Idag är det Fjärde söndagen efter trefaldighet. Jag blev i våras ombedd att skriva en krönika kring veckans evangelietext som är Lukas 6:36-42. Återpublicerar den här nedan. Vill ni botanisera mer i texten så rekommenderar jag starkt veckans avsnitt av Håbo pastorats podd ”Nådens år”. Håll till godo.
När jag var tretton år fick jag det glada beskedet att min syn blivit bättre. Det hela skedde vid den ordinarie synundersökningen i sjunde klass. Glad som en speleman tog jag det som en intäkt att jag inte behövde glasögon något mer. Det blev en livslögn som sträckte sig genom hela högstadiet, gymnasiet och ända tills jag passerat trettioårsstrecket.
När jag väl träffade en optiker frågade hon hur jag hade klarat mig utan glasögon. Jag minns att jag skakade på huvudet i tystnad. Fanns det ett svar på den frågan så var det väl att jag de facto inte hade klarat mig. Det var ju därför jag till slut gav upp och klev in hos optikern och bad om hjälp. Optikern sa i alla fall att hon var glad för min skull att jag gett upp min glasögonlöshet. Och att ett par svarta Björn Borg-bågar nog skulle passa mig.
För egen del behövde jag först söka svar på frågan varför jag tog en liten, marginell, synförbättring i sjunde klass som ett bevis på att jag nu skulle klara mig utan glasögon. Det vore fel att säga att jag blivit mobbad, eller för den delen återkommande retad, för just mina glasögon. Snarare hade glasögonen blivit en symbol för en känsla av att alltid vara utanför. En känsla som i de tidiga tonåren utvecklats till självförakt och självhat.
Synförbättringsbeskedet blev således ett förljuget halmstrå som jag som nybliven tonåring desperat greppade. Glasögonen stod i vägen för att bli omtyckt av andra och på så vis uppskattad av mig själv. Saknaden av glasögon blev min bjälke i ögat. Jesus säger Lukasevangeliet 6:36-42: “Varför ser du inte flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?”. Jag tänker att det är precis så det fungerar. För när jag gick omkring, halvt blind i förnekelse, var jag min egen värsta kritiker men med tiden blev medmänniskor projektionsytor för mitt självhat.
Craig Nakken är tolvstegsterapeut och har skrivit boken att “Att hitta din moraliska kompass”. I boken talar han om positiva och negativa andliga principer. Just dömande är, föga förvånande, en negativ andlig princip. “Under vårt dömande finner vi oftast rädsla, nedstämdhet eller en känsla av maktlöshet”, beskriver Nakken de bakomliggande orsakerna till dömande.
Motsatsen till dömande är den positiva andliga principen “öppenhet”. Om öppenhet skriver Nakken träffsäkert “Vi skapar öppenhet när vi åsidosätter våra omdömen, tar hand om våra rädslor och impulsiva natur, och accepterar utmaningar och svårigheter”. Med andra ord: När vi tar hand om vår bjälke i ögat. Det förutsätter att vi lär oss urskilja och inventera våra själsliga sår och skavanker. Det kan tyckas vara ett obestigligt berg att göra ensam.
Här kommer en öppen och välkomnande kyrkogemenskap in. Vi behöver göra plats för en själavård där den som lider av tillitsbrist får växa i tillit. Vi behöver sprida budskapet att Jesus backar varenda en av oss, även de av oss som vill slita ur eller försiktigt pilla loss våra bjälkar, så att vi kan skärskåda dem på så vis att vi både accepterar att de har varit där och skymt sikten. Men också vad bjälkarna kan lära oss för en mer klarsynt och öppnare framtid.
Idag använder jag gladeligen mina glasögon. Men jag kommer på mig själv ibland att jag fortfarande vill ta av dem när jag är lite nervös i sammanhang som är främmande för mig. Den lilla trettonåringen finns kvar i mig, men med tron på att Jesus älskar mig både med och utan glasögon, blir det lättare att skaka av sig embryon till värdelöshetskänslor. En kristen praktik med urskiljning, syndabekännelse och överlåtelse på daglig basis hjälper mig också att själsligt putsa mina glasögon men också att behålla dem på.
Hela Pingsten 