i en person (kropp) och inte tre oliks skilda kroppar. Det är samma person hela tiden, Jesus Kristus.
Människor borde tänka lite mera på att Jesus har en evig kropp och det var denne Herren i gamla testamentet som klev ner till jorden i männsklig gestlat, i tjänaregestalt och iklädde sig i köttet. Vi människor vandrar i våra köttsliga kroppar just nu men vi kommer ikläda oss våra himmelska kroppar sen. Jesus gjorde tvärtemot eftersom han är evig. Han är i sin eviga kropp och klev ner till oss i sin köttsliga boning, men hans eviga kropp kunde ju inte bara försvinna när han kom till oss, för han är ju Gud, ingen början och inget slut. Han är av evighet.
Guds frid
lärjungen
GillaGilla
Tack snälla du. Jag har lagt till denna länk som en favorit. Jätte spännande att läsa dock kan jag jämföra många texter från Volym 1 THE ANTENICENE FATHERS och översättningen från engelska till svenska får man ta med en viss nyans ibland. Det beror hur man tolkar vissa ord in i meningen och det är inte helt lätt ibland.
Vissa av kyrkofäderna kan ha en liten liten nyansskillnad av tolkningen av Gudomen men de är tämligen sammstämda. Dock när vi närmar oss slutet på 200 talet så börjar vissa kyrkofäder smyga in lite mera treenighetslära dvs. tre personer i gudomen, vilket är helt fel. Gud har uppenbarat sig endast i hans Son Jesus Kristus, som är hans kropp och gestalt.
Tackar igen för dina fina länk
lärjungen
GillaGilla
(Ursäkta för sidospåret Micael)
Kul att du tyckte att det var intressant!
Bara en liten undran: du tror att både Sonen och Fadern är Gud? Förstår jag rätt?
Är de personer eller är de olika uppenbarelseformer av Gud? För mig känns det inte som om du är jättelångt borta från ett sorts treenighetsresonemang. Johannesevangeliet verkar, tycker jag, måla upp en bild av Fadern och Sonen som personer särskilda varandra men inneboende i varandra. Eller?
GillaGilla
Anton: Sonen och Fadern är Gud. Den osynlige Fadern som tagit sin boningen i kroppen, Ordet, Jesus Kristus. Kroppen är född av Fadern från evighet. Det är hans kropp. Gud uppenbarad i en person och inte i tre skiljda personer. Den här kroppen som framträder som gestalt i gamla och nya testamentet är Herren och det finns bara en som är Herren och det är Jesus. Vi blir förtappade om vi inte har en Gudstro på den ende sanne Guden enl. Efesiebrevet kap.4:5
”en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader.” Jag vill inte skrämmas men den ende sanne Guden som alla kommer få möta en vacker dag är Herren Jesus Kristus och det finns ingen annan som är danad av Gud. Fadern bor i Jesus.
Jag bara slog upp en inledningshälsning som Ignatius skrev till Trallians. Den börjar så här: ”Ignatius, som också kallas Theophorus, till den heliga kyrkan, som är på Tralles, i Asien, älskade av Gud, Fadern i Jesu Kristi, utvalt, och värdigt Gud”
Hur många treenighetslärare håller med om att Fadern bor i Sonen Jesus? Ignatius är inget enstaka exempel där det skrivs att ”Fadern i Jesu Kristi” förkommer. De tidigaste kyrkofäderna lärde så. Alltså den osynlige Fadern som är oskapad och kommer alltid att förbli i den formen föder sig en kropp från evigheten innan himmel och jord skapas och går in i den kroppen som kallas Ordet och Ordet är gestalten den synliga, Jesus Kristus. Det här är hela gåtan om Gudomen. Jesus sann Gud och sann människa.
Efter några hundra år hade den sanna tron svalnat. De första kristna blev martyrer och förföljdes överallt. Ville troende fortsätta leva så var de tvungna att kompromissa med hedendomen. Kungar och väldigheter började mer och mer bekänna sig till den kristna tron då den passade fint in med de tre personerna i gudomen. Den liknade hedendomen väldigt bra så….. Sanningen avtog mer och mer genom århundradena eftersom kyrkofäderna hittade på mer och mer lögner om Gud. Under den mörka medeltiden fanns det inte så mycket ljus kvar. Men genom lammets blod så kommer Guds söner och döttrar fram därifrån också.
