Den vanligaste invändningen mot att ickevåld är mer framgångsrikt än våld

Tidningen Dagen uppmärksammade häromdagen hur vapenvägran och pacifism har varit en stark frikyrklig tradition i Sverige. I många församlingar var det ”ofta självklart att göra vapenfri tjänst. Mellan åren 1960–1964 kom omkring var tredje vapenfri sökande från pingströrelsen. Andra kom från baptist- och missionsförbundet.”

Idag är dock många frikyrkligt kristna kluvna kring om militärtjänst är rätt eller ej. 18-årige Holger som är med i pingstförsamlingen Smyrna i Göteborg säger: ”Jag hade inte kunnat ta ett liv med vapen, men samtidigt hade jag gjort det om det krävs för att skydda Sverige. Men helst inte.”

Min vän Pascal Andréasson, som är pingstpastor och precis som jag forskar på vapenvägran i pingströrelsen, pekar på att när värnplikten avvecklades på allvar 2009 så slutade man prata om konsekvenserna av att döda med vapen i svenska frikyrkor, och den djupa traditionen av pacifism blev bruten.

”Det har funnits en tyst kunskap, som gått från pastorer till ungdomar, från föräldrar till söner. Varje generation tvingades till detta samtal, alldeles oavsett om det funnits någon fredsteologisk lära i pingströrelsen i stort. Det gick förlorat 2009. Nästan en generation har förlorat dialogen med frågan och det oroar mig.”

Nu när Sverige rustar upp och Försvarsmakten satsar miljoner på att övertyga unga om att bli militärer så lär frågan aktualiseras ännu mer. Det är väldigt tydligt att Försvarsmakten inte tränar soldater att älska sina fiender. I en förvånansvärt transparent intervju med Svenska Dagbladet berättade major David Bergman att det svenska försvaret “introducerar ett parallellt moraliskt system” genom avhumanisering: “Den jag skjuter mot, den kallas inte för en människa, jag kallar den för ett objekt, fienden.”

Nu när forskning från Harvards universitet dessutom visar att ickevåldsligt motstånd är dubbelt så framgångsrikt som våld på att stoppa auktoritära regimer, och fem gånger mindre sannolika att uppleva massdöd, tror jag att vi kan komma att se ett uppsving av kristna pacifister igen. Forskarna Erica Chenoweth och Maria Stephan var först ut med att jämföra ickevåldsligt och våldsamt motstånd på makronivå.

De samlade ihop data från över 300 proteströrelser mellan 1900 och 2016. 53 % av ickevåldsrörelserna lyckades uppnå sitt mål, oftast regimskifte, inom ett år, jämfört med 26 % av våldsrörelserna.

Av de 25 största rörelserna som de studerade var 20 ickevåldsliga, och 14 av dem uppnådde sina mål. Om ickevåldsrörelserna omfattade minst 3,5 % av befolkningen lyckades de alltid med sitt mål. Chenoweth kallar detta för ”3,5-regeln”.

Chenoweth har varit ledande i att göra fler sådana undersökningar med forskare som Orion Lewis och Evan Perkoski och har skrivit två böcker på ämnet. Därtill finns också andra forskare som Süveyda Karakaya, Christopher Wiley Shay och Geoff Harris som kommit fram till samma sak.

När jag läste freds- och konfliktstudier på Uppsala universitet för drygt tio år sedan var Chenoweth vida omtalad och vi hade lärare som beskrev krig som djupt irrationella – ickevåldsliga lösningar är alltid billigare och effektivare på att uppnå ens mål. Och Uppsalas freds- och konfliktinstitution är rätt så inflytelserik internationellt, deras databas för konflikter används över hela världen.

När jag hänvisar till denna forskning möts jag ofta av invändningen: ”Men det är ju inte studier av hur ickevåldsrörelser gör motstånd mot en invasion, så de säger ju ingenting om hur man ska göra då!” Den första halvan av den meningen stämmer, men absolut inte den andra. Det går inte att göra empiriska studier av några andra ickevåldsrörelser än de som gjort motstånd mot den egna regimen och ockupationsmakter, dvs utländska regimer som styr över det egna landet. Ett statligt organiserat ickevåldsförsvar som försvarar mot en storskalig invasion har ju inte funnits i modern tid, så empiriska studier kan inte undersöka dem.

Men eftersom vi vet att de ickevåldsliga rörelser som arbetat under liknande premisser som rebellrörelser varit dubbelt så framgångsrika så pekar det på att ett ickevåldsförsvar med miljardbudget lär vara än mer framgångsrik än en våldsanvändande militär. Även när man kämpar mot en egen regim eller etablerad ockupationsmakt kämpar man ju mot en våldsam fiende, så det faktum att Ryssland invaderar med våld gör inte situationen i Ukraina annorlunda än de fall vi har – tvärtom borde det vara svårare att ickevåldsligt kämpa mot en etablerad våldsam regim än en som ännu inte har etablerat sig utan försöker ta sig in.

