Jesus för de avvisade

”Glöm inte bort att du är värdelös och illa omtyckt för den du är”.

Så sjunger Björn Rosenström i den cyniska låten ”Värdelös”. Första gången jag hörde den förstod jag inte att den var en just cynisk och sarkastisk drift med psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” som ofta sjungs på dop och så. I våra kyrkor ser jag den frasen uppsatt på lite varstans. ”Glöm inte bort att du är värdefull”.

Jag tänker att det är ett tillrättavisande från Gud. Att det är ord som behövs när vi känner oss låga, när självkänslan tryter och Björn Rosenströms refräng kanske gnisslar på sin nasala göteborgska i huvudet och sakta men säkert rinner ner i hjärtat för att sedan sprida sig som en cancersvulst i ens person och självbild.

I Lukas kapitel 9 läser vi om när Jesus och lärjungarna blir nekade att komma in i en samarisk by. Lärjungarna blev upprörda och vill att Jesus ska skicka ner eld från himlen och bokstavligen bränna bygden. Men Jesus säger nej. Han tillrättavisar lärjungarna.

Jag tänker att lärjungarnas önskan är fullt logisk och mänsklig. De har överlåtit sig till Jesus. De tillhör vid tiden en liten minoritet som hånas, misstänkliggörs och förföljs. De har blivit nekade och avisade många gånger förr. Nu är de ute på vandring igen med ett bestämt mål. Jag tänker att de är stolta och lite ivriga att berätta om alla under och mirakel som Jesus kan utföra. Så får de nej. Ännu en gång. Här ni inte välkomna. Vi vill inte ha er här.

Vad händer med en människa som blir avvisad för sin tro, för den han, hon eller hen är? Vad händer med en människa som gång efter annan misstänkliggörs, hånas och hotas av makt och medmänniskor? Kanske börjar tron svikta för en del av oss.

På en del av oss sitter känslorna liksom utanpå, våra hjärtan lite är som jordskred, och vi vet inte vad vi ska ta oss till. Vi börjar bli skakiga i kroppen som marken runt en vulkan. En del av oss liksom sluter oss. De där känslorna av värdelöshet låser vi in längst ner intill hjärteroten. Men förr eller senare går bristningsgränsen och till slut lackar vi ur. Önskan om hämnd och ond och bråd och död kommer ur oss.

Det sker det mobbade barnet på skolgården som till slut mest av allt önskar sig ett automatvapen, men som tar till knytnävarna.

Förortsungdomen som gång efter annan fått höra att den inte har i Sverige att göra trots att den är född här och gör revolt mot majoritetssamhället.

Den förtryckta kvinnan som till slut tar till våld på ett eller annat sätt för att hämnas på sin notoriskt otrogne make.

Det här var bara några exempel. Listan skulle kunna göras nästintill oändlig. Men problemet med den känsla av befrielse som hämnden ger är att den oftast är kortvarig. Snart är känslan av värdelöshet och utanförskap tillbaka. Ofta tillsammans med både skuld och skam.

Hämnden blir lite av det man idag kallar för en självuppfyllande profetia. Ja, rent av beroendeframkallande och precis som känslan av värdelöshet tenderar den att ta sig från huvudet, ner i hjärtat och sedan ut i hela vår person. Det blir ett sätt att leva och något som definierar. Att hämnas på allt och alla.

För vad skulle lärjungarna be Jesus att göra med nästa by som avvisade dem? Bränna ner den också? Vad skulle han göra med alla som ännu inte kommit till tro? Vars tid inte var inne för överlåtelse till Gud? Till slut skulle hela jorden brinna. Och de som skulle bekänna sig till Jesus skulle inte göra det av tro utan av rädsla? Hämnden skapar ett helvete på jorden.

Nej, istället för att hämnas vandrar Jesus och lärjungarna vidare. Men tåget har inte gått för de som inte väljer att tro just där och då eller för den delen idag. Det är aldrig försent att överlåta sig till Jesus Kristus. Men det måste ske utan förbehåll. Halvmesyrer ger oss ingenting.

Måste du hem och tömma diskmaskinen först. Ja, då är du riktigt där än. Men kanske är du det imorgon? Eller kanske kan du välja att sätta din tro till att Jesus är med dig även i vardagar då livspusslet inte går ihop för dig. Kanske är det just där du ska börja för att skingra tankarna? Kanske kan Jesus hjälpa dig att sänka tempot?

Kanske känner du dig döende av sorg och uppgivenhet. Kanske är det just där och då Jesus kommer att gripa in och ta dig i hand genom en tröstande vän eller rent av en vänlig främling.

Kanske måste du först känna att det inte finns några andra alternativ. Kanske behöver du liksom många av oss befinna dig på en känslomässig botten för att till slut helt och hållet sätta din tro till Jesus. Kanske kommer din villighet till tro mindre smärtsamt.

Oavsett vilket är du inte värdelös. Du är en del av Guds skapelse och för dig är det aldrig försent att överlåta din glädje, sorg, ilska, smärta och tilltro till Jesus. Du är fri att vandra vidare tillsammans oberoende med Jesus. Fri från hat och hämnd. Mot en ny frihet och en ny lycka.

Dina erfarenheter, din vittnesbörd, oavsett vilka de är, kommer att kunna vara till nytta för andra om Guds helande och kärlek. Med Jesus är du aldrig ensam. Med Jesus är du alltid värdefull.