Med Martin Luther så börjar renoveringsarbetet med Guds församling. Han går ur skökan, den katolska kyrkan och sprider det lilla ljuset om RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN. Så har det fortsatt fram till vår tid.
Antikrist är avslöjad, treenigheten är avgudadyrkan. Nu finns valet hos alla att tro på en Gud som är sammanfattad i Herren Jesus Kristus och det finns ingen annan Gud bredvid honom.
Innan tusenårsriket kommer skriver Sakarja 14:9
”Och Herren skall då vara konung över hela jorden, ja på den tiden skall Herren vara en och hans namn ett”
Det finns bara en Gud och han är uppenbarad i Jesus kristus. Han, Jesus har uppenbarat vem den osynlige, ofattbare, oänderlige Fadern är. Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen.
Guds frid, lita på Jesus
lärjungen
GillaGilla
Kära lärjunge du har många goda sidor, men du resonerar så ologiskt att det går inte att få något grepp om vad du tror. Det du först skall göra är att sluta läsa kyrkofädernas olika åsikter och hålla dig till apostlarna och bibeln i övrigt. Vilka är mest trovärdiga, de som vandrat med Jeshua under flera år, eller de som aldrig träffat honom och är programmerade mer eller mindre av hellenism och har en hednisk bakgrund när det gäller tankesättet. Tro lite mer på Paulus. 🙂
”Treenighetsläran har uppdagats som falsk lära och den sanna ende Guden Jesus Kristus har presenterats i vår tid, framförallt bland pingstvänner, men även bland alla övriga samfund.”
Hur kan du skriva detta när du tror på det Irenaeus skriver:
”Irenaeus skrev detta ang. Gudomen (inga tre Gudar här inte)
” Alltså lärs detta: det finns en enda Gud, Fadern, oskapad, osynlig,
skapare av allting, och över honom finns ingen annan gud och efter honom
ingen annan gud. Och då Gud har ett ord (ordlek) har han genom Ordet skapat
det som har blivit till. Och Gud är ande och har följaktligen ordnat allt
genom Anden, såsom profeten också säger ”Av Herrens ord har himlar blivit
till och hela deras kraft från hans Ande” (PS 33:6), Eftersom Ordet alltså
grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden
skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt
Guds Son och Anden hans visdom. Också Paulus, hans apostel, säger träffande:
En Gud, Fadern, som är över alla och med alla och i alla, Ty Fadern är över
alla, men Ordet är med alla, ty genom det har allt blivit till av Fadern,
men i oss alla är Anden, som ropar :Abba Fader och danar människan till Guds
likhet.
Anden pekar på Ordet, och därför förkunnade profeterna Guds Son, men Ordet
förbinder sig med Anden och är därför den som själv tolkar profeterna och
människan upp till Fadern.””
– Enligt Irenaeus (här ovan) är det Fadern allena som är den ende sanne Guden, enligt 1 Kor 8:6. Du skriver att Jesus är den ende sanne Guden. Du tror då varken på Paulus eller Ireaneus.
GillaGilla
Shalom SÅ: Du har alldelse rätt i om man ska hårddra med tekniska ord vem som är den ende GUDEN och i hans oföräderliga, oskapade FORM. Där finns det bara en som kan kalla sig Gud och det är Fadern. I den formen som Fadern är (oskapad, oföränderlig, oänderlig, allestädes närvarande osv) är han ensam GUD.
De tidigaste kyrkofäderna lär lika som apostlar dvs. Sonen är född från Fadern före innan skapelsen av himmel och jord gjordes. Då rådde bara evighet. Alltså är Sonen evig och på det viset blir Sonen likställd Gud. Sonen är från Faderns tanke uttryckt dvs. född av Fadern som en gestalt, en kropp. Det är denna kropp som vi kallar för Guds Son, Ordet, jesus Kristus.
Guds Son är den osynlige Faderns avbild. Eftersom Fadern är en osynlig Ande och denna Ande har född sig en kropp och gått in till sin fullhet som skriften säger ” i honom (Jesus) bodde gudomens fullhet lekamligen” Fadern bor i Jesus och blir därmed manifisterad i en PERSON och inte tre personer som är avgudadyrkan.
Eftersom Guds Son är Guds avbild (Gud är Ande, Fadern) och vi människor är skapad till Guds avbild så är det inte så svårt att förstå att Guds Son, jesus kristus är bara en person.