Eftersom ett sånt ickevåldsförsvar fortfarande ägnar sig åt motstånd handlar det inte direkt om att ”låta” främmande makt rulla in ostört, utan tvärtom går mycket av det ickevåldsliga motståndet ut på att träna civilbefolkningen att vägra samarbeta och sabotera etc. Och om fienden ändå skulle lyckas rulla in helt och hållet så är det otroligt svårt för ockupationsmakter att behålla kontrollen om en tillräckligt stor andel av befolkningen ägnar sig åt organiserat motstånd.

Den utbredda myten om att våld är mer effektivt än ickevåld gör att inga stater har på allvar försökt utveckla ett ickevåldsförsvar – men nu har vi data som visar att den myten inte stämmer. Och jag ser flera skäl att tro att ickevåldsligt motstånd fungerar ännu bättre under invasion än under ockupation, i och med att regimen man kämpar emot inte ens är etablerad i landet än och en organiserad ickevåldsrörelse är mycket svårare att organisera och mobilisera i ett ockuperat land jämfört med ett fritt. Precis som det bland våldsamma motståndsrörelser är enklare att mobilisera en armé än att skapa en rebellrörelse mot den rådande regimen.

Poängen är att all data vi faktiskt har visar att det är mer framgångsrikt att en motståndsrörelse inte aktivt skadar och dödar sina motståndare än att den försöker göra just det. Det ger oss skäl att tro att ickevåld är mer effektivt än våld även i scenarior som ännu inte utspelat sig – det faktum att det inte utspelat sig är inte ett argument för att det motsatta gäller i just ett sånt scenario. Det faktum att vi inte har skickat en hund till Mars än betyder inte att om vi skickar en hund till Mars så blir den en katt.

Eller för att ta en annan liknelse: låt oss föreställa oss att vi levde i slutet av 1800-talet innan kvinnor fick rösträtt i politiska val. Vi argumenterar för att de borde få det, och då säger någon konservativ karl att det går inte an; ty kvinnor är hysteriska och kan inte fatta rationella beslut. Låt oss då anta att vi pekar på studier som visar att när kvinnor fått rösta i baptistförsamlingar (vilket de fick redan 1848) så har de inte varit hysteriska utan fattat rationella beslut. Vad skulle din reaktion då vara om den konservativa herren utbrister: ”Humbug! Det där är ju en studie av församlingar – det säger INGENTING om hur kvinnor beter sig i riksdagsval!”? Du hade inte tagit det argumentet på allvar, eller hur? Naturligtvis säger det något om hur kvinnor skulle bete sig i riksdagsval – bara det faktum att kvinnor ännu inte hade deltagit i riksdagsval var inget argument för att det inte skulle gå eller för att vi skulle få ett särskilt annorlunda resultat än i de empiriska studier vi hade om hur kvinnor beter sig i andra val.

När folk hävdar att pacifism bejakar dödande, att det ger fritt spelrum för despoter eller att enda sättet att ha en stabil fred är att alla länder har betydande militärmakter hävdar de saker som inte har något stöd i forskningen överhuvudtaget, det finns inga bevis att det skulle vara så. Det må vara en utbredd intuition att ickevåld bara fungerar till en viss grad och sedan måste ersättas med det mer framgångsrika och effektiva våldet, men de jämförelser som de facto har gjorts mellan ickevåldsligt och våldsamt motstånd har visat den raka motsatsen: det är våldet som fungerar mycket sämre, är otroligt mycket dyrare och leder till många fler dödsfall även på den egna sidan. Ickevåldet är mycket mer framgångsrikt, även när kampen är mot en utländsk ockuperade makt, i synnerhet om regimen är brutal och hänsynslös.

Det många verkar tänka dig är att när det gäller försvar mot invasioner blir plötsligt det motsatta sant – från att ha varit det i effektivare och blodigare alternativet blir våld istället mer framgångsrikt och leder till mindre död. Det finns dock inga bevis för det. Inte minst då vi aldrig sett en storskalig ickevåldsförsvar med miljardbudget i samma storleksordning som en militär, så en rättvis empirisk jämförelse har inte kunnat göras.

Detta brukar ofta framhållas till min nackdel – man tänker sig att för att vi inte har sett det så är det omöjligt, men det är ett logiskt felslut. Det är snarare till större nackdel för den som säger att det tydliga förhållande som gäller i de empiriska studier vi de facto har tillgång till plötsligt blir omvänt i ett teoretiskt scenario vi inte har sett. Som jag nämnde ovan finns det dessutom faktorer under en invasion som torde göra ickevåldsmotstånd ännu enklare än när det sker mot den egna regimen eller under ockupation – inte minst genom att det torde vara mycket, mycket enklare att organisera på storskalig nivå.

Jag tycker vi har god vetenskaplig grund för att ta Paulus på orden när han efter att ha uppmanat de kristna i Rom att inte hämnas utan älska sina fiender skrev: ”Låt er inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”