Du SÅ är bara en person, men du består av ANDE, KROPP och SJÄL, du är fortfarande bara en person fördet. Treenigheten har totalt missuppfattat de tidigaste kyrkofäderna.
Nyckeln till hela sanningen om gudomen är när Fadern föder sig en kropp från evighet. Kan man förstå detta så förstår man gudomen. Den här kroppen, Ordet, Messias, Jesus Kristus, Herren, är Faderns kropp i skapelsen. Annars hade inte Fadern kunnat göra sig uppenbarad till oss. det är bara genom Jesus som vi har tillträde till Fadern. Sonen är personen som Fadern bor i. Det är Faderns kropp och den kallas för Guds Son.
Guds frid
lärjungen
GillaGilla
Lärjunge, du får nog aldrig ordning på dina olika personer i gudomen. Det enklaste är att du ber till Fadern i Jesu namn och slutar att fundera.
Var glad över att du har del i frälsningen genom Jesus och njut av den sena våren som äntligen håller på att komma! 🙂
Allt gott!
SÅ
GillaGilla
SÅ: Vad säger du om Justinus Martyren? Han var ju en av våra tidigaste kristna författare som levde mellan ca 100-165. Han skriver i sin första apologi följande:
”Vår lärare förutsade, Han som är både Son och Guds apostel allas Fader och härskare, Jesus Kristus, från vilken även vi har fått namnet kristna.”
Justinus Martyrens kristna syn ligger långt ifrån treenigheten, eftersom Den Helige Ande inte är någon tredje person i gudomen. Till och med treenighetsteologer gör samma bedömning ang. detta när de refererar till Justinus Martyren.
Det är logosbegreppet där Sonen blivit född av Fadern från evighet och därmed gett Fadern möjlighet att komma in i skapelsen som en gestalt, kropp. Det är bara Sonen som blivit född av Fadern. Sonen, Logos är vår Gud som vi kan se med våra ögon för Fadern kan ingen se. Han är Ande. Så därför kan det bara vara en person som är vår Gud och det är Herren jesus. De tidiga kyrkofäderna är också väldigt tydliga med att påvisa att Herren i Gamla testamentet är samma Herren Jesus i Nya testamentet. En person hela tiden och efter att Jesus kropp tagits upp till himmlen så kommer han tillbaka till oss på Pingsten, iform av Hans Ande, Den Helige Ande. Samma person hela tiden. En Herre som är allas vår Gud.
Här lägger jag in en länk som David Nyström publicerat. Den kunde vara bra för alla ivriga treenighetlärare att läsa.
Klicka för att komma åt justinus_och_anden.pdf
Guds frid
lärjungen
GillaGilla
Lärjunge, varför är du så intresserad av vad kyrkofäderna skriver som alla var mer eller mindre påverkade av hellenism? Föraktar du det som apostlarna skriver?
Läser du deras Skrifter så ser du att genom gående är Fadern den ende sanne Guden ( 1Kor 8:6 & Joh 17:3) och Jeshua är Messias Guds son. Att vara Guds son är en titel som intimt hörde ihop med Messias. Anden är Faderns Ande, samma person som Fadern.
Bibelns lära är mycket enkel. Det finns bara en Gud och det är Fadern (YHWH), han är allas Gud och Fader inklusive Jesu Gud och Fader. Anden är Faderns Ande och Jeshua är Faderns Smorde. Du förstår det lättare om du inte krånglar till det med kyrkofäder. Lita på de judiska apostlarna, de vet. 🙂
Tro på Gud, tro också på mig, sa Jeshua!
SÅ
GillaGilla
Hej SÅ: Nja, jag får väl säga så här att, Johannes skrev sitt evangelium samt Joh, 1-3 och Johannes uppenbarelseboken. Polykarpus var lärjunge till just Johannes. Irenaeus var lärjunge till Polykapus. Jag tror att sanningen gick vidare som ett kedjebrev. Irenaeus skrev väldig tydlighet just detta att de hade hört sanningen om Kristus via lärjungarna, Polykarpus och till dem själva. Det fanns ju många falska läror i början, så just detta tryckte Irenaeus extra hårt på. Justinus Martyren ligger i linje med deras lära och kan till och med vara tydligare i vissa hänseenden. Man ska veta detta att dessa tidiga kristna blev förföljda och avrättade för sin tro. Både judar, som ej tog emot Messias och just hedningar hatade dem. Detta kostade dem livet. Jag tror personligen att vissa av deras skrifter har förfalskats något (inte mycket) för att senare passa in i treenighetens lära. Nu skiner dock sanningen igenom så mycket i deras skrifter så i kombination med Testamentena så bör dessa personer betraktas som våra trosbröder. Det går inte att döda sanningen.
Det går mycket väl att tolka Gamla och Nya Testamentet enligt deras vinnetsmål, eftersom de får första budet i tio Guds bud att stämma perfekt. Deras lära går ut på att Herren är en. Det finns bara en Gud. Detta slår direkt hål på treenigheten. Guds uttrycken, Fader, Son och Helig Ande blir på det viset en Herre (person) som utgått ifrån Fadern som i sig inte är någon person utan en Ande som inkluderas i allt. Faderns vilja sammanfattas i Herren som är den ende Guden. Ingen kan komma till Fadern utom genom Sonen och det är honom vi skall tillbe. Han är det synliga objektet.
Guds frid
lärjungen
GillaGilla
Vad är det av allt du skriver som inte Jeshuas apostlar har?
Blev inte alla apostlarna dödade (utom Johannes)?
Varför skulle det finnas klarare undervisning i senare lärjungars skrifter än i apostlarnas skrifter? Blir det mer och mer tydligt och fullkomligt när det går från en person till en annan? Har du lekt viskleken så vet du att det inte är så.
Skriver inte Johannes (övertydligt) att det bara finns en Gud i Joh 17:3? Varför gillar du intre det?
Om Polykarpus och Justinus skrifter är mer tydliga och tillförlitliga, varför var dom aldrig aktuella att få med i bibelkanon?
Det är så att källan ger alltid det klarare vattnet och källan till det vi vet om vår Frälsare är apostlarnas Skrifter och där finns inga tendenser till en annan gudsförståelse än den som judendomen alltid haft. Paulus förkunnade ingen annan gudsbild än den judiska, annars skulle detta kommit fram och blivit det största av alla trätor i synagogorna, men inte ett spår av detta kan vi se i Apostlagärningarna.
Sanningen är nog den att senare skrifter avlägsnar sig från apostlarnas gudsförståelse och de tidiga kyrkofäderna (Justinus m fl) bekämpade de gnostiska rörelserna bland kristna samt den modalistiska gudssynen och genom detta närmade de sig något av en tvågudslära och vid Nicea 325 slogs fast att Fadern och Sonen var av evighet och av samma substans (homousis). Andens roll kom lite senare och på detta sätt växte treenighetsläran fram och blev inte fullt ut formulerad förrän ca 600-talet.
Håll dig till källan (apostlarna) den är det klaraste vi har och om deras texter inte stämmer med dina tankar, så ändra ditt tänkesätt. Det är det bästa råd jag kan ge. 🙂
Var välsignad!
SÅ
GillaGilla
Så: Jag håller med dig att apostlarna är ursprungskällan i kombination med Gamla Testamentet. Logosbegreppet är däremot intressant att studera för det är ingenting nytt som kommer in i bilden från Nya Testamentet. Tidigare i judendomen (före Jesus tillkomst på jorden) talades det om Logos bland judiska historieskrivare. Där talas det om Fadern eller Gud såsom tanken, förnuftet medans Ordet är Logos dvs. den synliga uppenbarade Guden. Vissa inom judendomen betraktade detta som att Gud uppenbarade sig i en ängel, medans andra menade att det inte kunde vara så för det finns även onda änglar. Begreppet Logos är dock inte nytt inom judendomen eller kristendomen.
Som Johannes skrev ” I begynnelsen var Ordet (LOGOS), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. (Min reflektion blir därför att Sonen är född från Fadern i evighet, eller som man också kan säga att Sonen är i Faderns sköte) Att Sonen ÄR i Faderns sköte betyder ju att han alltid är i den ställningen gentemot den evige Guden som ingen kan se. Därför kan vi se Gud genom Sonen.
Guds frid
lärjungen
GillaGilla
Hej Samuel! Tråkigt att du blev ledsen och upprörd.
Jag tror jag förstår din poäng, men jag hängde inte riktigt med på näst sista meningen. Med den definitionen måste du väl hålla med om att tvivel är något dåligt, eftersom medmänsklighet och förståelse är något bra? Det är det som är min poäng ovan, tvivel finns och är vanligt i kyrkorna men det är inte något positivt, utan vi ska sträva efter att minska det (vilket nog är en bättre term än ”bekämpa”).
Det tror jag inte per automatik bekämpar tvivlaren, på samma sätt som kampen mot en sjukdom inte bekämpar den sjuke (och med det menar jag förstås inte att tvivel är en sjukdom). Frestelsen jag tror många faller i är att se på tvivel som något naturligt i det kristna livet eller till och med ett krav. Men då tycker jag inte att man lyssnar på dem som på fullaste allvar menar att de inte kan tvivla, som broder Christopher. För vilka är vi att säga att han har fel i det?
Sen ska tilläggas att det jag syftar på ovan är tvivel kring centrala teologiska frågor som Guds existens, Jesus som Herre etc. Jag minns hur jag diskuterade detta med Micaela Ådahl, en av de mest profetiska personer jag känner som menar sig ha upplevt många mirakler. Hon sa att hon tvivlade en hel del på sin egen kallelse och identitet. När det gällde Guds existens däremot sa hon som Alam, det kunde hon inte tvivla på. Dock tror jag även att tvivel kring kallelse också är något negativt, Gud vill att vår tro ska vara stark och säker.
Gud välsigne dig!
GillaGilla
Bra Micael! Vi ska vara barmhärtiga mot dem som tvivlar och ”rycka dem ur elden” (Judas v 22.) blessings D
GillaGilla
Några reflektioner utifrån din text. Jag tyckte nämligen att den anspelade på vad jag skrev igår om tre olika modeller för gudsingripanden. Jag utgår från tre ord som stått i centrum i var sin generation av de pentekostala rörelserna: Tarrying (vänta), claiming (göra anspråk), soaking (svååröversatt och inte riktigt lika etablerat).
1. Intressant att du vänder på ordningen mellan tro/tvivel och mirakler/brist på mirakler, jämfört med hur förkunnelsen sett ut inom vad jag kallar den andra modellen, med linjen över J.A. Dowie – F.F. Bosworth – 50-talets helandeväckelse – word of faith-förkunnelsen. Inom denna modell måste tvivlen först släckas, därefter kan under ske. Du talar däremot om tvivlet som resultat av brist på under. Spännande!
2. Då uppstår naturligtvis frågan, vad menas med tvivel och vad menas med tro till vardags, inte när trons andliga gåva manifesterats? Är tron en ”fast övertygelse”, alltså i grunden en emotion, så blir tvivel också en vacklande känsla. Och att bekämpa sådana känslor kan bli näst intill omöjligt eftersom den introspektion man ägnar sig åt för att undersöka om de försvunnit i sig skapar ”tvivel”. En ond cirkelgång med stora själavårdsmässiga konsekvenser. Är trons grundläggande väsen å andra sidan en viljeinriktning, Jakobs ”jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig”, den av en oren ande plågade pojkens far som säger ”jag tror, hjälp min otro”, ja i så fall handlar det om att vara stadig i sitt sökande efter Gud och bönesvar, oavsett känslor. Jag tror den definitionen passar bättre in på Jakobsbrevets ord om att den som tvivlar är som en våg som drivs hit och dit.
3. En tredje aspekt är om man bör skilja mellan tro som livsattityd (fides qua), trosakten, och tro som gestaltning av hela livet, med en koherent serie uppfattningar om vad man tror (fides quae). Jag kallar det sista trosprocessen. Det kan få betydelser i en stort antal frågor. Ta till exempel en nykristen tonåring, som upplever att bön ger enkla svar, men sedan är det dags att växa i mognad och Gud undanhåller de enkla svaren för en tid, för att personen ska se fler sidor av hur Gud verkar i personens liv. En sådan person kan komma att ”tvivla” på bönen och den befintliga uppfattningen av vad bön är och hur bön fungerar kan rent utav behöva rivas ner, så att Gud kan bygga upp en ny och bättre och troligen mer nyanserad tro på bönen (fides quae).
Ett konkret exempel på detta sista skulle ju kunna vara om man levt med föreställningen att man ”får som man tror” och att sjukdom därför är brist på tro. Att komma in i tvivel över en sådan deterministisk syn på hur Gud agerar är faktiskt sunt, även om det går via sjukdom. Om slutresultatet liknar det John Wimber skriver om i sin bok ”Living with Uncertainty, my bout with cancer”, så var tvivelsfasen definitivt av godo.
Vad jag försöker säga här är att det är skillnad på att tvivla i betydelsen brista i sin dedikation/viljeinriktning och att tvivla i betydelsen ifrågasätta trons intellektuella gestaltning. I evangelierna, där i princip alla ord som fördömer tvivlet finns, så talas det inte om trosprocessen utan om trosakten.
Det är med andra ord angeläget att vara tydlig här, eftersom den sortens tvivel man går igenom i sin trosprocess kan resultera i att tron tappas helt eller tar stor skada, om man ska stå emot tvivlen, i stället för att ta sig igenom dem.
4. Därmed inte sagt att den tvivelskultur som finns inom stora delar av dagens kristenhet är sund. Det är fint, enligt denna, att komma in i en troskris, men det är inte lika fint att komma igenom den. Och det är inte förkunnelsens uppgift att pressa fram troskriser, lika lite som det är dess uppgift att ignorera dem. Livet i sig är tillräckligt komplext och gemenskapen med Gud är tillräckligt nyanserad för att den sortens kriser kommer att uppstå.
5. Det är sorgligt att i dagens kristenhet så dominerar förkunnelse om trosprocessen helt och hållet, över förkunnelse om trosakten. Jag gillar exempelvis Owe Wikström och läser med behållning exempelvis hans korta betraktelse om lidandet som meningslöst. Men när en predikant ”snöar in” på en kristendomstolkning som inte offensivt söker Andens kraft och gåvor, då har det blivit fel. Det innebär att jag är överens med ditt inläggs huvudsakliga ärende: Vi behöver främst uppmuntra tro, vittna om gudsingripanden och söka ”more love and more power, more of You in my life”.
GillaGilla
Hej Lars! Mycket bra skrivet, jag håller med. Din nyansering av vad tro och tvivel innebär, att det nog handlar mindre om känslor än vad vi ofta tänker oss, tycker jag var jättebra. Bra inlägg också om de tre olika karismatiska teologierna.
Gud välsigne dig
GillaGilla
Jag håller med och jag håller inte med…
Jag håller med i att den vuxna tron inte är vuxen för att den tvivlar (om den gör det), även om en vuxen tro visst kan tvivla, och jag vänder mig mot det nästan förakt mot tro som jag upplever från vissa grupperingar. Nej, jag tvivlar extremt sällan på Guds existens, och jag är varken naiv eller lite trög för det.
Ändå tycker jag att sättet du skriver om tvivel är lite obehagligt. Detta säger jag som radikal karismatisk som sett en hel del mirakler, människor måste tillåtas ifrågasätta och tvivla utan att anses vara sämre kristna. Ur det kan en tro födas som inte bygger på yttre påtryckningar utan på inre övertygelse. Vi ska visserligen inte tvivla med den som tvivlar men vi ska möta människor där de befinner sig och älska dem där, allt annat är elitism, när vi förnekar att vi visst också har tvivlat och våndats. Vi ska vara inkluderande och öppna med våra brister för om tvivel är något som ska bekämpas kommer människor att sätta upp en fasad, tvivel växer bort när vi tar människors frågor på allvar och är öppna. För, nej, jag tycker visserligen inte det är hälsosamt att gå runt och tvivla konstant och jag ser hellre tro än tvivel (inte att likställa med avsaknad av egentänkande, kritiskttänkande och logik, vilket vissa vill få det till) men vi ska omfamna alla och vi ska omfamna tvivlet för tro kan inte finnas om det aldrig funnits tvivel, då kallas det vetande.
Det finns en ledare i Healingrooms här i Bethel som har sett hur mycket helande som helst och han säger parafraserat så här: även på mina allra bästa dagar när jag har tro för alla jag ber för (implikationen att så inte allt är fallet) så vet jag att det ändå bara är på grund av Jesu-nåd någon blir helad, och inte på grund av min tro, och att till och med den tro jag har är en gåva och inte något jag har presterat.
Blessings
Oscar Thörn
PS. Väckelse kommer inte för att vi har så himla bra tro, väckelse kommer för att Gud är så himla god och för att vi börjar be och lyssna på vad Han säger igen, väckelsen tillhör inte superkristna som aldrig tvivlar på någonting för sådana finns faktiskt inte. Väckelse kommer när vi följer Guds ord även när vi tvivlar, det är vad jag kallar tro.
GillaGilla
När jag ser ytterligare kommentarer dimpa ner, så kan jag inte låta bli att återberätta om hur John Wimber berättade om sitt första besök i David Watsons församling i York. De bad för en person med ett ben som var mer än en decimeter för kort på grund av en skelettskada i benet (alltså inte skolios som är det vanliga vid ”benförlängning”). Framför Wimbers och Watsons ögon, så växer benet ut och fram till dess hade ingen av de båda sett något liknande kreativt mirakel. Båda gråter floder och Wimber säger halvhögt under hela tiden ”I don’t believe this, I don’t believe this…” och så tittar han upp på Watson och säger ”Do you believe this” och möts av ett skakande huvud.
Vi är impregnerade av en världsbild som utesluter gudsingripanden, och den släpper väldigt långsamt.
GillaGilla
Svar till Micael?
Hej Samuel! Tråkigt att du blev ledsen och upprörd.
Jag tror jag förstår din poäng, men jag hängde inte riktigt med på näst sista meningen. Med den definitionen måste du väl hålla med om att tvivel är något dåligt, eftersom medmänsklighet och förståelse är något bra? Det är det som är min poäng ovan, tvivel finns och är vanligt i kyrkorna men det är inte något positivt, utan vi ska sträva efter att minska det (vilket nog är en bättre term än ”bekämpa”).
Jag upplever två sorters tvivel.
Det är jag syftade på är att mitt tvivel på Kyrkan som bärare av Sanningen är bristen på medmänsklig kärlek och att man inte accepterar oliktänkande.
Och just kommentarer som ”du skall uppväcka döda!” blir en sådan prestationskristendom där jag känner att jag krävs på en massa saker som jag inte kan ta hand om. Mitt mål som kristen är inte att uppväcka döda utan att älska mina medmänniskor. Om sedan någon väcks upp från de döda så är det en bonus.
Det andra är tvivel på Gud – men det är inget stort tvivel hos mig. Jag har en grundtro som är väldigt fast och övertygad.
Det tror jag inte per automatik bekämpar tvivlaren, på samma sätt som kampen mot en sjukdom inte bekämpar den sjuke (och med det menar jag förstås inte att tvivel är en sjukdom). Frestelsen jag tror många faller i är att se på tvivel som något naturligt i det kristna livet eller till och med ett krav. Men då tycker jag inte att man lyssnar på dem som på fullaste allvar menar att de inte kan tvivla, som broder Christopher. För vilka är vi att säga att han har fel i det?
Jag tror faktiskt att tvivlet är något naturligt i det kristna livet. Som du sa: Jesus själv tvivlade och ville inte utföra sin kallelse vid ett tillfälle. Men han kom igenom den prövningen och var starkare i sin person. Det är tvivlets uppgift om du frågar mig: att slipa oss.
Jag säger inte att Christopher är fel. Men jag tror inte att någon kan återge händelser 100%-igt så det som han berättar måste ju inte vara en medveten lögn. Men vår hjärna är duktig på att göra om händelser vi varit med om i efterhand.
Just saying…
Sen ska tilläggas att det jag syftar på ovan är tvivel kring centrala teologiska frågor som Guds existens, Jesus som Herre etc. Jag minns hur jag diskuterade detta med Micaela Ådahl, en av de mest profetiska personer jag känner som menar sig ha upplevt många mirakler. Hon sa att hon tvivlade en hel del på sin egen kallelse och identitet. När det gällde Guds existens däremot sa hon som Alam, det kunde hon inte tvivla på. Dock tror jag även att tvivel kring kallelse också är något negativt, Gud vill att vår tro ska vara stark och säker.
Gud välsigne dig!
Som sagt: jag ser inte tvivlet som något negativt. Om jag återfår min tro på Kyrkan som bärare av Sanningen så kommer jag arbeta än hårdare för den. Just nu ser jag inte att Kyrkan har någon slags ensamrätt på den. Jag tror mer att Jesus finns hos alla människor. Men det är så jag har formats av mina erfarenheter.
GillaGilla
Lärjungen, logos är grekiska och har ingen med judendom att göra. Sök på logos på internet så ser du att det kan betyda många olika saker. Inom judendom är memra ett mer intressant begrepp och det är möjligt att det är just memra som översatts med logos.
Tankar om memra-begreppet kan du läsa på denna blogg: http://memra.me
Var välsignad!
SÅ
GillaGilla